söndag 18 december 2011

Listan V 50 - Äntligen lite liveröj för HP

Söndag vecka 50, herrens år 2011. Då ska vi lysa upp midvintermörkret med lite veckolista. Betygssymboler denna vecka, jul-hårdrock.

En svår genre där jag inte gör anspråk att ha full koll. Men min favorit bland hårdrockar-jullåtar är faktiskt Gene Simmons version av "When you wish upon a star" på solo-albumet. Så den får bli toppbetyg. Sen gjorde DAD en lite småkul grej på 1990-talet med den lätt bisarra Sad Sad Christmas, så den får bli medelbetyg. Bottenbetyget blir en hel platta faktiskt: Twisted Sisters Twisted Christmas som kom för några år sedan. Systrarna går Black Ingvars och man vill bara ... ja ni fattar.

Hur som helst: Här är HårdrockarPappans vecka i tre korta stycken:

VECKANS WHEN YOU WISH ...
HårdrockarPappan kom i väg på hårdrocksgig. Och det tillhör inte vanligheterna kan jag säga. Men i går på Göta Källare såg han Released - Live and Unsigned-galan. Förutom bra band som Massdistraction och Saint Deamon (bilden) vände Dregen plattor med den äran. Nice. Enda debaklet var att konfrencier Mattias Lindeblad påstod att Toya, gitarristen i Saint Deamon kommer från Örebro. Det gör han inte, han bara bor där. Han kommer från Falkenberg.

VECKANS SAD SAD CHRISTMAS
Vince Folkes fina avslutning i simskolan, där simlärare Kickan lät lucias krona med levande ljus flyta i bassängen, till ackompanjemang av barnens vackra sång. Intet öga torrt i den simmhallen.

VECKANS TWISTED CHRISTMAS
Det förbannade slasket. I say no more.

fredag 16 december 2011

Och så här glad blir Tommy Gösta ...

När han får äta banan och lyssna på Mustasch kommande platta, Sounds Like Hell, Looks Like Heaven, på en och samma gång.

Betydligt gladare än i onsdags med andra ord, då han fick inte mindre än två vaccinationssprutor på BVC. En upplevelse som ur TG:s perspektiv nog snarast kan beskrivas genom den store Trent Raznors klassiska rader: "The needle tears a hole, that old familiar sting."

Även HårdrockarPappan gillade Mustasch kan meddelas. Mer utförligt beskrivning kommer vad det lider.

Ha det bäst.
/HP

måndag 12 december 2011

Hårdaste klappen: Listorgie över metalåret 2011

December är snart halvvägs. Dags att summera hårdrocksåret 2011. Här får du HårdrockarPappans 20 i topp, plus en massa andra sköna listor. Håll till godo.

Okej nu kör vi och vi börjar med ...

ÅRETS LÅTAR
Av utrymmesskäl listar jag de fem bästa metallåtarna. Resten hittar ni här.

1. The Haunted: No ghost.* Årets låt från årets platta.
2. Graveyard: RSS. Retrometal at it`s best.
3. Arch Enemy: Through the Eyes of a Raven.* Tuuung.
4. Foo Fighters: I Should have known. Handlade den om Kurt egentligen?
5. Michael Monroe: Trick of the Wrist. Vilken jävla skräll. Gubben kan än.
* Ej tillgänglinga på Spotify.

ÅRETS PLATTOR
1. The Haunted: No Ghost. Alldeles för lite uppmärksamhet kring den. Det tycker både jag och Danko Jones (i senaste CloseUp.)
2. Graveyard: Hisingen Blues. Se motivering ovan.
3. Foo Fighters: Wasting Light. En platta som bara växte och växte för var vecka.

ÅRETS TEXTRAD
I killed a man, cause he killed my goat. Curl of the Burl, med Mastodon. Tranströmmer-nivå. Lätt.

ÅRETS TREND I
Retrometal, med Graveyard i spetsen. Fast nog kom den av sig lite när Opeth trampade rätt i prettoklaveret. Lyssna då hellre på mindre kända, men väl så bra, Gordon Fights.

ÅRETS TREND II
Black Metal. Åtminstone på Södermalm i Stockholm. Lite zzzzznarkvarning på den. Skulle inte ta på mig en massa lån om jag var medlem i Watain, bara för att pengarna rullar in just nu. (Om dom nu gör det.)

ÅRETS SKÄMT
Methahahallica och Lou Reed. Fast Hitler-filmen var nästan ännu roligare. Kolla in här.

ÅRETS TRÅKIGASTE
Att Century Medias artister försvann från Spotify.

ÅRETS KONSERT
Ingen jävla aning. HårdrockarPappan har två barn i dagisålder. Han går aldrig på konsert.

söndag 11 december 2011

Listan V. 49 - Holy Diver! Vince Folke simmar

Veckan lider mot sin Grande Finale. Dags att pula i hop en lista igen. Betygen den här veckan får namn efter plattor som gjorts i år. Det här blir också en liten teaser inför veckan som kommer. Då blir det många listor över året som gått.

Toppbetyget lånar sitt namn av The Haunteds Unseen. Årets platta, kort och gott. Medelbetyget får heta Th1rt3en, som gjordes av Megadeth. Den var faktiskt oväntat bra. Inte minst med tanke på det minst sagt märkliga framträdandet på Ullevi i sommar. Slutligen, bottenbetyget, haha, självklart med namnet Lulu, som spelades in av ... hrm ... Metallica och Lou Reed.

Nu gasar vi.

VECKANS UNSEEN
Vince Folke tog sina första simtag utan dyna. Så jävla metal.

VECKANS TH1RT3EN
Att Tommy Gösta vuxit i Vince Folkes gamla Ace Frehley-tisha. Den kommer att sitta som en smäck på honom framöver.

VECKANS LULU
Att jag har fått en ärrbildning på hornhinnan som gör att jag måste ha glasögon hela dagarna. Regn och imma, imma och regn. Får snart skaffa vindrutetorkare om det fortsätter så här.

Natti natti


torsdag 8 december 2011

Så förstår du Eurokrisen - Med Ace Frehley

I kväll träffas EU:s ministrar för att försöka rädda euron. HårdrockarPappan hjälper dig att förstå Europas krisen. Till min hjälp har jag the hottest band in the world: Kiss.

Metoden är enkel: Diverse medlemmar som spelat i Kiss, får här representera var sitt euroland. Glasklart? Inte? Fortsätt bara läs, så hajar du.


GENE SIMMONS: TYSKLAND
Den odiskutable bandledaren. Störst och rikast. Förväntar sig att de andra gör som han säger. Lämnar han bandet är allting över.

PAUL STANLEY: FRANKRIKE
Den som snackar mest under gigen. Ser sig själv rätt mycket som bandledare, men alla vet vem som i slutändan bestämmer (se ovan).

ACE FREHLEY: ITALIEN
Klart högst rock n roll-faktor. Har egentligen en ruggig potential, men tyvärr också lite väl förtjust i droger och vin.

PETER CRISS: SPANIEN
Ännu en av de mest kända och centrala medlemmarna. Helt utan rock n roll-faktor dock. Visade sig ganska lätt att ersätta.

ERIC CARR: IRLAND
En liten knatte som det är omöjligt att inte gilla. Festade mest av alla så länge festen pågick. Men drabbades tyvärr så svårt av sjukdom att han till sist avled.

VINNIE VINCENT: GREKLAND
Bjöds in med armbågen. Betedde sig som ett svin. Snabbt hatad av de andra medlemmarna, fick så småningom sparken.

BRUCE KULICK: FINLAND
En relativt obetydlig medlem, jämfört med ovanstående. Men bidrog ändå i det tysta till att skapa viss stabilitet i bandet efter lång turbulens. Var faktiskt medlem i över 10 år. Betydligt längre än föregångaren Ace (återföreningen ej inräknad). Gled liksom ur bandet utan att någon riktigt märkte det.

Tommy Thayer/Eric Singer/Mark S:t John: Välj fritt bland länder som Cypern, Malta, Luxemburg, Slovenien och Estland.
Fullständigt betydelselösa medlemmar.

Ha det bäst, eder euroanalytiker
/HP

tisdag 6 december 2011

Starchild hade fel - snart väljer alla att inte välja

Baby, you got to tell me yes or no, sjöng Paul Stanley i låten Got To Choose 1974. My ass, säger HårdrockarPappan. Ingen kommer att behöva välja någonting i framtiden, och Marcus Birro blir den nye Hyland.

Fick min första subscriber till en playlist på Spotify nyligen. Det fick mig att fundera på det här med valfrihet. Den här valfrihets-utmattningen har man ju känt i över ett årtionde snart. Elbolag och dagis och tillbehör till kotletten på krogen och mobilabonnemang och Viasat eller Canal + eller boxer-Robert eller bag in box eller flaska eller fiska eller vad det nu var man skulle göra egentligen.

Att då välja någon annans playlist på Spotify istället för att göra en egen är ju ett sätt att slippa i alla fall några val. Och visst nosar man numer, medvetet eller omedvetet, lite hela tiden efter möjligheter att slippa välja.

Ta Twitter till exempel. Visst, du måste fortfarande välja något att säga, men hur långrandig du ska vara, det har någon annan valt åt dig. 140 tecken. Eller All Inclusive när vi åker utomlands. Det är stort nu. Och ingen väljer nåt. Frukost klockan 8.00. Poolgympa 14.00. After Noon Tea klockan 17.30. Gin och Tonic? Nix, här dricker vi bara lokalt tillverkad sprit. Sedan har vi elbörserna som hela tiden håller koll på vilket elbolag som är billigast, Lina som med sin matkasse bestämmer vad du ska äta och Janne Josefsson som bestämmer vad du ska vara förbannad på.

I framtiden kommer det bara att bli mer och mer sånt. Restauranger med bara färdiga menyer kommer att poppa upp som svampar. Systembolaget kommer att gå tillbaka till att bara sälja lantviner från olika länder, vita eller röda, spanskt, franskt eller italienskt. Thats It. Och tv blir som förr. En kanal. En programledare. Marcus Birro blir den nye Hyland.

Kom ihåg var ni läste det först. Och här en länk till Spotify-listan jag skrev om. Den innehåller årets 26 bästa hårdrockslåtar. Anslut dig, du också.

***

Till sist, apropå ingenting alls, så simmade Vince Folke sina första simtag utan flytdyna idag på simskolan. Bigger than Life, som NY Times skrev när Kiss originaluppsättning återförenades 1996.

söndag 4 december 2011

Listan V 48 - En smäll av revbensspjäll


Väntan är över. Söndagkvällen är här, och med den veckans lista. Den här veckan hämtar vi betygssymbolerna från skiv-aktuella Rammsteins digna låtskatt.

Toppbetyget får heta Du Hast, jag har alltid gillat tvetydigheten i refrängen. Mellanbetyget får heta Benzin, eftersom det är Vince Folkes favorit. Och bottenbetyget är självklart Amerika. Hur tänkte man där egentligen?

Nog svamlat, här kommer listan.

VECKANS DU HAST
Öl-kväll med Love i fredags. Vi var så oerhört värda den. 18.00 bänkade vi oss på Southside vid Zinken tillsammans med cirka 150 bandysupportrar, eftersom Bajen hade hemmamatch ett stenkast bort. Men det gjorde inget. Bandysupportrar är förmodligen världens trevligaste idrottsbesökare. Vi blev sittande i sju öl, en Steak and ale-paj och en portion revben. Lite kaffe och whiskey blev det visst också. Sedan var vi färdiga. Men det var mycket trevligt.

VECKANS BENZIN
Göstas Kiss-body. Den är faktiskt brutalt cool, som ni kan se den på bilden ovan. Flickan till vänster är kusin Liv, kanske den kusin i vårt land som är mest Metal av alla.

VECKANS AMERIKA
Hade jag vetat att man blir så sjukt trött, och till och med får ont i huvudet, av revbenen på Southside, hade jag beställt in någon annan mat. Fast enligt Love fick man tydligen lika ont i skallen av pajen.

tisdag 29 november 2011

Metal King: Så har du aldrig sett Vince Folke


I fredags besökte tre fjärdedelar av familjen Hårdrock det kungliga slottets livrustkammare. Som synes gick Vince Folke gick bananer bland utklädningsgrejerna på kammarens övervåning. För er som inte visste det förut, Folke betyder kung.

måndag 28 november 2011

Lista v 47 - Snygg köksblandare är hårdrock


Äntligen lista. Tyvärr lite försenad på grund av släktbesök, men å andra sidan gjorde det släktbesöket ett starkt avtryck på veckans lista, vilket vi snart ska se.

Betygssymboler denna vecka: Svenska gitarrhjältar. Det finns väldigt många inom väldigt olika genrer, men så här har jag valt: Toppbetyg: Michael Amott från Arch Enemy. En komplett hårdrocksgitarrist som vet att aldrig låta virtousitet stå över komposition och känsla. Medelbetyg: Yngwie Malmsteen. Motivering: Han är the Yngwie Malmsteen. Bottenbetyg: Mikael Åkerfelt, Opeth. Han är så pretto att klockorna stannar.

Nu kör vi:

VECKANS MICHAEL AMOTT
Vår nya köksblandare som ni kan se på bilden ovan. Ett kök är inte Hårdrock förrän det fått en snygg blandare. Och nu har vi äntligen fått det. Tack vare min svärfar Roger Rudh som var på besök i helgen. Tack ska du ha, Roger.

VECKANS YNGWIE MALMSTEEN
Första advent och ingen snö. För mig räcker det med snö från lucia till och med två dagar efter nyårsafton. Sen kan våren börja.


VECKANS MIKAEL ÅKERFELT
Att sätta på TV:n på fredag klockan 20.00 och upptäcka att DoBiDoo är slut. I stället visas det jävla På Spåret. Jag tycker det programmet är så träligt. Lite av ett I-landsproblem detta i och för sig. På fredag löser jag det genom att köra After Work med Love Sennerdal. Ät den, Kristian Luuk.

torsdag 24 november 2011

Tommy Gösta rockade öppna förskolan

Ni ser det själva på bilderna här intill. Tommy Gösta besökte öppna förskolan för första gången idag. Och det rockade.

Med sig hade han sin vapendragare Elliot Wendick. Egentligen var det hans, och hans pappa Christofers hoods vi befann oss i, eftersom TG och Hårdrockarpappan givit sig över bron till Liljeholmen.

Väl framme insån TG att han hamnat i slammer-himlen. Så mycket gryter och kastruller att slamra med, och detta utan att tråkpappa kom och tog dem i från honom.

Dagen innehöll också en sångstund. På repertoaren stod bland annat sången om Gösta Makrill som gjorde konster och morrade som ett monster. Kanske inte precis Fade to Black, men ändå en helt okej låt tyckte TG.

Dagen avslutades sedan med en lunch i Liljeholmens galleria. Bakpotatis till HP och burkkmoussaka till TG.

God afton

onsdag 23 november 2011

Ny platta: Rammstein remixar radikalt


När Tysklands tungviktskungar summerar karriären låter man Faith No More, Pet Shop Boys och Clawfinger gå bananer med klassiker som Sonne och Mein Teil. Fick Rammsteins samlingsplatta i mejlen förra veckan. Här är lite tankar kring den.

Made In Germany är titeln på plattan, som i De Luxe-varianten består av två plattor. CD 1 är en traditionell samlingsplatta. Om den finns kanske inte så mycket att orda. Ett logiskt urval av låtar.

CD 2 är däremot remixar av gruppens största låtar. Rammstein har givit kända musiker och DJ:s fria händer att ratta om låtarna efter eget tycke.

Resultatet? Till att börja med bör du vara beredd på att flera av låtarna är så omredigerade att de knappt går att känna igen. Det är rena klubb-remixar, mest gjorda för dansgolv. Och som sådana är dom ju rätt ösiga. Men metal är det knappast fråga om.

Den mer puritanske tunggungaren finner ändå en hel del att uppskatta. Producenträven Jacob Hellners remix av ”Du Hast” är grym, likaså Clawfingers-rattade ”Sonne” och Meshuggas tolkning av ”Benzin”.

Sen finns det en del överraskningar också. Som att ”Mein Teil” i Pet Shop Boys-kostym, faktiskt känns mer råbarkad än det lite buskis-aktiga originalet.

2 december finns "Made In Germany" i handeln. En på det hela taget schysst julklapp.

tisdag 22 november 2011

Så vi gjorde ett flygplan i stället


Det är Hotter than Hell och fever achin´ in my heart från morgon till kväll just nu. Och det är inte för att vi lysnnar på någon av alla tusentals Best of Kiss-plattor som förgiftar vår planet. Nej, det är bara Tommy Gösta som är sjuk.

Bacillerna i vår familj är nu inne i en rundgångs-loop som skulle ha skrämt slag på Jimi Hendrix i vilket extranummer som helst. I förra veckan var det HårdrockarPappan som var krasslig, nu är det Tommy Gösta som snörvlar, har feber och gråter. Då är det inte heller så lätt att vara den där kreativa, närvarande pappan åt en (ännu så länge)kärnfrisk 5-åring.

När vi äntligen fått Tommy Gösta att sova var det tänkt att vi skulle bygga klossborg och ha fajt mellan Playmobile-riddarna och Gormitisarna. Men det brann inne, för innan vi ens hann få rustningarna på riddarna hade TG fått en snorhost-attack och vaknat. Sen var han omöjlig att söva om.

Till slut satte vi i alla fall Tommy Gösta i bärsele. Där fick han gnugga sin slemmiga nos mot HP:s Mohammed Ali-tischa medan Vince Folke och HP byggde det modellplan som demonstreras på bilden. Fräscht va? (Planet alltså, inte slemnosen.)

***

Lite coolt var det också att Vince Folke fick en blåsa på tummen av att ha övat på Ukelelen lite för länge. Trots smärtan var han ganska glad, eftersom HP sagt att det där så småningom skulle bli en hård valk, något som utmärker alla riktiga gitarrister.



söndag 20 november 2011

Listan V. 46 - På besök i "det gamla landet"


Lista! Klapp, klapp, klapp. Lista ..!

Söndagslista coming up. Betygssymboler denna kväll: Mötley Crue-plattor (eftersom Vince Folke o jag lyssnade på Mötley i går kväll medan vi lagade fiskgratäng.) Toppbetyget självklart Shout at the Devil, ett av 80-talets absolut bästa vax. Medelbetyget: Too Fast For Love, den charmiga och synnerligen klassiska debuten. Bottenbetyg: Generation Swine. Är den ens att betrakta som en Mötley-platta?

Nu kör vi:

VECKANS SHOUT AT THE DEVIL
Barnvakt. Jag älskar att vara med mina barn. Men det betyder inte att jag inte uppskattar lite egen vuxentid. Eftersom familjen Hårdrocks släktingar befinner sig mellan 30 och 50 mil bort blir det rätt få gånger som farmor/farfar/mormor/morfar kan rycka in. Men den gångna veckan tillbringade Vince Folke, Tommy Gösta och HårdrockarPappan i "det gamla landet", i det här fallet Falkenberg. (Annars är det Corleones benämning på Sicilien i Gudfadern.) Medan Vince Folke tillbringade mycket tid hos sina kusiner, hängde Tommy Gösta med sin farmor. Detta gjorde det möjligt för HP att bland annat gå på konsert (Nisse Hellberg), dricka öl på krogen och bada bastu i simhall, samt inte minst ligga kvar i sängen på morgnarna när Tommy Gösta tjöt efter sin välling. Jag skulle ljuga om jag påstod att det inte var jävlig najs. Tack alla ni som gjorde detta möjligt. Ingen nämnd, ingen glömd.

VECKANS TOO FAST FOR LOVE
Fiskgratäng och champagne med Sofie i går kväll efter 5 timmars tågresa.

VECKANS GENERATION SWINE
Eftersom vi åkte tåg till Falkenberg går den utmärkelsen föga oväntat till SJ. Hur fan kan man sälja två barnbiljetter (0-6 år) till ett sällskap om tre personer, och sedan placera det i en vagn där det inte finns plats för barnvagnar? Här SJ får ni en länk som bara är till er. Hair Metal up yours MF:s.

måndag 14 november 2011

Vi kan alla lära av Dave och David


Jag har flera gånger varit hård mot Dave Mustaine på den här bloggen. Men nu ska karln få upprättelse. Vi medelålders män har alla nåt att lära av historien om Dave och David.

Ett hårdrocksbands historia, är ofta historien om den ensamme, medelålders mannen. Alla som sett filmen om Lemmy Kilmeister vet detta. Trots att han är en av de mest älskade metal-artisterna i världen, är han en övergiven människa. I en trång lägenhet i Los Angeles, skrotar han omkring bland prylarna i en överdimensionerad samling krigsklenoder. Ibland klär han sig i någon av de gamla uniformerna han köpt på sig genom åren. Varför har han inget bra svar på. Men han är ensam. Det är tydligt.

Lemmy är långt ifrån den ende. Listan över "band" som kuskar runt under en tre, fyra deciennier gammal logga och endast en kvarvarande originalmedlem i sättningen kan göras lång. Bara i senaste numret av Close Up läser jag om Misfits och Venom, där Jerry Only (passande namn) respektive Cronos stretar på i sina ensamheter. Och nyligen gjorde Billy Corgan ett förvirrat gig i Stockholm, under namnet Smashing Pumpkins. Ett gig som flera recensenter närmast beskrev som en förolämpning mot publiken.

Vi medelålders män är helt enkelt rätt risiga på att vårda våra vän-relationer. Mycket, mycket sämre än våra fruar, flickvänner och sambor. Handen på hjärtat, hur många riktiga vänner har du själv kvar nu när du fyllt 35? Hur många ringer dig mer än två gånger i månaden? Vem skulle du slagga hos om det tog slut med sambon?

Men så träder på scen in: Dave Mustaine. Denne man som förkroppsligat manlig isolering. Som varit den bittraste av de bittra. Som med åren gjorde sig till fiende med allt och alla, och till slut även med sin bäste vän, tillika basist, David Ellefson. I flera år låg de i fejd med varann om pengar och kontrakt. Men inte längre. Till sist insåg de, att vänskap är viktigare än stålar. De ringde varann, dom snackade ut och dom återförenades.

Dessutom vet vi ju alla, att Dave Mustaine även slutit fred med de forna antagonisterna i Metallica. Nu ryktas det till och med om nåt slags samarbete. På Ullevi i somras kramade de om varandra, Lars, James och Dave. Dom gjorde ett extranumer ihop. Kerry King i Slayer däremot, sket i extranumret. Förklaringen han gav efteråt var att Metallica självsvådligt bytt låt i sista sekund. King fick en hel del cred för sitt beteende. Det var rakryggat tyckte man. Varför ska man hålla på att buga för Metallica.

Men varför uppfatta det som att någon kryper? Är det inte mer rakryggat att föreslå en ny relation, än att bara dra? Kanske tyckte de som creddade King att det var skönt att deras idol är lika kass på relationer som de själva. Då behöver man ju inte känna sig så dålig själv liksom.

Tyvärr har ni fel i den analysen grabbar. Two wrongs never make a right. Du blir inte mindre ensam för att Kerry King snart är det.

söndag 13 november 2011

Listan V.45 - Kungsmakrillar be ware


Söndaaaaaag.
Listaaaaaaaaaaaa!

Jajamen. Och den här veckan lånar vi våra betygssymboler från de tre trummisar som genom åren innehaft rätten att kalla sig Kiss-medlemmar.

Toppbetyget får, kanske lite överraskande för många, heta Eric Carr. Jag tycker fan att han var en både bättre och coolare trummis än Peter Criss någonsin var. Dessutom var hans rävsminkning den snyggaste krigsmålningen av dem alla (Ace Frehleys givetvis undantagen.) I senaste numret av Sweden Rock Magazine, bjuder man på en stor Eric Carr-special. Missa inte den. Mellanbetyget får sålunda heta Peter Criss. Originalet. Vad mer kan man säga? Likväl har han alltid varit den av originalmedlemmarna som jag har svårast för. Lite av en gnällröv om jag ska vara ärlig. Bottenbetyget blir självklart Eric Singer. Går man med på att sminka upp sig som the Cat, utan att var the Cat, då har man inte mycket självaktning.

Nog snackat. Nu till listan:

VECKANS ERIC CARR
Alla veckans sköna surfstunder på olika resesajter. På ön Ko Bulon i Thailand kan man tydligen för en knapp hundring få åka med en båt och fiska kungsmakrill. En snubbe hade fått en på 5 kilo. Snart är det HårdrockarPappans tur. Så. Jävla. Metal.

VECKANS PETER CRISS
Att Tommy Gösta fyllde 1 år i torsdags. Visst är det härligt att ungarna växer, och visst är det roligt med kalas. Men samtidigt är det så jävla ångestfyllt att tiden bara flyger iväg. Grattis hur som helst lilla älskling.

VECKANS ERIC SINGER
Att jag hostade blod i onsdags morse, var tvungen att åka in och lungröntga mig och därmed missade årets Tidskriftsgala, på Stockholm Waterfront. Byggnadsarbetaren var nominerad till två priser: Årets bästa webb, och till Årets Journalist genom vår duktiga arbetsrättsreporter Jenny Berggren. Inga priser dock. FAAAN. Nu är hostan bättre. Förmodligen var det ett sönderhostat blodkärl som orsakade blodvitet. Jag kan tala om att hosta blod på riktigt, inte alls känns lika coolt som när man ser Gene Simmons göra det.

torsdag 10 november 2011

Supergrupp gjorde födelsedagsgig på Stadsmuseet


Tommy Göstas födelsedag idag. Det firades med ett gig av en riktig supergrupp Stadsmuseet i Stockholm. Sättningen utgjordes av Anders "Dave Grohl" Engström med dotter Pella "Angela Gossow", HP, Tommy Gösta Lee, samt Petter "Criss" Axling med sonen Ramsi Rune "Dio" Axling.

Jag har tidigare bloggat om Anders och Pella, ni kan läsa om dem här. Idag hade sättningen alltså utökats med två medlemmar. Petter är IT-geniet som egentligen vill vara busschaufför, men det är inte därför jag ger honom metalkaraktären Peter Criss. Delvis är det för att han är en grym trummis, men framför allt för att han är en jävligt kall katt. Detta gäller även för sonen Ramsi, 9 månader. Men epitetet Dio får han för att han var så trevlig och samtidigt kortast i dagens sättning.

Målet med supergruppens utflykt var alltså Stadsmuseet vid slussen. Allt var Heavens on fire, tills dess att Petter fick för sig att plocka upp systemkameran för att föreviga Ramsi och Tommy Gösta på gemensam bild. Detta gjorde födelsedagsbarnet Tommy Gösta riktigt gramsen. En konflikt som egentligen inte löste sig på hela dagen. Ytterligare ett bevis på att det inte funkar med två trummisar i samma band. Å andra sidan kan du inte räkna med en helt friktionsfri tillvaro, med så många stora stjärnor hopfösta på samma backstageområde.

Så på det stora hela måste jag säga att dagens utflykt var ett riktigt spitze-gig, som man säger på Wacken Open Air-festivalen. (Antar jag i alla fall. Jag har aldrig varit där.) Toppnumret var helt klart den avslutande utomhusfikan i höstsolen utmed Ringvägen. Plötsligt blev Stockholm New York och söder East Village. Jag låtsades att mitt Wienerbröd var en Pretzel.

måndag 7 november 2011

Von Benzo - En liten metal-skräll i november


Lite i skuggan av Nickelback och Nightwish, tvättar i november en svensk rocker av sig stämpeln som talangtävlingsvinnare i TV. Idol-Jay Smith har återförenats med sitt band Von Benzo och släpper "Yes Kids It´s true. Och det rockar faktiskt.

Jag har aldrig följt Idol. Fame Factory, Let´s Dance och en och annan Robinson-säsong har det blivit, men Idol, faktiskt aldrig, så tvåbarnspappa jag är. Så jag hade ingen direkt relation till Jay Smith när jag hörde Von Benzos singel "Radio" på Bandit nyligen. Jag tyckte bara att den faktiskt rockade rätt hårt.

Nu har jag fått en kopia av plattan, som släpps 23 november och kan bara konstatera att singeln inte var något undantag. Det är inte fullt ös rakt igenom, men i sina bästa stunder (och dom är några stycken) rycker det rätt bra i nackmusklerna på HP.

