Det finns två sorters morgnar här i världen. Paul Di Anno-morgnar och Steve Harris-morgnar. I tisdags befarade jag en Di Anno, men det blev en klockren Harris.
Tommy Gösta hade haft feber på måndagskvällen. Han somnade sent och sov oroligt. Jag visste att vi var tvungna att vara uppe tidigt för att hinna till simskolan med Vince Folke. Skulle TG:s feber släppa? Skulle han över huvud taget vakna i tid eller skulle jag tvingas väcka honom, grinig, sur och tvär? Jag befarade helt enkelt en Paul Di Anno-morgon?
Vad är då en Paul Di Anno-morgon? Vissa av läsarna av den här bloggen är inte helt bevandrade i metal-historien, men Paul Di Anno var alltså Iron Maidens förste sångare, som hoppade av/sparkades, just som bandet slog igenom. Sen dess har han harvat runt och levt på att vara killen som nästan blev sångare i världens största hårdrocksband.
En Paul Di Anno-morgon är sålunda en morgon som kunde blivit så bra, men som blev högst medioker och där man hela tiden har tankarna på hur fantastiskt det kunde ha blivit. Vi kunde ju fått så trevligt, men allt blev så jäkla kasst.
Motsatsen till Di Anno-morgonen blir rent logiskt Steve Harris-morgonen. Steve Harris är, för er som inte vet det, Iron Maidens skygge, timide och ständigt småleende bandledare/basist. På scen brukar han oftast nöja sig med att sätta upp ena foten på monitorn och så sjunger han med i alla låtar. Verser och rubbet, fast tyst. Ständigt småleende. Bruce Dickinson kan fara omkring som en dopad flipperkula bäst han vill, Steve Harris vet att det är han som kontrollerar skeendet.
Det är det tillståndet du letar efter varje morgon, hemmavarande med två barn som ska kläs, födas och sättas i aktivitet innan en viss tid. Och det var det tillståndet som lika plötsligt som otippat infann sig på tisdagen. Gösta sov och sov, men Vince Folke och jag jobbade oss metodiskt igenom frukost, bäddning, påklädning och tandborstning. Till slut återstod bara TG:s väckning. Jag gick in, drog försiktigt upp rullgardinen och möttes av ... ett stort leende.
Jag tog hans feber. Den var borta. TG åt sin gröt, vi gick till simskolan och Folke briljerade. Blev uppkallad ur bassängen för att han skulle få lära sig armtagen, först av alla i sin grupp. Jag satt där stolt med mitt utsökta bryggkaffe från Liljeholmsbadets kiosk.
Jag smålog. Precis som Steve Harris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar