tisdag 29 november 2011

Metal King: Så har du aldrig sett Vince Folke


I fredags besökte tre fjärdedelar av familjen Hårdrock det kungliga slottets livrustkammare. Som synes gick Vince Folke gick bananer bland utklädningsgrejerna på kammarens övervåning. För er som inte visste det förut, Folke betyder kung.

måndag 28 november 2011

Lista v 47 - Snygg köksblandare är hårdrock


Äntligen lista. Tyvärr lite försenad på grund av släktbesök, men å andra sidan gjorde det släktbesöket ett starkt avtryck på veckans lista, vilket vi snart ska se.

Betygssymboler denna vecka: Svenska gitarrhjältar. Det finns väldigt många inom väldigt olika genrer, men så här har jag valt: Toppbetyg: Michael Amott från Arch Enemy. En komplett hårdrocksgitarrist som vet att aldrig låta virtousitet stå över komposition och känsla. Medelbetyg: Yngwie Malmsteen. Motivering: Han är the Yngwie Malmsteen. Bottenbetyg: Mikael Åkerfelt, Opeth. Han är så pretto att klockorna stannar.

Nu kör vi:

VECKANS MICHAEL AMOTT
Vår nya köksblandare som ni kan se på bilden ovan. Ett kök är inte Hårdrock förrän det fått en snygg blandare. Och nu har vi äntligen fått det. Tack vare min svärfar Roger Rudh som var på besök i helgen. Tack ska du ha, Roger.

VECKANS YNGWIE MALMSTEEN
Första advent och ingen snö. För mig räcker det med snö från lucia till och med två dagar efter nyårsafton. Sen kan våren börja.


VECKANS MIKAEL ÅKERFELT
Att sätta på TV:n på fredag klockan 20.00 och upptäcka att DoBiDoo är slut. I stället visas det jävla På Spåret. Jag tycker det programmet är så träligt. Lite av ett I-landsproblem detta i och för sig. På fredag löser jag det genom att köra After Work med Love Sennerdal. Ät den, Kristian Luuk.

torsdag 24 november 2011

Tommy Gösta rockade öppna förskolan

Ni ser det själva på bilderna här intill. Tommy Gösta besökte öppna förskolan för första gången idag. Och det rockade.

Med sig hade han sin vapendragare Elliot Wendick. Egentligen var det hans, och hans pappa Christofers hoods vi befann oss i, eftersom TG och Hårdrockarpappan givit sig över bron till Liljeholmen.

Väl framme insån TG att han hamnat i slammer-himlen. Så mycket gryter och kastruller att slamra med, och detta utan att tråkpappa kom och tog dem i från honom.

Dagen innehöll också en sångstund. På repertoaren stod bland annat sången om Gösta Makrill som gjorde konster och morrade som ett monster. Kanske inte precis Fade to Black, men ändå en helt okej låt tyckte TG.

Dagen avslutades sedan med en lunch i Liljeholmens galleria. Bakpotatis till HP och burkkmoussaka till TG.

God afton

onsdag 23 november 2011

Ny platta: Rammstein remixar radikalt


När Tysklands tungviktskungar summerar karriären låter man Faith No More, Pet Shop Boys och Clawfinger gå bananer med klassiker som Sonne och Mein Teil. Fick Rammsteins samlingsplatta i mejlen förra veckan. Här är lite tankar kring den.

Made In Germany är titeln på plattan, som i De Luxe-varianten består av två plattor. CD 1 är en traditionell samlingsplatta. Om den finns kanske inte så mycket att orda. Ett logiskt urval av låtar.

CD 2 är däremot remixar av gruppens största låtar. Rammstein har givit kända musiker och DJ:s fria händer att ratta om låtarna efter eget tycke.

Resultatet? Till att börja med bör du vara beredd på att flera av låtarna är så omredigerade att de knappt går att känna igen. Det är rena klubb-remixar, mest gjorda för dansgolv. Och som sådana är dom ju rätt ösiga. Men metal är det knappast fråga om.

Den mer puritanske tunggungaren finner ändå en hel del att uppskatta. Producenträven Jacob Hellners remix av ”Du Hast” är grym, likaså Clawfingers-rattade ”Sonne” och Meshuggas tolkning av ”Benzin”.

Sen finns det en del överraskningar också. Som att ”Mein Teil” i Pet Shop Boys-kostym, faktiskt känns mer råbarkad än det lite buskis-aktiga originalet.

