tisdagen den 12:e juni 2012

Boktips för HårdrockarPäron: Jacks rockiga resa

Metallien, det magiska landet där alla rockers bor mellan gigen, är hotat. En elak professor har stulit allt ljud. Den ende som kan rädda upp det förtvivlade läget är skolgrabben Jack.

Där har du upptakten till ”Jacks rockiga resa”, av Therés Stephansdotter Björk (Kalla Kulor Förlag). Ett klassiskt Narniaupplägg, där barn reser mellan vår värld och ett parallellt universum. Men Metallien bebos inte av dvärgar, alver, troll eller tomtar. Istället träffar man på Angus Young, Angela Gossow och en korp vid namn Halford som reciterar Judas Priest.

Till Metallien kommer alltså skolgrabben och hårdrocksälskaren Jack med hjälp av sin stora idol Danny Dragonheart och dennes magiska Flying V-gitarr, för att rädda landet undan den galne ljudtjuven professor Vridnér. Ingen Dostojevski-nivå på intrigen kanske (även om den kan ses som ett inlägg i den högaktuella debatten om decibelnivån på metalkonserter). Men det är heller inte därför man läser om Jack för sina barn.

Behållningen ligger i att få presentera sina egna idoler för barnen i ett sammanhang som också kan kännas spännande för dem. Att förklara sin kärlek till Dio för en 5-åring, genom att spela Sacred Heart på Spotify kan vara (och ska kanske vara) rätt hopplöst. Man hamnar alltför lätt i det mossbeklädda predikarträsket. I Metallien möter barnen Ronnie James Dio som den lite mystiske ”Mannen på Silverberget”. Och genast är han intressant.

Ett tips för att höja den gemensamma lässtunden ännu lite mer är att ha datorn på soffbordet, med Youtube uppe. Då kan man avbryta och lyssna lite tillsammans på de artister och låtar som refereras till i boken.

Ett välbeövligt avbrott i Sean Bananandet och Eric Saadandet.

LÄS OCKSÅ: Uppföljaren ”Jack och den magiska tatueringen”.

måndagen den 4:e juni 2012

Recension: Ingenting tar udden av Turbonegro

Turbonegro återuppstår ännu en gång. Och ännu en gång har man tagit spillrorna av det som varit, och skapat någonting riktigt, riktigt bra.

Betyg: 4, Ute 13 juni

Vad gör ett band som splittrats och återuppstått så många gånger att bandmedlemmarna förmodligen själva tappat räkningen, när de blir av med sin sångare? En man som sedan 1993 varit en av de mest karismatiska figurerna på den europeiska rockscenen.

Tja. Man tar paus. Möblerar om lite i sättningen. Och spelar in en platta med namnet "Sexual Harassment".

Resultatet är en dödlig och kompetent sammansatt sprängdeg knådad av punk och garage. Det har skakat om den här båten förr, den håller och den flyter, verkar medlemmarna tänka. Har det vid något tillfälle funnits frustration över läget har Turbonegro lyckats kanalisera in den i musiken. Dessutom kan ”Shake your shit machine” mycket väl vara årets låtitel.

Ska man hitta något svagt spår så är det möjligen ”You give me worms”. Det är obegripligt att gruppen valde att förlansera plattan med en sådan låt. Den är i relation till resten rätt mjäkig och inte alls representativ för hur materialet i övrigt låter.

Självklart kommer det att finnas mängder av människor som kommer att påpeka (det lätt uppenbara) att Tony Sylvester inte är Hank Von Helvete. Men å andra sidan, Ronnie Dio var inte Ozzy och Brian Johnsson var definitivt inte Bon Scott.

Vart det dåligt för det? Nja. Annorlunda kanske, men knappast dåligt.

Och avslutningsvis: Ser man till en head to head-konkurrenterna i den här genren, så är det lätt att konstetara att Sexual Harassment osar betydligt mer av energi, än exempelvis gravt överskattade Nomads-plattan ”Solna” från tidigare i år.

Bara en sån sak.

Bästa spår: "Hello Darkness"
Läs också: Fredrik Strages krönika om Turbonegro i fredagens DN

söndagen den 3:e juni 2012

Listan V. 22 - En epok är till ända - en ny tar vid

Lite vemod idag på veckans lista. Men samtidigt en blick mot en löftesrik framtid. Vince Folke fick ros och diplom som tack för sin tid hos lokatterna på Sagans dagis. Och sen besökte han sin blivande skola.

VECKANS HIT
Att vår äldste son, Folke, nu blivit så stor att han för första gången fick göra ett besök på Högalidsskolan, det plugg som är tänkt att bli hans under de kommande 10 åren (hisnande tanke). Hela familjen Hårdrock var med när Folke i fredags upplevde sitt första upprop och under en och en halv timme fick känna på hur det var att vara skolelev. Några dagar tidigare hade han fått en ros och ett diplom för sin tid hos lokatterna på Sagans förskola. HårdrockarPappan tycker inte det var längesedan han satte fjällrävenryggsäcken på sin äldste och skickade honom till första dagen på dagis.

VECKANS MITT
Att Nikki Sofie och HP har bokat en lööööv-weekend på hotell. Vi åker inte så långt dock. Bara till Clarion vid Skanstull. Längtar redan till frukosten.

VECKANS SHIT
Visst, tjackar man bil i Stockholm får man kanske tåla leken. Men saaatan vad folk bär sig åt i trafiken i den här stan. Män blir inte till barn när de sätter sig bakom ratten, de blir till hundar. Ouppfostrade kamphundar. Patetiskt.

söndagen den 27:e maj 2012

Listan V. 21 - Familjen Hårdrock rullar

Sommaren har gjort ett förbandsgig i Stockholm under helgen och veckans lista andas stor tillfredsställelse med livet. Det går rätt bra nu, och bäst av allt går familjen Hårdrocks nya bil (peppar, peppar, ta i trä).

Let´s play.

VECKANS HIT
Som sagt: Bilen. Okej det är ingen cab, men det är en schysst kärra med sjukt mycket lastutrymme. Och nu är den äntligen på plats hos familjen Hårdrock. Inte en dag för tidigt. Tiden var mogen att bli bilburen för första gången på över 10 år. Valet föll på en Volkswagen Variant, årsmodell 2011. Lite småturer hann vi med under helgen. Skön känsla att bara sätta sig och rulla.

VECKANS MITT
Solen. Värmen. Stranden. Vattnet. Äntligen.

VECKANS SHIT
Ska man hitta något den här veckan så måste det i så fall bli att HårdrockarPappan för femtioelfte gången denna höst/vår åkte på en feting till förkylning igen. Cirka 11 dagar fick jag vara frisk den här gången. Sen brakade det loss igen. Enda fördelen är att det känns lite metal att börja dagen med en dos morfin (ja, eller i alla fall morfinbaserad hostmedicin).

VECKANS TWITT
Passerade den magiska 100-gränsen. Hundra följare på Twitter för HårdrockarPappan alltså. Häng på du också. Klicka på gadgeten här intill.

PS: Klicka även på bildcollaget så ser du bättre vad Vince Folke haft för sig i veckan. Körsång med dagis, tomatodling och ansiktsmålning stod på programmet.

onsdagen den 23:e maj 2012

Bråket i Sabbath - en försmak av Pensiokratin

I helgen nådde oss nyheten att Black Sabbath, efter senaste internbråket, i bästa Sovjet-stil raderat trummisen Bill Ward från ett antal gamla bilder. Förvånande? Icke. Välkommen till vårt nya, västerländska statsskick: Pensiokratin.

”När fan blir gammal, blir han religiös”, lyder ett fint gammalt ordstäv. Tyvärr är det helt fel, när det gäller väldigt många andra än just Hin Onde själv. När folk blir gamla, blir de ofta tvärtom riktigt jävliga.

Och detta gör sig allt mer gällande ju fler gamlingar vi får i västerlandet.