Genremässigt ligger VB rätt nära Velvet Relover. Bluesigt, tungt och ganska dystert, men med akustiska pianon här och var för att bevara sleazekänslan. Bästa spår efter en 3-4 lyssningar: "Addicted" där man t.o.m. får lite the Haunted-vibbar.

23 november, släppdatum alltså.

***

Sen vill jag bara säga att jag blev positivit överraskad av Megadeths Th1rt3en, som släpptes i förra veckan. Så för er som inte kollat in den är det hög tid.

söndag 6 november 2011

Listan v 44 - födelsedagar och fucking halsinfektion


Söndag igen. Liiiiissssstaaaa. Ni borde veta hur det funkar vid det här laget, så vi kör betygssymbolerna direkt. Den här veckan handlar det om kvinnliga Metal-artister. Toppbetyget den här veckan får således heta Angela Gossow, sångare i Arch Enemy. Metalvärldens kanske brutalaste röst just nu. Medelbetyget blir så klart Lita Ford, denna hårdrockens häxmästarinna. Bottenbetyget får bli Elize Ryd, sångare i Amaranthe, det mest hemska på hårdrockshimlen som vår tid skådat. Mr Big var fan bättre.

Okej. Nu till listan.

VECKANS ANGELA GOSSOW
Vince Folkes födelsedagskalas. I måndags fyllde han 5 år och det firade vi med stenhårt födelsedagskalas för alla hans dagiskompisar. En riktig höjdare.

VECKANS LITA FORD
Nikki Sofies födelsedag. Den firas idag, betydligt stillsammare. Tårta, beök av lillebror och hämtmat på Ho:s i kväll.

VECKANS ELIZE RYD
Min fucking halsinfektion. In torsdags var det dags igen. Man känner hur svalget långsamt sväller likt en jäsande deg. Det kliar och man svettas, blir stel och trött. Att sticka ut och springa är inte att tänka på. Den sitter i fortfarande. Jag knaprar strepsils och halsar hostmedicin och hoppas på tillfrisknande snarast.

fredag 4 november 2011

Halloween eller Allhelgona - Vince Folke reder ut


Allhelgona-dagen i morgon, kanske den högtid som är mest Metal på hela kyrkoåret. Inte minst så klart för att Helloween var, i HårdrockarPappans tycke, 1980-talets kanske fränaste Speed metal-akt. Nu vet ju HP att svenska kyrkan inte är särskilt glad för att Halloween och Allhelgona blandas samman, men det kan ju dom sitta och tycka. En som har bilden klar för sig när det gäller de här båda besläktade eventen, är Vince Folke.

Följande dialog utspelade sig under dagens lunch:

Vince Folke: Halloween är ju mycket coolare än Allhelgona.
HP: Jaså, hur då?
VF: På Halloween har man ju dödskallar.
HP: Jo, men Allhelgona ...
VF: Och på Halloween har man också pumpaljus, det är skitcoolt.
HP: Men Allhelgona är ju ...
VF: Allhelgona är tråkigt. Man bara går runt och blö, blö, blö, blö.
HP: Men om du känner någon gammal som har dött.
VF: Gamlamormor.
HP: Precis. Då kan du ju tänka lite extra på henne i morgon.
VF: Jag brukar inte gå runt och tänka på henne.

RIDÅ.

***

Som avslutning på det här: En skön länk till Helloweens Speed-schlager, Doctor Stein.

Tevlig Allhelgona på er.

onsdag 2 november 2011

Äntligen lite Fantasy - från Vince Folke


Planeten Gorm hade drabbats av orostider. Den onde Månkungen fick plötsligt en dag för sig att dämma upp floden där Vattenfolket sedan urminnes tider haft sin natt-bostad. Varför Månkungen gjort detta, visste ingen. "Månkungen är en nyckfull varelse", var det enda man kunde komma på att säga.

Vattenfolket hade naturligtvis inte krafter att ensamma rå på sin antagonist. Efter mycken vånda beslutade man därför att be sina gamla trätobröder Skogsfolket och Stenfolket om hjälp. I en så här allvarlig fråga måste man trots allt försöka enas. Månkungen var ett hot mot alla invånare på Gorm.

Detta förstod Stenfolket och Skogsfolket, och tillsammans beslutade de tre Gormitistammarna att gillra en fälla åt Månkungen vid den stora bron där han så förslaget byggt sin fördämning. Planen lyckades. En morgon satt Månkungen ohjälpligt fast invid det ena brofästet. Man hjälptes åt att föra bort honom till det fängelse man byggt, särskilt för detta ändamål.

Nu är allt lugnt på planeten Gorm igen. Men ingen vet hur länge. Månkungen kontrollerar månljuset, och får han bara chansen kan han använda det för att försätta alla Gormitisar i djup sömn ...

***

Ovanstående är inte intrigen i Iron Maidens nya konceptalbum. Det är Vince-Folkes berättelse om sitt senaste Gormitis-äventyr (återberättat för HP under eftermiddagsfikat i går). Jag tyckte den passade bra här på HP-bloggen. Det har varit på tok för lite Fantasy här. Och Hårdrock utan Fantasy är ju som typ ... tja, Fantasy utan svärd. Det vet ju alla.

Huvudpersonerna i berättelsen ser ni på bilden ovan. Inlägget är inte på något sätt sponsrat av någon leksakstillverkare.

Ha det fint.

söndag 30 oktober 2011

Listan v 43 - "Gå och lägg dig för fan"


Äntligen söndag = Lista. Veckans lista får sina betygssymboler från Skandinaviska 80-talshårdrockssångare som slog internationellt. Toppbetyget får sitt namn av finske Mike Monroe, sångaren i Hanoi Rocks. Monroe var stilinspiratör för både Vince Neil och Axl Rose, vilket gör honom till en gigant i mina ögon. Mellanbetyget symboliseras av Kim Blix Pedersen, aka King Diamond, presentation överflödig. Bottenbetyget lånar namn av vår egen Joey Tempest, och ni som inte fattar varför kan förmodligen inte läsa heller, vilket gör motivation överflödig.

Nu kör vi själva listan i stället:

VECKANS MIKE MONROE
Det måste nog ändå vara lilla Nalani. Min kompis Loves nyfödda dotter som vi fick stifta bekantskap med igår. En 4 kilos liten godisbit på knappt tre veckor. Stort grattis än en gång till familjen Sennerdal.

VECKANS KING DIAMOND
Göstas feber försvann och alla i familjen var friska hela veckan.

VECKANS JOEY TEMPEST
Mitt misslyckande med att få sova ut nu i helgen. Nikki Sofie o jag har beslutat oss för att sova var sin helgnatt på madrass i extrarummet. Syftet är att vi ska få sova ut åtminstone en morgon i veckan. I helgen var det premiär. Jag var först ut i fredags natt. Så vad gör jag: Jo jag sitter och slösurfar till långt in på natten, för att sedan lyckas vakna 6.30, utan chans att somna om. Däremellan hade jag varit uppe en gång vid 4.00 för att pissa ut den extra öl som jag nödvändigtvis måste trycka i mig innan läggdags. Nästa vecka ska jag ta en vit fredag och lägga mig 20.30.

I morgon fyller Vince Folke 5 år. Då blir det kalas.

/HP

fredag 28 oktober 2011

Härlig dag - tills jag satte på Reed/Metallica




Det var Tommy Gösta, Vince Folke och HårdrockarPappan. Vi byggde ett mini-Jurassic, gjorde hos fina hos frisören och handlade en stor påse godis. En allt igenom härlig dag. Sen satte HP på Metallica/Lou Reeds omtalade platta Lulu. Det skulle han inte gjort. Där kan vi snacka forntidsödlor på riktigt.

Jag tänker hålla det här inlägget ganska kort. Kolla in bilderna istället. Visst ser det fränt ut, mitt och Vince Folkes mini-Jurassic. Pappers-ödlorna fick VF av sin kusin Ozzy Melker, som du kan läsa mer om här. En jättefin present, tackar än en gång. Även dagens frisör-besök blev en full-poängare vilket bilderna visar.

Men på tal om Jurassic Park: Alltså Metallicas platta som dom gjort med Lou Reed. Ååhhh herre min skapare. Fick den i förrgår men har inte lyssnat förrän nu i kväll. Den släpps till butik på måndag, men gör er icke nåt besvär.

Vilken jävla forntids-ödla han börjar bli, Lou Reed. Det är bara beklaga att Metallica ger sig in på såna här projekt. Live är dom ju uppenbarligen fortfarande ett riktigt toppnummer. Det visade dom i somras på Ullevi. Mitt intryck efter ett par genomlyssningar är, att det här är fem miljonärer med på tok för mycket fritid och allt för många ja-sägare i staben, som fått löpa amok i en studio. Antar att det ska föreställa experimentellt, men i mina öron låter det mest som en packad Don Corleone kompad av Clawfinger på neråt-tjack. Typ.

Mer upplyftande var det då att höra Nickelbacks singel Bottoms Up på Bandit idag. Har inte hört den förrns idag, men den åkte snabbt upp på min lista över 2011:as bästa låtar, som du kan höra här.