2 december finns "Made In Germany" i handeln. En på det hela taget schysst julklapp.

tisdag 22 november 2011

Så vi gjorde ett flygplan i stället


Det är Hotter than Hell och fever achin´ in my heart från morgon till kväll just nu. Och det är inte för att vi lysnnar på någon av alla tusentals Best of Kiss-plattor som förgiftar vår planet. Nej, det är bara Tommy Gösta som är sjuk.

Bacillerna i vår familj är nu inne i en rundgångs-loop som skulle ha skrämt slag på Jimi Hendrix i vilket extranummer som helst. I förra veckan var det HårdrockarPappan som var krasslig, nu är det Tommy Gösta som snörvlar, har feber och gråter. Då är det inte heller så lätt att vara den där kreativa, närvarande pappan åt en (ännu så länge)kärnfrisk 5-åring.

När vi äntligen fått Tommy Gösta att sova var det tänkt att vi skulle bygga klossborg och ha fajt mellan Playmobile-riddarna och Gormitisarna. Men det brann inne, för innan vi ens hann få rustningarna på riddarna hade TG fått en snorhost-attack och vaknat. Sen var han omöjlig att söva om.

Till slut satte vi i alla fall Tommy Gösta i bärsele. Där fick han gnugga sin slemmiga nos mot HP:s Mohammed Ali-tischa medan Vince Folke och HP byggde det modellplan som demonstreras på bilden. Fräscht va? (Planet alltså, inte slemnosen.)

***

Lite coolt var det också att Vince Folke fick en blåsa på tummen av att ha övat på Ukelelen lite för länge. Trots smärtan var han ganska glad, eftersom HP sagt att det där så småningom skulle bli en hård valk, något som utmärker alla riktiga gitarrister.



söndag 20 november 2011

Listan V. 46 - På besök i "det gamla landet"


Lista! Klapp, klapp, klapp. Lista ..!

Söndagslista coming up. Betygssymboler denna kväll: Mötley Crue-plattor (eftersom Vince Folke o jag lyssnade på Mötley i går kväll medan vi lagade fiskgratäng.) Toppbetyget självklart Shout at the Devil, ett av 80-talets absolut bästa vax. Medelbetyget: Too Fast For Love, den charmiga och synnerligen klassiska debuten. Bottenbetyg: Generation Swine. Är den ens att betrakta som en Mötley-platta?

Nu kör vi:

VECKANS SHOUT AT THE DEVIL
Barnvakt. Jag älskar att vara med mina barn. Men det betyder inte att jag inte uppskattar lite egen vuxentid. Eftersom familjen Hårdrocks släktingar befinner sig mellan 30 och 50 mil bort blir det rätt få gånger som farmor/farfar/mormor/morfar kan rycka in. Men den gångna veckan tillbringade Vince Folke, Tommy Gösta och HårdrockarPappan i "det gamla landet", i det här fallet Falkenberg. (Annars är det Corleones benämning på Sicilien i Gudfadern.) Medan Vince Folke tillbringade mycket tid hos sina kusiner, hängde Tommy Gösta med sin farmor. Detta gjorde det möjligt för HP att bland annat gå på konsert (Nisse Hellberg), dricka öl på krogen och bada bastu i simhall, samt inte minst ligga kvar i sängen på morgnarna när Tommy Gösta tjöt efter sin välling. Jag skulle ljuga om jag påstod att det inte var jävlig najs. Tack alla ni som gjorde detta möjligt. Ingen nämnd, ingen glömd.

VECKANS TOO FAST FOR LOVE
Fiskgratäng och champagne med Sofie i går kväll efter 5 timmars tågresa.

VECKANS GENERATION SWINE
Eftersom vi åkte tåg till Falkenberg går den utmärkelsen föga oväntat till SJ. Hur fan kan man sälja två barnbiljetter (0-6 år) till ett sällskap om tre personer, och sedan placera det i en vagn där det inte finns plats för barnvagnar? Här SJ får ni en länk som bara är till er. Hair Metal up yours MF:s.

måndag 14 november 2011

Vi kan alla lära av Dave och David


Jag har flera gånger varit hård mot Dave Mustaine på den här bloggen. Men nu ska karln få upprättelse. Vi medelålders män har alla nåt att lära av historien om Dave och David.