Galenskaperna som pågår bland rockrussinen i Sabbath har sin bakgrund i olika kontraktsbråk, medlemmarna emellan. Bara en av förmodligen miljontals pensionärsrelaterade absurditeter som pågår i detta nu.

Själv har jag en pensionerad granne som med jämna mellanrum ringer mig strax efter sju på morgnarna och svär över mina två barn. Han ser dem som ett hinder mot hans absoluta rätt att sova till klockan 8.00. Varje dag. Att folk behöver upp och jobba för att han ska kunna få pension har inte med saken att göra, anser han.

På min fråga varför han i hela friden valt att köpa en lägenhet i en lyhörd flerfamiljskåk när han är så känslig för ljud, svär han bara ännu mer.

Jag gissar att min granne gärna, om han bara kunde, skulle radera ut mig, min sambo och mina söner lika snabbt som Ozzy, Geezer och Tommy raderade ut stackars Bill.

Om den västerländska pensionärsrörelsen på allvar blev internationell, skulle deras gemensamma måtto förmodligen lyda: ”It´s my way or the highway”. Eller som en gammal gubbjävel uttryckte det i omklädningsrummet till ett badhus jag nyligen besökte: ”Det spelar ingen roll om jag så bara ska till kiosken och köpa tidningen. Jag ska fan i mig ta min bil. Ingen ska hindra mig från det.” Global uppvärmning någon? En enda planet som vi alla är beroende av? Nope. ”My way, or the highway.”

Vi får hoppas att pensionärer aldrig förenar sig över gränserna.

Men faktum är att sedan HårdrockarPappan började reflektera över pensionärers beteendemönster, har han noterat tecken i tiden som verkar peka mot ett delvis nytt statsskick: Pensiokratin.

Och det, mina vänner, är ingen trevlig plats.

Eller vad sägs om de så kallade ”Bovierorna” som börjar sticka upp sina glättiga fasader lite var stans i landet. Institutet för Vård och omsorg vid Lundsuniversitet beskriver dem som ett välplanerat "seniorboende för 60-plussare”. Men nu snackar vi inte gammal kåldolmedoftande servicelägenhet. Nix. Här snackar vi ”livsstilsboende” med japanska vinterträdgårdar, inomhusboulebanor och bananplantor.

Låter kanske trevligt.

En liten pensionärsdjungel. Där man kan stänga ute världen och ha stenkoll på varandra. Eller som en av de boende, Inga-Lill, själv säger: ”Blir någon lite skraltig, håller man koll på den personen”. Kan tänka mig det. Kan tänka att du håller bra koll på det mesta du Inga-Lill. Inte minst genom kameran som självklart är monterad över den gemensamma entrén till trädgården och kopplad till en liten tv-skärm i din och alla andras lägenhet.

Låter. Inte. Lika. Trevligt. In hit ska jävlar i mig inte komma någon som stör morgonsömnen. Typ.

Vill inte ens tänka på vad som skulle hända om jag släppte Tommy Gösta, 16 månader, på promenad i en Boviera-trädgård. Förmodligen skulle han hittas flytande i guldfiskdammen, som givetvis också finns installerad.

Fem Boverior står klara, enligt bolaget som säljer härligheten. Ytterligare fyra är på gång. Och intresse finns från hela 17 kommuner runt om i landet. Grabbarna i Black Sabbath klarar med råge Bovierans 60-plusgräns. Skulle vara skoj att se dom gigga där bland bananplantorna. Fast det skulle så klart bli som trio, inte som kvartett. Allt tack vare Pensiokratin järnhårda lag: My way or the highway.

måndagen den 21:e maj 2012

Recension – Marduk bäst när lyssnaren får vila

En artists desperation eller vrede skildras inte alltid bäst genom fulla ställ och tusen bpm. Man önskar att Marduk hade vågat lita mer till återhållsamheten.

Betyg: 2. Ute 28 april.