God kväll music lovers.
/HP

söndag 23 oktober 2011

Listan V 42 - Släktkul, sotfisk och spärrnacke


Okej, söndag kväll - och det betyder listkväll här på HP-bloggen. Veckans betygssymboler utgörs av skivomslag. Ett dundersnyggt, får representera toppbetyget. Här väljer jag Kiss "Dressed to Kill (bilden). Minimalistiskt, stilsäkert och mycket udda i förhållande till omslagen till Kiss övriga plattor från den här tiden. Mellanbetyget illustreras av DIO:s Holy Diver. Det är inte tidernas snyggaste omslag, men det extremt tidstypiskt för den omslagens guldålder som 80-talet utgjorde. En konstart som dog när CDn kom. Bottenbetyget får illustreras av Guns N´Roses The Spaghetti Incident? "Okej grabbar, då var det frågan om omslaget. Vi häller ut en burk spaggetti i tomatsås och så plåtar vi av det. Vad säger ni?" "Absolut. Skitbra." Ehhh ... nä. (Särksilt inte som GNR var otroligt stilsäkra på de andra tre plattorna bandet gav ut.)

Nog snackat, här kommer listan.

VECKANS DRESSED TO KILL
Att Vince Folke fick tre dagars obegränsat umgänge med sin kusin Melker. Dom båda verkade ha fruktat kul ihop, oavsett om dom utforskade Vasa-skeppet, lekte mamma, pappa, barn eller hade vattenkrig i badkaret.

VECKANS HOLY DIVER
Helgen som helhet. Tyckte vid första anblick inte att jag fick särskilt mycket gjort. Men vid en närmare summering insåg jag att jag faktiskt hunnit att springa, fiska, köra ett styrkepass, kolla på matiné-bio men familjen samt laga mycket god lördagmiddag bestående av sotad tonfisk på bädd av marinerade, stekta nudlar. En sån helg får man vara nöjd med.

VECKANS THE SPAGHETTI INCIDENT?
Hälsoläget i familjen Hårdrock. Särskilt Tommy Gösta har haft det jobbigt. Feber, snuva och nu i kväll förmodat magknip som gjorde att han hade svårt att somna. Nikki Sofie har knaprat Strepsils för halsen och även Vince Folke är snörvlar och hostar. HårdrockarPappan drabbades i onsdags dessutom av akut nackspärr som dessbättre gav sig under de följande två dagarna. Allt detta sammantaget gjorde att vi tyvärr inte kunde gå och träffa lilla Nalani, min store vän Loves lilla, lilla dotter, som kom till världen för två veckor sedan. Hoppas på ett besök å det snaraste.

fredag 21 oktober 2011

HP-bloggens allra första intäkt



Med risk för att betraktas som sell out, känner jag mig tvungen att redovisa den allra första intäkt som HårdrockarPappans blogg genererat. Strumporna på bilden fick jag av min kära syster Agneta, när hon var här med sin yngste grabb Melker i början på veckan. Läs mer om det besöket här.

Syrran tyckte att HårdrockarPappan skulle ha såna här på sina fossingar. Visst är det fina strumpor. Som tack får jag väl ge min syster en hårdrocks-karaktär.

Eftersom vår gemensamma mor fick aliaset Kirk Hammet får Agneta bli ... Lars Ulrich. Inte bara för att hon precis som Ulrich en gång bytt en lovande karriär mot en annan (Ulrich var ju en gång i tiden en av Danmarks bästa tennislirare, syrran var lärare, men bytte till sjuksyrra). Nej Agneta är också den i vår familj som utvecklats mest som människa de senaste två decennierna.

Ulrich var en gång en av metal-världens mest utpräglade terrier-personligheter. På samma sätt var syrran som tonåring en av de mer lynniga personer jag känt, (en egenskap ärvd av sin mormor). Men det var då det. Numer sitter hon trygg på sitt podium och håller sin 4/4-takt stadig som en sten, när andra i familjen (inga namn) understundom låter adrenalinet styra över eftertanken.

***

Söndagen närmar sig. Ny lista med andra ord. Nu gäller det att hitta på bra betygskriterier. Förslag mottages tacksamt.

torsdag 20 oktober 2011

Monsters of Rock - Vince Folke & Ozzy Melker


Inga partade hårdare på -80talet än Ozzy och Mötley Crüe. När de till slut kom att turnera tillsammans gick saker och ting en smula över styr. Kanske inte helt jämförbart med de tre inledande dagarna av den här veckan. Men rätt intensivt blev det, när kusinerna Melker "Ozzy" Olsson och Vince Folke gav sig ut i Stockholms-terrängen.

Mötley Crüe beskriver i sin bok the Dirt, hur turnerandet med Ozzy Osburne överträffade allt annat de upplevde under de hårdaste åren på 1980-talet. Jag tänker inte gå in på detaljer här, det kan ni läsa om själva. En slags mini-variant av det där kan man kanske säga att HårdrockarPappan och hans syster Agneta hade under måndag, tisdag och onsdag den här veckan.

Vince Folke hade länge väntat på att hans 2 år äldre kusin Melker skulle hälsa på honom. Sent i söndags klev han så ut på perrongen på Stockholms C. Turne-ledare HP hade satt ihop ett digert program som började med Vasamuseet på Djurgården. Det var två riktigt laddade monsters of rock som äntrade relingen till det gamla vraket. Höjdpunkten på besöket var (på sant metal-maner) skeletten av de omkomna besättningsmännen i källaren.

"Kolla, han dog mest! Boing, dödskallen sönder!", som Vince Folke uttryckte sig om en av de arma satarna som ligger till allmän beskådan i en av montrarna.

Tisdagen var inte mindre intensiv den. Först Naturhistoriska Museet där Melker fick en obetvinglig lust att väcka en dinosaurie som sovit i flera miljoner år. Därefter besök på Hard Rock kafé.

På onsdagen infann sig en lätt utmattad stämning vid frukostbordet. När Melker tuggat i sig sin macka sa han i lätt bönfallande ton: "Nu vill jag inte åka någonstans." Under förmiddagen stannade vi därför hemma och Melker fick lära sig sina första ackord på sin kolsvarta Ukelele som hans morbror HP köpte för två jular sedan. Vince Folke, HP och Melker körde sen Tom Dooley som trio.

Melker och Agneta är nu hemma i Falkenberg igen. Men snart väntar återförenings-turné. För i november drar HP, Vince Folke och Tommy Gösta till Västkusten. Vi får se vad för gig som väntar då.

söndag 16 oktober 2011

Listan, v 41 - Nu laddar vi för Super-Superettan


Dags för listan mina vänner. Tre punkter ur den gångna veckan som betygssätts som toppen, ljummet och botten. Betygssymbolerna den här veckan utgörs av de tre sångarna i Iron Maiden. Toppbetyget får epitetet Paul Di Anno (klart coolast även om han bara sjöng på två plattor), ljummet-betyget benämns Bruce Dickinson (presentation överflödig), och botten blir sålunda Blaze Bayley. (En och annan kanske vänder sig mot detta, jag har förstått att Bayley nått lite kultstatus i vissa kretsar, men för mig är han en parentes.)

Okej, vi kör.

VECKANS PAUL DI ANNO
Att Falkenbergs FF äntligen fixat nytt kontrakt i Superettan. I går tog man 3 överraskande pinnar mot Degerfors och det räckte för att saken skulle vara biff. Samma dag slog ärkefienden Varbergs BoIS Sylvia i Söderettan och är därmed klart för Superettan. Lägg där till att Halmstad BK faller ner från Allsvenskan och vi har tre bittra fiender i samma serie. Vilken Super-Superettan att se fram emot nästa år. Slaget om Halland kan börja.

VECKANS BRUCE DICKINSON
Min löpning. Jag har bloggat om den förut. Nu börjar det sakta gå åt rätt håll igen. Två riktigt bra pass, måndag och torsdag. I går däremot, riktig seg på långrundan 13,7 kilometer. Men som sagt, två bra pass är två fler än veckan före.

VECKANS BLAZE BAYLEY
Att Vince Folkes blivande danslärare bröt foten innan terminen ens hann börja. Alla lektioner inställda. Vi får hoppas på ett snabbt tillfrisknande.

Ha en fortsatt trevlig helg.

Alla eders tillgivne
HårdrockarPappan

lördag 15 oktober 2011

Ett besök på Leksakslandet - men inga Kiss-dockor


Fredagar är kulturella utflyktsdagar för trion Vince Folke, Tommy Gösta och HårdrockarPappan. Förra veckan var vi på Stadsmuseet vid slussen, igår gick färden till Wallingatan i City. Vi fick träffa Darth Vader, James Bond och Barbie. Men Kiss-dockorna lös med sin frånvaro.

Inhyst i en källare på Wallingatan 12 ligger Leksakslandet. En vass (om än klart dyrare) konkurrent till det lite slitna och daterade Leksaksmuseet på Söder. Det är en gigantisk samling leksaker och fokus ligger på merchandise-leksaker. Till exempel har man Sveriges största samling av Happy Meal-leksaker. Men mest i ögonfallande är merchandiseleksaker kopplade till böcker och filmer. Tin Tin, Pirates of the Carribean, James Bond, Pippi, och naturligtvis Stjärnornas krig. Flera hundra gubbar från alla sex filmerna. Det som är coolt är att man verkligen arrangerat gubbarna (och gummorna så klart) utifrån scener ur filmerna, på ett otroligt levande sätt.

I montrarna fanns också merchandise kopplat till artister. Michael Jackson, Elvis, Spice Girls och Beatles för att nämna några. Men var fanns Kiss-dockorna. Kiss var ett av de första band som gav ut Barbie-versioner av sig själva, men tydligen hade innehavarna inte något intresse av detta, vilket drar ner betyget en smula trots allt. (Åtminstone enligt HP. Vince Folke var kanske inte lika upprörd.) Som kompensation kan ni kolla in lite sköna Kissdockor här.

Hur som helst, Leksakslandet på Wallingatan var värt sina 130 kronor i inträde (80 för HP, 50 för Vince Folke.) Rekommenderas.