Ett hårdrocksbands historia, är ofta historien om den ensamme, medelålders mannen. Alla som sett filmen om Lemmy Kilmeister vet detta. Trots att han är en av de mest älskade metal-artisterna i världen, är han en övergiven människa. I en trång lägenhet i Los Angeles, skrotar han omkring bland prylarna i en överdimensionerad samling krigsklenoder. Ibland klär han sig i någon av de gamla uniformerna han köpt på sig genom åren. Varför har han inget bra svar på. Men han är ensam. Det är tydligt.

Lemmy är långt ifrån den ende. Listan över "band" som kuskar runt under en tre, fyra deciennier gammal logga och endast en kvarvarande originalmedlem i sättningen kan göras lång. Bara i senaste numret av Close Up läser jag om Misfits och Venom, där Jerry Only (passande namn) respektive Cronos stretar på i sina ensamheter. Och nyligen gjorde Billy Corgan ett förvirrat gig i Stockholm, under namnet Smashing Pumpkins. Ett gig som flera recensenter närmast beskrev som en förolämpning mot publiken.

Vi medelålders män är helt enkelt rätt risiga på att vårda våra vän-relationer. Mycket, mycket sämre än våra fruar, flickvänner och sambor. Handen på hjärtat, hur många riktiga vänner har du själv kvar nu när du fyllt 35? Hur många ringer dig mer än två gånger i månaden? Vem skulle du slagga hos om det tog slut med sambon?

Men så träder på scen in: Dave Mustaine. Denne man som förkroppsligat manlig isolering. Som varit den bittraste av de bittra. Som med åren gjorde sig till fiende med allt och alla, och till slut även med sin bäste vän, tillika basist, David Ellefson. I flera år låg de i fejd med varann om pengar och kontrakt. Men inte längre. Till sist insåg de, att vänskap är viktigare än stålar. De ringde varann, dom snackade ut och dom återförenades.

Dessutom vet vi ju alla, att Dave Mustaine även slutit fred med de forna antagonisterna i Metallica. Nu ryktas det till och med om nåt slags samarbete. På Ullevi i somras kramade de om varandra, Lars, James och Dave. Dom gjorde ett extranumer ihop. Kerry King i Slayer däremot, sket i extranumret. Förklaringen han gav efteråt var att Metallica självsvådligt bytt låt i sista sekund. King fick en hel del cred för sitt beteende. Det var rakryggat tyckte man. Varför ska man hålla på att buga för Metallica.

Men varför uppfatta det som att någon kryper? Är det inte mer rakryggat att föreslå en ny relation, än att bara dra? Kanske tyckte de som creddade King att det var skönt att deras idol är lika kass på relationer som de själva. Då behöver man ju inte känna sig så dålig själv liksom.

Tyvärr har ni fel i den analysen grabbar. Two wrongs never make a right. Du blir inte mindre ensam för att Kerry King snart är det.

söndag 13 november 2011

Listan V.45 - Kungsmakrillar be ware


Söndaaaaaag.
Listaaaaaaaaaaaa!

Jajamen. Och den här veckan lånar vi våra betygssymboler från de tre trummisar som genom åren innehaft rätten att kalla sig Kiss-medlemmar.

Toppbetyget får, kanske lite överraskande för många, heta Eric Carr. Jag tycker fan att han var en både bättre och coolare trummis än Peter Criss någonsin var. Dessutom var hans rävsminkning den snyggaste krigsmålningen av dem alla (Ace Frehleys givetvis undantagen.) I senaste numret av Sweden Rock Magazine, bjuder man på en stor Eric Carr-special. Missa inte den. Mellanbetyget får sålunda heta Peter Criss. Originalet. Vad mer kan man säga? Likväl har han alltid varit den av originalmedlemmarna som jag har svårast för. Lite av en gnällröv om jag ska vara ärlig. Bottenbetyget blir självklart Eric Singer. Går man med på att sminka upp sig som the Cat, utan att var the Cat, då har man inte mycket självaktning.

Nog snackat. Nu till listan:

VECKANS ERIC CARR
Alla veckans sköna surfstunder på olika resesajter. På ön Ko Bulon i Thailand kan man tydligen för en knapp hundring få åka med en båt och fiska kungsmakrill. En snubbe hade fått en på 5 kilo. Snart är det HårdrockarPappans tur. Så. Jävla. Metal.

VECKANS PETER CRISS
Att Tommy Gösta fyllde 1 år i torsdags. Visst är det härligt att ungarna växer, och visst är det roligt med kalas. Men samtidigt är det så jävla ångestfyllt att tiden bara flyger iväg. Grattis hur som helst lilla älskling.