Det är ingen tvekan om att intentionen är ondskefull. I pressutskicket pratas om en platta tänkt att sprida blod, eld och död, som vill lämna efter sig ett plågat mörker. Men på 12:e fullängdaren Serpent Sermon känns det som om Marduk tar i … lite för mycket.

Visserligen börjar det lovande. Inledande titelspåret Serpent Sermon är en vråltung och bitvis sinnrik predikan som får det att rycka svårt i nackmusklerna. Men sen. Nja, sådär alltså. Marduk öppnar visserligen helvetets alla portar på vid gavel, men i mina öron låter det mest som klichéer. Kvartetten manglar så hårt att det blir nästan komiskt. Jag slår i från mig.

Inte förrän på spår fem ”Temple of Decay” väcks min uppmärksamhet igen. Jag förstår genast varför. Här vågar man plötslig vara återhållsam, men samtidigt varierad. Jag får som lyssnare vila i det som Marduk också kan vara: tyngd, djup och musikalitet. Och först då blir även svärtan och ondskefullheten påtaglig på riktigt allvar.

Men redan på följande spår är vi tillbaka i det råa manglet igen. Inte förrän på avslutande ”World of Blades” får jag samma känsla som tidigare.

Jag önskar jag hade fått uppleva den mer.

Bästa spår: ”Temple of Decay”
Läs också: Reportaget om Marduks gitarrist Morgan Håkansson och hans tax Moritz, i senaste Close Up Magazine.

söndagen den 20:e maj 2012

Listan V.20 - ... the young ones praise the sun

Dio sjöng att de gamla  talar om vintern. Men Hårdrockar-Pappan hyllar solen, genom att placera den överst på veckans lista.

Nu kör vi.

VECKANS HIT
De soldränkta frukostarna på vår balkong, med utsikt över Bergsunds strand, Högalid och vår lilla, lilla, men alldeles egna del av Mälaren. Stockholm i mitt hjärta. Om ni inte tror mig, kolla in bilden här intill lite närmre.

VECKANS MITT
Familjen Hårdrock hade hoppats att få sin nyinköpta bil levererad i fredags, men det sket sig. Vi får vänta tills nästa fredag. Men bilstolar har vi i alla fall handlat. Riktigt najs för både Vince Folke och Tommy Gösta.

VECKANS SHIT
Dessa förbannade religiösa högtider som dyker upp mitt i veckan och förstör all planering. Nu senast Kristi Himmelsfärdsdag. På grund av att en grupp sektmedlemmar för 2000 år sedan påstod sig ha sett en redan död man flyga, fick HårdrockarPappan i torsdags ingen morgontidning. Och klämdagen som följde orsakade så att han och resten av familjen inte fick sin efterlängtade bil levererad. (Se ovan.) Dessutom stänger hela stan. Skippa religiösa helgdagar. Det finns nog med söndagar på ett år ändå. Ge istället folk en extra veckas semester, att ta ut närhelst man vill.

Och här kan ni se R J Dio köra hela Sacred Heart, ifrån vilken textraden i rubriken är hämtad.

måndagen den 14:e maj 2012

Recension: Absorbing the Pain bästa köp i tyngsta klassen

HårdrockarPappan går i bilköpartankar. Om det myckna läsandet av biltester påverkar hans skrivande? Döm själva i rapporteringen efter provkörningen av en riktig turbokärra i den tyngre klassen: Absorbing the Pains ”Heads Up.”

Betyg: 4, Ute 16 maj.

Svensktillverkat har under årtionden betytt hög kvalitet när det gäller de tyngsta klasserna av dieseldoftande rock. På senare år har dock en smygande känsla av trötthet letat sig in hos de dominerande drakarna.

HårdrockarPappan upplevde besvikelse efter att ha provkört årets släpp från såväl Mustasch som The Nomads. Likadant var det med fjolårets släpp från Hammerfall och In Flames.

Tur då att det finns yngre utmanare som andas både innovation, körglädje och krut under huven. Som till exempel Absorbing the Pain som den här veckan låter sin tredje utgåva ge sig ut på motorvägen.