I morgon blir det ny veckolista. Missa inte den.

onsdag 12 oktober 2011

... och i en säng högt över Mälaren sover en pojke


... i köket sitter hans pappa och ser ut över Bergsunds strand. Och där är stilla nu. Alkoholisterna från i somras har väl flyttat in på soffan hos den som för tillfället hade plats. Kamphundsägarna och de gamla kvinnorna går utmed vattnet, löparna löper.

Det riktiga livet pågår här. Byggjobbarna bygger, lärarna lär och bussförarna för. Vi far till stan och handlar lampor. Vi far hem och äter pasta. Bacon, ärtor, tomat och knäckebröd. Svärmor ringer och frågar om vi har det bra. Det har vi.

Det riktiga livet pågår här.

Och i en säng högt över Mälaren sover en pojke.

Under vattenytan simmar gäddorna. De kan väga flera kilo och om man inte är försiktig kan man skära sig på tänderna när kroken ska ur mun. När jag berättar om gäddorna för folk på ön, är det många som har svårt att tro på att de faktiskt finns.

Mört ser de så klart ofta. Men gädda? Nä.

Jo.

söndag 9 oktober 2011

Listan, v 40 - Bagis och Bröderna Bajs


Okej, det har blivit dags att lista den gångna veckans toppar och dalar hos Familjen Hårdrock. Precis som förra veckan har jag en lite annorlunda betygsskala. Den här gången illustreras betygen av de fyra akterna på The Big 4-galan på Ullevi i somras.

Bottengrejen får bli veckans Megadeth, eftersom det giget var obegripligt dåligt. Mellangrejen blir veckans Slayer och toppgrejen blir således veckans Metallica. Sen blir det en liten bonusgrej, "Veckans lilla lustighet", som illustreras av Anthrax-giget, för det kändes faktiskt som en plojgrej, mer än nåt annat. Åtminstone från tv-soffan, där jag kollade in konserten.

Nu kör vi:

VECKANS METALLICA
Det måste trots allt bli Bagis-besöket som redan avhandlats i bloggen, i det här inlägget. Ett trevligt avbrott i vardagen, som även ledde till att besöksfrekvensen här på bloggen gick upp ordentligt, sedan mr Bagis själv, Anders Engström, länkat hit från sin Bagis-blogg. Välkommen till Reimers för ett återbesök, Pella och Anders.

VECKANS SLAYER
Att Falkenbergs FF i alla fall fick med sig en pinne i måndagens möte med Hammarby. Nu väntar GIF Sundsvall i viktig hemmamatch. Nästa år blir det Varbergs BoIS och Halmstad BK som sällskap i Superettan - om vi fixar kontraktet.

VECKANS MEGADETH
Mörkret, som för var kväll sänker sig allt tidigare över vårt land. Och idag var det inte ens 4 grader när jag kollade termometern på morgonen. Golvvärme på i badrummet.

VECKANS ANTHRAX
Scenen: Vince Folke sitter på toa, när HårdrockarPappan kommer in i badrummet bärandes på en illaluktande Tommy Gösta.
Vince Folke: "Pappa, nu när jag sitter här och du kommer med Gösta, så är vi bröderna Bajs."

lördag 8 oktober 2011

Teaser inför listan i morgon: Ett Vince-Folke-citat


Folke fick ju bli Vince Neil i Familjen Hårdrock för sin förmåga att leverera mellansnack. Här kommer ett av den gånga veckans många minnesvärda citat:

Scenen: Vince Folke och HårdrockarPappan sitter vid köksbordet. På radion är det nyheter. En röst berättar att Sverige vann fredagens landskamp mot Finland.

Vince Folke: Vilka sa dom vann pappa?
HårdrockarPappan: Sverige vann. Mot Finland.
Vince Folke: Ett krig?
HårdrockarPappan: Nej, en fotbollsmatch.
Vince Folke (besviket): Jaså.

I morgon kör vi veckans lista som vanligt. Då blir det fler VInce Folke-citat. Missa inte det.

torsdag 6 oktober 2011

Familjen Hårdrock på turné - till Bagis


Efter ett antal dagar i studion på Reimers, var det dags för Familjen Hårdrock att dra på turné. Vince Folke hade ett gig på dagis, så Tommy Gösta och HårdrockarPappan drog till Bagis.

Turnéledare på plats var den eminente Anders Engström, också han föräldraledig redaktör (PC För Alla), tillika inbiten Bagarmossen-bo och mannen bakom bloggen Bagisbloggen. Som sidekick hade han sin charmanta dotter Pella, 16 månader. Anders och Pella tog oss genom lekplatser och promenadstråk i det Bagis som Anders brukar benämna Stockholms Greenwich Village.

Lunchen intogs sedan på det relativt nyöppnade hipsterkafeet "Lilla Bagis". HP tog en ärtsoppa, torsdagen till ära, och TG käkade en burk pestopasta med kyckling. Tydligen hade Lilla Bagis nyligen fått utstå en del negativ kritik i kommentarsfälten på Bagisbloggen. Men jag måste säga att stället gav ett stabilt intryck. Hade Lilla Bagis varit en hårdrocksballad hade den förmodligen varit Only Women Bleed,med Alice Cooper, och det är fan inte illa.

Ska man tilldela Anders Engström en hårdrockskaraktär, blir det nog Dave Grohl. Inte i första hand för att dom har nästan likadana skägg. Den mest slående likheten är att båda hela tiden är på väg mot nya projekt. På samma sätt Dave Grohl ena sommaren gör succé med Them Crooked Vulture för att nästa återförena Foo Fighters och erövra världen med dom, driver Anders ständigt ett antal bloggar, bollar ständigt nya affärsidéer och ägnar semestern åt att göra ett One Shot-magasin om heminredning tillsammans med sin fru Frida.

Pella blir Angela Gossow i Arch Enemy, på grund av kombinationen näpet utseende, chockerande röststyrka.

Allt som allt en mycket trevlig dag.

onsdag 5 oktober 2011

Lite skivnyheter att kika efter

Inga jätteöverraskningar på familjefronten den här veckan. Därför ägnar jag kvällens inlägg åt något jag ägnat allt för lite tid åt på sistone: Skivnyheter.

Ammotrack - som Bullet på speed
Gick igenom min mejl-box idag för att kolla vad som egentligen landat på sistone. Upptäckte att jag hade fått en stream av Skövdebandet Ammotracks nya "Come Die With Us" (Gain), som släpps i nästa vecka. När jag skriver detta har jag öppningsspåret Life is Calling i högtalarna. Riktigt jävla bra, kan jag säga. Som Bullet på speed.

Iced Earth - svårgreppat svårmod
Har tidigare nämnt att jag även lyssnat en del på Iced Earths nya "Dystopia" (Century) som släpps 19 oktober. Jag vill inte säga något negativt om den egentligen, men måste tillstå att det inte direkt är något som fastnat varken i ryggmärg eller skalle. Men det kan lika gärna bero på mig. Svårmodig speed/death-metal kräver kanske mer koncentrationsförmåga än vad en pappaledig tidningsredaktör kan uppbåda.

Metallica/Lou Reed - kanon eller kalkon?
Fick nya Close Up i veckan. Sidan 4 är en helsidesannons för Lulu, plattan som Metallica och Lou Reed släpper den 28 oktober. Alltså den bilden (svartvit, kan vara Anton Corbijn) luktar misstänkt kalkon. Men vi får avvakta plattan innan vi kan uttala oss med säkerhet.

Nu ska jag kolla in veckans vampyrer på SVT 1.

Ha det bäst
/HP

söndag 2 oktober 2011

Veckans lista - vecka 39


Välkomna till en nyhet här på bloggen. Varje söndag kommer jag att betygsätta 3 grejer ur den gångna veckan. Jag kommer att använda olika betygssymboler varje gång, men alla kommer att representera en toppgrej, en ljummen grej och en bottengrej.

Den här veckan kommer jag att illustrera listan med hjälp av 3 plattor av Kiss. Toppgrejen illustreras av Love Gun, Kiss bästa platta genom tiderna. Den ljumna grejen illustreras av Lick It Up, eftersom det var ett okej album som gav Kiss en viss nystart, men som inte förde dem tillbaka till 70-talets storhetstid. Bottengrejen illustreras av Music from the Elder, den största kalkonen i Kiss historia. Hatad till och med av bandmedlemmarna själva.

Okej, Here we go:

Veckans Love Gun:
Måste ändå bli att Tommy Gösta och Vince Folke fick träffa sin farmor under tre dagar. Eftersom hon bor i Falkenberg händer det inte så ofta. En och annan läsare har undrat vad jag skulle ge farmor (det vill säga min mamma) för hårdrockskaraktär. Efter mycket övervägande har jag kommit fram till att det måste bli Metallicas Kirk Hammet. Hon är begåvad och har varit med länge, men precis som Kirk trängs hon tyvärr ofta mellan två starka egon: hennes man (det vill säga min far) och hennes son (det vill säga HårdrockarPappan.)

Veckans Lick It Up:
Att jag drog min första oktobergädda för året idag, men inte fotograferade den innan jag släppte tillbaks den. Min ärade kollega Peter Önnestam trodde nog inte riktigt på mig när jag skickade SMS och skröt. Var är bilden? var hans första reaktion. Jag förstår honom.

Veckans Music from the Elder:
Min löpning. Försökte sätta personligt rekord på milen i torsdags (46,21). Landade på 48 blankt. Har känt mig seg i en månad nu. Omläggning i träningsschemat väntar för oktober.

Det var allt för mig.
Sov gott.

lördag 1 oktober 2011

Lysande kommentar Janos

Av någon anledning funkar inte kommentarsfunktionen för mig på bloggen. Så då tänkte jag bara skriva följande till Janos, som kommenterade mitt Opethinlägg härom dagen:

Lysande skrivet. Man skulle kunna tillägga, att skillnaden mellan pretto och retro är hårfin. Men den är aldrig nånsin otydlig.

I morgon, söndag, återkommer jag med en helt ny avdelning här på HårdrockarPappan. En liten söndags-special kan man säga. Missa inte det.

Shout it out loud, all you kings of the night time world.

/HP

torsdag 29 september 2011

Så känner du igen en Steve Harris-morgon



Det finns två sorters morgnar här i världen. Paul Di Anno-morgnar och Steve Harris-morgnar. I tisdags befarade jag en Di Anno, men det blev en klockren Harris.

Tommy Gösta hade haft feber på måndagskvällen. Han somnade sent och sov oroligt. Jag visste att vi var tvungna att vara uppe tidigt för att hinna till simskolan med Vince Folke. Skulle TG:s feber släppa? Skulle han över huvud taget vakna i tid eller skulle jag tvingas väcka honom, grinig, sur och tvär? Jag befarade helt enkelt en Paul Di Anno-morgon?

Vad är då en Paul Di Anno-morgon? Vissa av läsarna av den här bloggen är inte helt bevandrade i metal-historien, men Paul Di Anno var alltså Iron Maidens förste sångare, som hoppade av/sparkades, just som bandet slog igenom. Sen dess har han harvat runt och levt på att vara killen som nästan blev sångare i världens största hårdrocksband.

En Paul Di Anno-morgon är sålunda en morgon som kunde blivit så bra, men som blev högst medioker och där man hela tiden har tankarna på hur fantastiskt det kunde ha blivit. Vi kunde ju fått så trevligt, men allt blev så jäkla kasst.

Motsatsen till Di Anno-morgonen blir rent logiskt Steve Harris-morgonen. Steve Harris är, för er som inte vet det, Iron Maidens skygge, timide och ständigt småleende bandledare/basist. På scen brukar han oftast nöja sig med att sätta upp ena foten på monitorn och så sjunger han med i alla låtar. Verser och rubbet, fast tyst. Ständigt småleende. Bruce Dickinson kan fara omkring som en dopad flipperkula bäst han vill, Steve Harris vet att det är han som kontrollerar skeendet.

Det är det tillståndet du letar efter varje morgon, hemmavarande med två barn som ska kläs, födas och sättas i aktivitet innan en viss tid. Och det var det tillståndet som lika plötsligt som otippat infann sig på tisdagen. Gösta sov och sov, men Vince Folke och jag jobbade oss metodiskt igenom frukost, bäddning, påklädning och tandborstning. Till slut återstod bara TG:s väckning. Jag gick in, drog försiktigt upp rullgardinen och möttes av ... ett stort leende.

Jag tog hans feber. Den var borta. TG åt sin gröt, vi gick till simskolan och Folke briljerade. Blev uppkallad ur bassängen för att han skulle få lära sig armtagen, först av alla i sin grupp. Jag satt där stolt med mitt utsökta bryggkaffe från Liljeholmsbadets kiosk.

Jag smålog. Precis som Steve Harris.

måndag 26 september 2011

Gud är död - Opeth tråkade ihjäl honom


Opeth.
Jag måste ändå skriva lite om dom. Har lyssnat lite på deras senaste, omtalade, och på sina håll rätt uppskrivna, "Heritage". Kändes nästan som en medborgerlig plikt att göra det.

Åh herregud.
Först Janne Johansson-piano och sen börjar det vrålas om att "God is dead". Förmodligen för att Opeth tråkade ihjäl honom/henne, tänker jag. Som pappaledig lyssnar jag nästan på all musik stående vid spisen eller diskhon. Jag kan säga så mycket som att det är roligare att diska utan att lyssna på Opeth, än det är att lyssna på Opeth utan att diska. (Jag har provat.)

Tyvvärr är det nog inte bara Gud som stryker med om Opeth ska sätta nån slags trend framöver. Det känns som om hela hårdrocksscenen står på spel. Alltså, jag gillar mycket av den här retrorockgrejen, jag har tidigare nämnt Gordon Fights här på bloggen, och visst var Graveyards "Hisingen Blues" från i våras också skön.

Men hårdrock, liksom nästan allt annat här i livet, kan aldrig överleva utan självdistans och humor. På 70-talet gled metal också mot att det skulle stås och spelas solo i timmar, samtidigt som man glodde på sina gympadojor. Publiken sket man fullständigt i. Sen kom Sex Pistols och blästrade rent i rockträsket och inget blev sig likt igen. Lite förenklat. Hårdrocken tvingades byta skepnad och vi fick band som Metallica, Mötley Crue och Van Halen. Alla sins emellan olika, men introverta var de fan i mig inte. Och plötsligt ville alla vara metall-skallar igen (utom syntharna då).

Nä, skippa Opeth. Lyssna då hellre på We Don´t need a Cure, en ny låt från Hardcore Superstars som ligger på deras kommande samlingsplatta. Bättre kosackdans-metall har du inte hört sedan System of a Down rockade som hårdast.

Och glöm aldrig var rockvärldens kanske störste filosof, Paul Stanley, sa en gång: Om livet är en radio - skruva upp till 10.

torsdag 22 september 2011

Därför behövs inga skithus i Sofo


Liten varning här. Det här är inlägget är inte direkt intellektuellt så att det sprakar om det, men hur som helst. Har du som är bekant med Sofo-området på Söder i Stockholm lagt märke till att rätt många kaféer där saknar toalett?

Tidigare har jag trott att det beror på att ställena ofta är så små så att det liksom inte finns plats för WC. Men så råkade jag bli hrmm... en smula nödig idag när jag och Tommy Gösta for omkring där i området och letade efter en lampa till vår vardagsrumsbyrå. Och då insåg jag, när jag gick in med Gösta på ett ställe för att beställa en pastasallad och låna toan, att jag plötsligt inte hade nåt trängande behov längre. Helt enkelt eftersom dom som jobbade på det där fiket var så jävla skitnödiga till sättet. Och i förhållande till dessa människor var jag faktiskt inte alls skitnödig. Relativt sätt.

Ungefär som när man lyssnade på Anthrax på 1980-talet och tyckte dom lät som Saurons framrusande här av Uruk Haier, och idag, post-Death Metal, låter dom ungefär som en lite hårdare variant av Scorpions. Panta rei, allt flyter. Ett både miljövänligt och yteffektvt sätt att lösa problemet med mänskliga fekalier. Tack Sofo.

Egentligen var det inte meningen att vi skulle hänga på stan idag alls, jag och Tommy Gösta. Men vi har målare i vår trappuppgång, och dom blir surare än Dave Mustain nånsin vart på nån musikanläggning, var gång man ber dom släppa hissen så att jag och TG kan glida upp eller ner. Så jag vågade helt enkelt inte gå in och störa dom en extra gång efter att vi lämnat Vince Folke på dagis. Så vi tog en heldag ute.

Dessutom var TG jäkligt laddad för en aktiv dag. Det ser man tydligt på bilden. Eller hur.

tisdag 20 september 2011

Bruce Dickinson på Liljeholmsbadet


Vince Folke hade sin andra simskolelektion idag. Efter en småstressig morgon där Hårdrockarpappan råkade sova en 20 minuter för länge och Tommy Gösta slog (tror jag)rekord genom att inte slå upp sina små blå förrns 07.50, kom vi i ordning och lyckades faktiskt äntra dörrarna till Liljeholmsbadet i ganska god tid.

Någon kvart senare låg 10 glada ungar och sprattlade i den 32-gradiga bassängen under ledning av Vivianne Ericksson, i allmänt tal kallad Kickan. Det är om henne den här texten ska handla.

Det är sällan man ser en människa ha riktigt nära kontakt med barn hon/han knappt känner. Särskilt inte när barnen uppträder i grupp. På teater, visst. Men då är ungarna medvetna om spelreglerna. Nånting ska förevisas, man sitter instängd, ljus- och ljudeffekter bränner av runt omkring. Allt är på låtsas.

Kickan har inga effekter. Hon har bara sin röst, sitt engagemang och sitt sanslösa minne för att lära sig namn. Hon kan redan alla namn i Folkes grupp. Han har gått två gånger. Kikcan kör upp emot 15 grupper i veckan. Ni fattar. Varje morgon står hon där vid bassängkanten och trollbinder ungarna likt en Bruce Dickinson på Ullevi i juli. Ska dom hålla i kantstången, då håller dom i kantstången. Ska dom sträcka ut sig på rygg så sträcker dom. Kickan ser, berömmer och korrigerar. Tilltalar med förnamn.

Kickan har gjort sin grej typ lika länge som Bruce Dickinson också. Ja, eller betydlig längre faktiskt, ungefär 50 år (!). Jag läste i nåt tidningsklipp på nätet att hon går mot de 80. Jag hade inte gissat på en dag över 65 om jag fått frågan utan att veta.

En betydande skillnad finns dock mellan Bruce D och Kickan. Scream for me! brukar Bruce uppmana publiken. Kickan, däremot, har skrikförbud på sina simlektioner. Om regeln efterföljs av ungarna?
Gissa.

söndag 18 september 2011

Den här helgen gjorde vi ... eehhh?

Söndag kväll. Man sätter sig ner och ska sammanfatta helgen och inser att eehhh...? Vafan har vi gjort? Inte på det viset att vi inte gjort nåt. Vi gör grejer hela tiden. Problemet är bokstavligt. Man har verkligen glömt. Man sitter där och grubblar och inser att man förmodligen minns mindre än vad Ace Frehley gör av åren 1978-82. Typ. Förmodligen till och med mindre än vad Ozzy minns av hela 1980-talet.

Jag vet inte när den här närminneskollapsen började, men jag tror att det var någon gång i samband med att Folke föddes. Nu har den i alla fall eskalerat till en nivå där jag har svårt att komma ihåg att det var elvispen jag skulle hämta ut ur skänken, efter att ha gått de fem stegen från diskbänken, där jag höll på att förbereda potatismos. Ja ni fattar.

Vad vi gjorde i helgen? "I remember now ..." (Queensryche, "Operation Mindcrime"). Vi drog fram en diskmaskin och kollade varför det ibland stinker värre än en Watainkonsert där bakom. Jag fogade lite kakel. Vi fikade på Rio Bio. Vi åt grymma, hemmagjorda bacon och ostbrugare. Vi for till city och kollade in Nikki Sofies jobb och gick utmed hela Södermälarstrand. Jag sprang 7 kilometer på under 33 minuter. I morgon är det bara jag och Gösta igen.

torsdag 15 september 2011

Tillsammans igen - Per Fontander och jag


Har börjat lyssna på P4 Radio Stockholm på förmiddagarna, nu när jag är hemma. INTE SÄRSKILT METAL tänker kanske du. Men då tar du inte i beaktande att förmiddagsshowen där ofta leds av 80-talets svenska hårdrocks-häxmästare, Per Fontander. Under några år när Iron Maiden var som störst ledde han Rockbox, det enda seriösa hårdrocksprogrammet i svensk etermedia på den tiden. (Det vill säga TV 1, TV 2 och Riksradion.)

Han ligger ju rätt lågt med sin bakgrund, Per, i det där programmet. Han snackar mest trädgårdstips och grejer. Men ibland skymtar den gamle metal-gurun i honom fram. Som i förrgår när han fick för sig att spela Ozzy Osbourne (nån av balladerna, har glömt vilken, men inte Mama Im Comin´ home i alla fall.) Istället för att bara sätta på musiken, som han brukar, tog Per ett djupt andetag och sa med ödesmättad röst: Och in på scen kliver nu John Michael Osbourne ... och så drog låten i gång.

Det där fick mig att tänka på en grym intervju som Per Fontander en gång gjorde med Ozzy i Rockbox. Ozzy var med på telefon om jag inte minns fel, inför släppet av No rest for the wicked, tror jag det var. Fontander och Ozzy pratade en del om de galna rykten som alltid omgav Ozzy i den brittiska pressen. Bland annat valsade en story runt om att han skulle ha flytt från sin fru Sharon, till nån tibetansk munk i Himalaya. Där skulle han ha klippt av allt sitt hår och skickat det tillbaka till Sharon med post.

"Men", konstaterade Ozzy lakoniskt i telefon, "Det är bättre att det skrivs sånt där än att det är helt tyst. För då kommer folk att läsa om Ozzy, tänka på Ozzy och inte glömma bort Ozzy. Det är helt enkelt bättre att dom skriver skit om Ozzy än att dom inte skriver alls." Jag var nog inte mer än elva, tolv år när jag hörde den där intervjun. Men jag brukar faktiskt fortfarande mumla Ozzys gamla devis för mig själv, när jag blir lite ängslig för vad folk egentligen tycker om mig. Hellre betraktad som skitstövel än bortglömd. Tänker man så blir livet ofta lite lättare.

Per Fontanders insatser för hårdrocken är hur som helst inte bortglömda. Inte av mig i alla fall.

(Foto på Ozzy: F Darkbladeus, Public Domain.)

måndag 12 september 2011

Första stapplande ackorden


Så här långt i bloggen har jag i i första hand använt musiktermer som metaforer för vad som pågår i mitt liv. Så icke i kväll. För idag har jag och Folke för första gången jammat ihop, på riktigt.

Folke fick en Ukelele för två jular sedan. Lite för tidigt naturligtvis, men va sjutton. Jag måste ju i alla fall med gott samvete kunna utesluta möjligheten att han skulle ha varit musikaliskt underbarn. Ukken har mest legat och skräpat men så för ett par veckor sedan framkastade jag försiktigt möjligheten till Folke att jag skulle kunna lära honom några ackord nu när vi är hemma så mycket tillsammans.

Och idag gjorde vi slag i saken. Och jag måste säga att Folke visade ett stort intresse. Vi började med D-ackordet, som på en Ukke endast innebär att man trycker ner ringfingret på band 3, tunnaste strängen. Folke låg och hamrade på sitt D medan jag körde en vanlig 3-ackordsrunda och sjöng en av få hårdrockslåtar som passar till Ukelele: I used to love her, med Guns n Roses. (Jag gick inte in så noga på vad den handlar om. "Take it for what it is", säger ju faktiskt Axl mitt i låten, om man lyssnar noga på studioversionen.)

Efter vi hade lirat den några gånger gick vi ut och lyssnade på originalet. "Det ska vara trummor också", konstaterade Folke. Så då gick vi in och hämtade hans rytmägg som han fått av Stella Wendick. Sen körde vi I used to Love her med ägg och Ukelele ett tag. Folke skötte ägget. Mycket lyckat.

Senare på kvällen plockade vi fram instrumenten igen. Folke provade då sitt första G-ackord, och att byta mellan D och G. "Jag kan inte" sa Folke efter två försök. "Men hur många gånger tror du att pappa har övat på det där. Kanske 10 000 gånger", sa jag. "10 000", sa Folke och tittade konstigt på mig. Sen körde vi på ett par gånger till.

fredag 9 september 2011

Parklek - helt ärligt inte särskilt metal


Vi gick till Drakenbergs parklek i dag på eftermiddagen, Vince Folke, Tommy Gösta och HårdrockarPappan. Det här är kanske inte världens mest PK grej att säga, men parklekar är inte riktigt min grej.

Alltså, det är svårt att neka till att känslan man får i en parklek påminner rätt mycket om den som en gammal hårdrockare får när han/hon går på 90-tals-introtävling med ett gäng indiepopare, på typ Strand Hornstull eller liknande. (I mitt fall läs: Harald Pålbrandt och Stefan Karlsson). Man sitter där under låt efter låt som ett levande frågetecken, samtidigt som HP och SK knäcker det mesta före fjärde takten. "Men den här måste du kunna", säger dom. "Det är ju Sultans of Ping." "Nope. Aldrig hört."

Det är lite samma med parklekar. Ungarna stojar som galna runt en med trehjulingar, bandyklubbaor och slänggungor och man tänker: "Jag är inte riktigt målgruppen ändå." Fast Vince Folke diggar det som sjutton, och Gösta säger inte nej till en långsam swing i babygungorna, så vi lär gå dit fler gånger.

***

Betydligt schysstare lektajm då på förmiddagen. Jag och Vince Folke byggde två borgar, en av Duplo och en av gamla hederliga träklossar. Sen delade vi in Folkes playmobil-riddare i onda och goda och lät dem förgöra varandra. Det var ett slag värdigt att beskrivas i vilken Hammerfall-låt som helst. Vi snackar drakar, trollkarlar, lejon och flygande riddare. Det hela pågick ända tills Tommy Gösta vaknade och krävde bruna bönor och potatismos på stört.

En på det hela taget lyckad dag.

God natt.

torsdag 8 september 2011

Asienturnén - en första skiss, & en fika med Lemmy


Denna sol-regninga torsdag bjöd på en trevlig fikastund för mig och Tommy Gösta Lee, tillsammans med Ingemar Dahlkvist. Ingemar är en riktig räv i fackförbundstidningskretsar som jag arbetade med under sju år på Byggnadsarbetaren. Numer är han frilans. Ska man förklara Ingemar med att likna honom vid en metal-karaktär, får det bli Lemmy Kilmeister. Han kör fortfarande en rättfram och punkig stil trots att han går mot 60. Och hur originell idé man än har till ett byggreportage, kan man vara rätt säker på att Ingemar har gjort den nån gång på 1990-talet. Och så är det ju lite med Motörhead också. Vi tog var sin dubbel Espresso på Frappino på Långholmsgatan. Tommy Gösta vart lite otålig men han blev gladare när han fick leka med Ingemars snusdosa.

***

Har tidigare bloggat en del om familjen Hårdrocks stundande Asien-turné. Den har alltså två ben kan man säga, ett Thailandsben och ett Malaysiaben. Efter ganska idogt läsande av Lonely Planet har åtminstone Malaysiabenet börjat ta sin första skissartade form.

Ett besök i huvudstaden Kuala Lumpur var ju ganska självklart eftersom vi flyger dit. Det blir vårt öppningsgig helt enkelt. Därefter hade vi nog tänkt att ganska omgående ta oss till Thailand för några veckors turnerande på öarna där innan vi så småningom letar oss ner genom Malaysia tillbaka till KL.

De stopp som hårdrockarpappan tycker verkar mest lockande på den vägen är Langkawi, Pangkor, Penang och Melaka. Sen kan det bli ytterligare förhandlingar om gig även i Singapore. Hårdrockarpappan är osäker, men jag måste givetvis höra vad bandledare Nikki Sofie anser. Vi har haft ett bra management i familjen Wendick, nära vänner som gjorde en liknande turné i vintras. I kväll kommer vi förmodligen att boka in hotellet för de första nätterna i KL. Så nu känns det att det blir allt mer påtagligt att vi ska dra, även om det är långt kvar.

***

Nu ska jag gå och snyta mig, för jag har blivit grymt förkyld.

(Foto på Lemmy ovan: Mark Marek, GNU Free Documentation License)