torsdag 19 april 2012

Recension: Cancer Bats - bättre än frukostflingor

Fjärde plattan från Cancer Bats. Lyssna gärna på den måndag morgon. Den sköljer över dig som en spann kallt vatten.

BETYG: 4, Ute 20 april

Genomför första lyssningen av Cancer Bats "Dead Set on Living" en måndag morgon. Ett bra beslut. Den sköljer över mig som en spann kallt vatten. Energin smittar av sig på ungarna. Tommy Gösta, 17 månader, headbangar i den vita Ikea-stolen. Frukosten är snabbt på plats.

Fortsätter lyssna under veckan. Läser pressmaterialet. "Vi strävade efter råa vibbar den här gången", säger sångaren Liam Cormier. En klyscha som finns i varannan skrift av den typ som följer med recensions-streamar. Men ni har lyckats, tänker jag sedan. Klyschor kan ibland vara sanna. Det här är uppkäftig thrash metal (eller thrash core som skivbolaget vill kalla det - alla dessa genrar) med stort hjärta.

Visserligen har jag listat inledningsspåret som det bästa. Men det betyder inte att plattan på något sätt stannar av efter det. DSOL är desperat från första riffet till sista.

I morgon kommer den ut. Ni kommer att vilja lyssna. Men vänta gärna tills efter helgen. Ni kommer att bli våta.

Bästa spår: R.A.T.S

tisdag 17 april 2012

Metal och den manliga bitterheten

Axl vägrade att befatta sig med Rock and roll Hall of fame. Med det bevisade han än en gång den manliga bitterhetens stora fördel: Den är alltid underhållande.

Jag erkänner: Jag älskar bittra män. Siewert Öholm, hälften av gubbarna i min bostadsrättskåk, Axl Rose. Jag får aldrig nog av dem.

Varje gång jag åker hiss med den grånande mannen som bor en trappa upp, kan jag inte låta bli att hälsa överdrivet glatt. Gubben brukar stirra tillbaka på mig som om han tänkte: "Vänta bara slyngel. En vacker dag kommer jag ihåg att ha med hammaren innanför kavajen, och då ..."

Om Nikki Sofie är med brukar hon bita sig i läppen för att brista ut i gapskratt så fort gubben är ur sikte. Det är inte så ofta hon gör det annars, åt mina skämt. Inte efter 13 års förhållande. Ett starkt bevis på den manliga bitterhetens ovärderliga värde som humörhöjare.

I lördags var det dags för en av världens bittraste män, William Rose, mest känd som Axl, att väljas in i Rock and Roll Hall of Fame. En utmärkelse som de flesta musiker ger sin högra hand för att få (om du inte råkar spela stränginstrument eller är trummis i Def Lepard kanske.)

Men inte Axl. Han bara fräste via sina pressmänniskor att RRHoF, Guns originalmedlemmar, gamla managers och skivbolagsfolk och egentligen alla andra människor, djur växter och bakterier på den här planeten kunde dra åt helvete. Lite som han brukar.

Och man bara älskar honom för det. Inte för att Slash, Duff eller RRHoF eller någon annan direkt förtjänar att dränkas i Axls galla och eter, men för att man får garva lite. På samma sätt som man får garva när Siewert Öholm mellan raderna i en artikel tycker det skulle vara bra om Magnus Betnér fick känna på lite mellanöstern-tortyr för att lära sig att inte vara så förbannat glappkäftad.

Så döm inte för hårt nästa gång du träffar på Sura-Pelle eller Bitter-Birger i tvättstugan. Ge honom en kram, tala högt om hur skönt vädret har blivit och beröm honom lite extra för att han torkat av maskinerna så fint.

Han kommer att hata dig innerligt. Men du kommer att få garva. Och därmed kanske få leva lite längre.

måndag 16 april 2012

Recension: Paradise Lost ger dig rum att vistas i

Drygt 20 år in i karriären har Paradise Lost utvecklats till en nivå som är få band förunnade att få göra.