VECKANS ERIC SINGER
Att jag hostade blod i onsdags morse, var tvungen att åka in och lungröntga mig och därmed missade årets Tidskriftsgala, på Stockholm Waterfront. Byggnadsarbetaren var nominerad till två priser: Årets bästa webb, och till Årets Journalist genom vår duktiga arbetsrättsreporter Jenny Berggren. Inga priser dock. FAAAN. Nu är hostan bättre. Förmodligen var det ett sönderhostat blodkärl som orsakade blodvitet. Jag kan tala om att hosta blod på riktigt, inte alls känns lika coolt som när man ser Gene Simmons göra det.

torsdag 10 november 2011

Supergrupp gjorde födelsedagsgig på Stadsmuseet


Tommy Göstas födelsedag idag. Det firades med ett gig av en riktig supergrupp Stadsmuseet i Stockholm. Sättningen utgjordes av Anders "Dave Grohl" Engström med dotter Pella "Angela Gossow", HP, Tommy Gösta Lee, samt Petter "Criss" Axling med sonen Ramsi Rune "Dio" Axling.

Jag har tidigare bloggat om Anders och Pella, ni kan läsa om dem här. Idag hade sättningen alltså utökats med två medlemmar. Petter är IT-geniet som egentligen vill vara busschaufför, men det är inte därför jag ger honom metalkaraktären Peter Criss. Delvis är det för att han är en grym trummis, men framför allt för att han är en jävligt kall katt. Detta gäller även för sonen Ramsi, 9 månader. Men epitetet Dio får han för att han var så trevlig och samtidigt kortast i dagens sättning.

Målet med supergruppens utflykt var alltså Stadsmuseet vid slussen. Allt var Heavens on fire, tills dess att Petter fick för sig att plocka upp systemkameran för att föreviga Ramsi och Tommy Gösta på gemensam bild. Detta gjorde födelsedagsbarnet Tommy Gösta riktigt gramsen. En konflikt som egentligen inte löste sig på hela dagen. Ytterligare ett bevis på att det inte funkar med två trummisar i samma band. Å andra sidan kan du inte räkna med en helt friktionsfri tillvaro, med så många stora stjärnor hopfösta på samma backstageområde.

Så på det stora hela måste jag säga att dagens utflykt var ett riktigt spitze-gig, som man säger på Wacken Open Air-festivalen. (Antar jag i alla fall. Jag har aldrig varit där.) Toppnumret var helt klart den avslutande utomhusfikan i höstsolen utmed Ringvägen. Plötsligt blev Stockholm New York och söder East Village. Jag låtsades att mitt Wienerbröd var en Pretzel.

måndag 7 november 2011

Von Benzo - En liten metal-skräll i november


Lite i skuggan av Nickelback och Nightwish, tvättar i november en svensk rocker av sig stämpeln som talangtävlingsvinnare i TV. Idol-Jay Smith har återförenats med sitt band Von Benzo och släpper "Yes Kids It´s true. Och det rockar faktiskt.

Jag har aldrig följt Idol. Fame Factory, Let´s Dance och en och annan Robinson-säsong har det blivit, men Idol, faktiskt aldrig, så tvåbarnspappa jag är. Så jag hade ingen direkt relation till Jay Smith när jag hörde Von Benzos singel "Radio" på Bandit nyligen. Jag tyckte bara att den faktiskt rockade rätt hårt.

Nu har jag fått en kopia av plattan, som släpps 23 november och kan bara konstatera att singeln inte var något undantag. Det är inte fullt ös rakt igenom, men i sina bästa stunder (och dom är några stycken) rycker det rätt bra i nackmusklerna på HP.

Genremässigt ligger VB rätt nära Velvet Relover. Bluesigt, tungt och ganska dystert, men med akustiska pianon här och var för att bevara sleazekänslan. Bästa spår efter en 3-4 lyssningar: "Addicted" där man t.o.m. får lite the Haunted-vibbar.

23 november, släppdatum alltså.

***

Sen vill jag bara säga att jag blev positivit överraskad av Megadeths Th1rt3en, som släpptes i förra veckan. Så för er som inte kollat in den är det hög tid.

söndag 6 november 2011

Listan v 44 - födelsedagar och fucking halsinfektion


Söndag igen. Liiiiissssstaaaa. Ni borde veta hur det funkar vid det här laget, så vi kör betygssymbolerna direkt. Den här veckan handlar det om kvinnliga Metal-artister. Toppbetyget den här veckan får således heta Angela Gossow, sångare i Arch Enemy. Metalvärldens kanske brutalaste röst just nu. Medelbetyget blir så klart Lita Ford, denna hårdrockens häxmästarinna. Bottenbetyget får bli Elize Ryd, sångare i Amaranthe, det mest hemska på hårdrockshimlen som vår tid skådat. Mr Big var fan bättre.

Okej. Nu till listan.

VECKANS ANGELA GOSSOW
Vince Folkes födelsedagskalas. I måndags fyllde han 5 år och det firade vi med stenhårt födelsedagskalas för alla hans dagiskompisar. En riktig höjdare.

VECKANS LITA FORD
Nikki Sofies födelsedag. Den firas idag, betydligt stillsammare. Tårta, beök av lillebror och hämtmat på Ho:s i kväll.

VECKANS ELIZE RYD
Min fucking halsinfektion. In torsdags var det dags igen. Man känner hur svalget långsamt sväller likt en jäsande deg. Det kliar och man svettas, blir stel och trött. Att sticka ut och springa är inte att tänka på. Den sitter i fortfarande. Jag knaprar strepsils och halsar hostmedicin och hoppas på tillfrisknande snarast.

fredag 4 november 2011

Halloween eller Allhelgona - Vince Folke reder ut


Allhelgona-dagen i morgon, kanske den högtid som är mest Metal på hela kyrkoåret. Inte minst så klart för att Helloween var, i HårdrockarPappans tycke, 1980-talets kanske fränaste Speed metal-akt. Nu vet ju HP att svenska kyrkan inte är särskilt glad för att Halloween och Allhelgona blandas samman, men det kan ju dom sitta och tycka. En som har bilden klar för sig när det gäller de här båda besläktade eventen, är Vince Folke.

Följande dialog utspelade sig under dagens lunch:

Vince Folke: Halloween är ju mycket coolare än Allhelgona.
HP: Jaså, hur då?
VF: På Halloween har man ju dödskallar.
HP: Jo, men Allhelgona ...
VF: Och på Halloween har man också pumpaljus, det är skitcoolt.
HP: Men Allhelgona är ju ...
VF: Allhelgona är tråkigt. Man bara går runt och blö, blö, blö, blö.
HP: Men om du känner någon gammal som har dött.
VF: Gamlamormor.
HP: Precis. Då kan du ju tänka lite extra på henne i morgon.
VF: Jag brukar inte gå runt och tänka på henne.

RIDÅ.

***

Som avslutning på det här: En skön länk till Helloweens Speed-schlager, Doctor Stein.

Tevlig Allhelgona på er.

onsdag 2 november 2011

Äntligen lite Fantasy - från Vince Folke


Planeten Gorm hade drabbats av orostider. Den onde Månkungen fick plötsligt en dag för sig att dämma upp floden där Vattenfolket sedan urminnes tider haft sin natt-bostad. Varför Månkungen gjort detta, visste ingen. "Månkungen är en nyckfull varelse", var det enda man kunde komma på att säga.

Vattenfolket hade naturligtvis inte krafter att ensamma rå på sin antagonist. Efter mycken vånda beslutade man därför att be sina gamla trätobröder Skogsfolket och Stenfolket om hjälp. I en så här allvarlig fråga måste man trots allt försöka enas. Månkungen var ett hot mot alla invånare på Gorm.

Detta förstod Stenfolket och Skogsfolket, och tillsammans beslutade de tre Gormitistammarna att gillra en fälla åt Månkungen vid den stora bron där han så förslaget byggt sin fördämning. Planen lyckades. En morgon satt Månkungen ohjälpligt fast invid det ena brofästet. Man hjälptes åt att föra bort honom till det fängelse man byggt, särskilt för detta ändamål.

Nu är allt lugnt på planeten Gorm igen. Men ingen vet hur länge. Månkungen kontrollerar månljuset, och får han bara chansen kan han använda det för att försätta alla Gormitisar i djup sömn ...

***

Ovanstående är inte intrigen i Iron Maidens nya konceptalbum. Det är Vince-Folkes berättelse om sitt senaste Gormitis-äventyr (återberättat för HP under eftermiddagsfikat i går). Jag tyckte den passade bra här på HP-bloggen. Det har varit på tok för lite Fantasy här. Och Hårdrock utan Fantasy är ju som typ ... tja, Fantasy utan svärd. Det vet ju alla.

Huvudpersonerna i berättelsen ser ni på bilden ovan. Inlägget är inte på något sätt sponsrat av någon leksakstillverkare.

Ha det fint.