BETYG: 4, Ute 23 april

Paradise Lost var ett av de där banden som var svårplacerade på metalkartan när de kom fram. De bröt inte direkt mot det gångna seklets metaltradition där Maiden och Priest regerade, men de följde den inte heller. En länk mellan det gamla och det nya. Mellan 80 och 90. De utvecklade metal i en tid när alla (musikskribenter) sa att metal var död. De kom inte från Seattle.

Tragic Idol är bandets 13:e album under en karriär som sträcker sig över 20 år. Frågan du måste ställa dig är, äger ett sånt band fortfarande relevans? För egen del behövde jag inte ens höra halva plattan för att vilja svara ja på den frågan. Paradise Lost är inte längre en länk mellan olika stilar, utan ett fundament för alla. En urkälla att dricka ur på samma sätt som Sabbath, Venom eller Motörhead är det.

Jag tänker inte beskäftigt börja beskriva hur Tragic Idol låter. Tänker inte börja leta influenser eller jämföra sound. Tänker heller inte påstå att den är den bästa bandet gjort. Allt jag tänker göra är att beskriva den som ett musikaliskt rum där alla får plats. Där alla har något att hämta.

Tänker du öppna dörren och kliva in?

Bästa spår: Fear of Impending Hell

söndag 15 april 2012

Listan V. 15 - Hojar högt och lågt

Det blir en hel del hojar på veckans lista. Både för små och stora pojkar. Sedan har vi ett vitt otyg som vägrar lämna jumboplatsen. Betygsymboler: Kiss 80-talsproduktion.

Det är ju lite av ett nördämne som lånar namn åt betygen den här veckan. Men någon slags nytta ska man någon gång ha av allt värdelöst vetande man tillskansat sig genom åren om historiens mest kommersiella rockband.

1980-talet var ingen lysande period för Kiss. Stanley/Simmons spanade så ängsligt efter rådande trender att man fullständigt glömde varifrån man en gång kom. Sålunda kunde man 1981 ge ut fantasykalkonen Music From The Elder, för att bara fyra år senare se ut som något Susanne Lanerfeldt stylat

Men en helt okej platta sket man ur sig och det var Creatures of the Night, från 1982. Uppföljaren Lick It Up var också okej. Okej var däremot INTE Hot in the Shade, från 1989. För att inte tala om hur sjukt fult omslaget är. Sfinxen i ett par solglasögon? Why, liksom. Detta missfoster till platta får illustrera bottenbetyget.

Nu till listan.

VECKANS CREATURES OF THE NIGHT
Att min äldste son, här kallad Vince Folke, blivit så stor att jag igår kunde köpa honom en riktig BMX-cykel. En historisk dag. Det är en blå crescent och jag fick feta E.T.-vibbar av att se honom cykla runt på basketplanen idag.

VECKANS LICK IT UP
I fredags besökte trion HårdrockarPappan, Tommy Gösta och Vince Folke den pågående uppfinnings-utställningen på Tekniska Muséet. Svenska folket har fått rösta fram de i vårt tycke 100 viktigaste uppfinningarna. Naturligtvis säger resultatet mer om svenska folket än om uppfinningarna. Vår stolta nation har till exempel lyckats rösta in hårblåsen på topp 100. Elgitarren lös däremot med sin frånvaro. Men det var givetvis kul att se alla prylarna. Min favorit, customhojen ovan.

VECKANS HOT IN THE SHADE
Snön. Igen. Vaknar lördag morgon och den vita döden vräker ner från himlen. Desperation, maktlöshet. Hat. Rent, koncentrerat hat.

tisdag 10 april 2012

En HårdrockarPappa summerar sin påsk

Till skillnad från Jesus hade vi en hel del spikat redan på skärtorsdagen. Familjen Hårdrock gick ombord på Ms Gabriella. På andra sidan havet låg vårt Golgata: Ett snödränkt Helsingfors.

Påsken är en mysteriernas tid, byggd på sagan kring hur Jesus Kristus gav döden en sån jävla pungspark att han stoppade tillbaka ett redan utdelat rött kort i bröstfickan på sin svarta särk.

Den stolta skutan Gabriella hade också hon sina mysterier. Det var till exempel förbjudet att dricka öl i hytten. Ändå satt en ölöppnare monterad på väggen på toaletten. Och det stod muggar på handfatet. Och vissa hytter hade kyl.

Mysterierna blev fler när vi klev ut bland folket. En kvinna valde att bära sina två hundar under vardera armen nerför trappan. Den tvååriga dottern däremot, fick försöka rulta sig ner bäst hon kunde på egen hand. Pappan såg man i vanlig ordning inte till någonstans. Jag försökte hålla mig nära om flickan om hon skulle falla. Hon klarade nacken med en hårsmån.

Jag hade min HårdrockarPappan-tisha på mig. Tänkte att det kunde finnas en och annan potentiell läsare att exponera mig för. Det visade sig riktigt. Trots att temat på båten var Kuba (ännu ett mysterium) var den vanligaste utstyrseln bland männen svart munkjacka med valfri death-, black-, eller doomorkester-logga på ryggen.

Vi åt buffé och anlände så småningom Helsingfors.
Där var det fortfarande vinter.
Vi for med bussen till en djurpark och frågade desperat om det fanns några inomhusaktiviteter. Jodå, här fanns både afrikanska, asiatiska och sydamerikanska fyrfotingar i tokuppvärmda glasburar. Vi gick omkring bland baggarna och mössen och drömde oss tillbaka till Kuala Lumpur.

På vägen hem drömde jag ingenting och jag vaknade heller inte av att solen lös in genom vårt hyttfönster. Det berodde på att fönster inte ingick i vår hytt. Fönster kostade 1000 spänn till. Då fick man kyl också. Men vad skulle vi med kyl när vi inte fick ha öl på rummet och all mat var förbeställd och skulle ätas i restaurangen på däck 8? Jag fick det inte att gå ihop. Alltihop var för mystiskt.

Jag steg ut i hytten med vår hastigt hoprafsade packning och skrämdes halvt ihjäl av Ville Viking. Ville var en stor vit räv som inte kunde tala. Jag höll på att spöa honom av ren reflex, så rädd blev jag. Som Eddie Murphy i snuten i Hollywood. Ville log, men sa inget. Kanske ville han spöa mig också.

Vi klev i land nedanför Söders högsta höjder och jag kände hur det kluckade från min ryggsäck. Det var inget mysterium. Det var brännvin och jag visste att det var irländskt och att det skulle smaka lent. Nu var påskafton här. Solen sken och allting verkade med ens klarna.

måndag 9 april 2012

Recension - the Nomads har börjat energispara

Det börjar precis så hårt som man vill att det ska börja. Men redan på spår tre på kommande plattan "Solna" låter the Nomads förvånansvärt trötta.

BETYG: 2, Ute 21 april

"I am at the bottom of a bottomless pit" är det första som Nix Vahlberg sjunger på kommande plattan. Men faktum är, att det är just där och då som plattan har sin absoluta höjdpunkt.

Likt en långdistanslöpare som går ut lite för hårt, vevar the Nomads igång plattan med på ett sätt som visserligen varken är nyskapande eller originellt, men väl så garagedoftande som man vill att de ska vara. Men så snart "Hangman´s Walk" tonat ut, är det som om både energi och idéer tar slut.

Låtar som "Good times will do me good" och "You wont break my heart" känns faktiskt mer som något Christer Björkman skulle välja ut till Schlager-SM "för att få lite mer rockkänsla i programmet", än spår värdiga ett av landets mest inflytelserika rockband de senaste 30 åren.

Visst finns det stunder där man tror att "Solna" trots allt ska lyfta igen. Avskalade "Cant go back" och Ramonespastischen "American slang" får godkänt, men de blir aldrig mer än som korta, elektriska stötar innan schlagersmeten börjar flyta på nytt.

Till slut ger jag upp, loggar in på Spottan och letar upp "A Certain Girl" istället. Bara för att inte glömma hur sjukt bra the Nomads egentligen är.

Bästa spår: Hangman´s Walk

Fler recensioner av HårdrockarPappan

Naglfar: Teras

Baby Jane: In the Spotlight

måndag 2 april 2012

Recension - Naglfar står stadigt i hajpen

Naglfar släpper sitt första studioalbum sedan 2007. Fem år är en evighet i muikbranschen. Men ibland är det bra att saker får ta lite tid.

BETYG: 4, Ute nu

Sedan Harvest kom 2007 har Black Metal hunnit bli hippt på Södermalm och Naglfar har fått se sig omsprungna (åtminstone i de bredare lagren) i popularitet av band som de tidigare var inspirationskällor åt.

Men det är inget som stressat trion (som bandet numer är). Åtminstone inte att döma av Teras, som HårdrockarPappan intensivlyssnat på under helgen. Från den stadiga och mäktiga inledningen, till den lika pampigt furiösa utgången The Dying Game of Existens står man på stadiga musikaliska rötter.

Den som kräver smattrande twin pads och frustrationslösande handgranatsmangel till sin fredagstacos, så finns det att hämta. Och det är befriande. Men allra bäst blir det när Naglfar söker sig neråt, inåt i sin ljudvägg och där någonstans nästan snuddar vid bluesens gjyttjiga tassemarker. Som i molldränkta The Monolith.

Jag sörjer att Century Medias artister inte längre finns på Spotify. Den låten hade varit så given på min Topp 20 över årets bästa låtar.

Bästa spår: The Monolith
Kul fakta: Niklas Sundin från Dark Tranquility har designat omslaget


Fler recensioner av HårdrockarPappan:

Baby Jane: In the Spotlight
Casablanca: Apocalyptic Youth

söndag 1 april 2012

Listan V 13 - Prima Liv i Uppsala

Listan är tillbaka efter ett litet uppehåll. Höjdaren den här veckan, en kusinträff i Uppsala med stor pocketkomik. Dessutom lite fotboll och ett jävla snöoväder. Betygskriterier: Bandmaskotar.

Coolaste bandmaskoten är och förblir enligt HårdrockarPappan Motörheads Snaggletooth, inte minst på grund av namnet. (War-Pig förekommer också.) Den får sålunda ge namn åt veckans toppbetyg. Mellanbetyget går sen inte till Eddie, tyvärr. DIO:s hornprydda Murray förtjänar platsen bättre. Lika cool som de två ovanstående är väl desvörre inte Helloweens Jack O´Lantern. En jävla grönsak som trallspeed-tyskarna en gång om året dessutom delar med en massa inredningskrams i form av servetter, pappmuggar och girlanger.

Nu kör vi.

VECKANS SNAGGLETOOTH
Familjen Hårdrocks resa till släktingarna i Uppsala. Det är alltid lika kul när Tommy Gösta och Vince Folke får chans att träffa någon av sina distansboende kusiner. Den här gången Liv som är kusinen på mödernet så att säga. HårdrockarPappan gjorde dessutom en trevlig upptäckt i svågerns och svägerskans bokhylla. Människor som det varit synd om av Kalle Lind. Fantastisk komik och bitande samhällsanalys i samma förpackning. Kolla in nu.

VECKANS MURRAY
Idag är det blott åtta dagar tills Falkenbergs FF tar emot Umeå hemma i årets Superetta. Tre poäng där måste anses som ett absolut krav. Nu jävlar gäller det att visa att man hör hemma i toppen. Varberg och Halmstad måste distanseras.

VECKANS JACK O LANTERN
Snön. Försvinn ditt äckliga as. NU!