Mest utmärkande är att farthållaren fungerar så väl. I spellistornas tidevarv är det allt färre album som har hästkrafter nog för längre distanser. Allftör ofta sackar tempot rejält redan efter ett par låtars lyssning. Det gäller inte för ”Heads Up.” Vi snackar inte fullt ställ hela tiden, kompsitionerna är varierade och lekfulla, men utan att förlora sin punkighet. Och det gör att ATP till och med kommer undan med en ballad, ”Hollow”, på sjunde spåret. Det är det inte många tillverkare av tung rocktrafik som fixar.

Efter att ha testat ”Heads Up” i så skiftande miljöer som torsdagsstädningar, fredagsmiddagar, måndagförmiddagar kan HårdrockarPappan konstatera: Just nu är Absorbing the Pain förmodligen bästa köp, om du propsar på fabriksnytt och svensktillverkat.

Kör inte för försiktigt bara. Dra på.

Bästa spår: Sheila Rose

söndagen den 13:e maj 2012

Listan V.19 - En get som heter Ozzy

Söndag och dags för lista här på HårdrockarPappans blogg. Veckans hit är att familjen Hårdrock nu officiellt kan konstatera att nya Lillskansen i Stockholm är Metal. Och detta tack vare en hornprydd varelse med bockfot.

Nu kör vi.

VECKANS HIT
Den väl inkörda trion Vince Folke, Tommy Gösta och HP besökte i fredags Skansen för första gången i år. En av höjdpunkterna var så klart den nyss invigda Lillskansen. Inte nog med att man kunde spionera på kaniner genom rymdskeppsliknande plastbubblor och  åka rutchkana genom en gigantisk stålorm. Dessutom kunde man klappa en get, och denna get bar namnet Ozzy.  Med tanke detta synnerligen väl valda namn och på både getens och ormens höga ställning som diabolisk symbol inom de flesta hårdrocksgenrar, kan vi konstatera att Lillskansen definitivt är Metal. Klicka nu på fotokollaget här intill, så kan du se mer vad vi hade för oss.

VECKANS MITT
HårdrockarPappan sprang 1,4 mil nu i eftermiddags. Inte så illa pinkat.

VECKANS SHIT
Vad hjälper väl en futtig pinne mot Assyriska när Falkenbergs FF fortsätter att tappa mark mot Varbergs Bois i Superettean. Skärpning för i helv ...

VECKANS TWITT
HårdrockarPappan har nu 91 följare på Twitter. Följ du också genom att klicka på gadgeten här intill.

måndagen den 7:e maj 2012

Därför får Gene och Dave fortfarande min respekt

Igår var det partiledardebatt på TV. Kan bara konstatera att Stefan Löfvén har lite att lära av Gene Simmons och Dave Mustaine.

Det är lätt att garva och skaka på huvudet när Gene Simmons säger att han stödjer den tokkonservative mormonen Mitt Romney. Eller när Dave Mustaine tillkännagav att han satsade sitt kort på böghataren Rick Santorum.

Sen börjar man kolla på partiledardebatten i SVT:s Agenda.

Där står Stefan Löfvén och vägrar att ta definitivt avstånd från att folk ska få tjäna pengar på vård av gamla och sjuka. Tar inte tydligt avstånd från att exportera vapen till diktaturer. Och den fråga som Socialdemokraterna drivit hårdast i de senaste årens debatt, den om sjukförsäkringen, tar han över huvud taget inte upp. Betyder det att alla långtidssjuka i Sverige nu är friska, alternativt döda? Är frågan löst?

I det läget känns Gene och Dave ändå som en frisk fläkt. De står upp för att de stödjer politiker som anser att staten inte har något ansvar om du blir sjuk. Staten ska bara lägga sig i en enda del av den medicinska utövningen, och det är aborter. Det ska staten förbjuda. Medborgarna får klara sig bäst de kan - utom när det gäller kvinnors livmoder, äggstockar, hjärta och hjärna. Någon måtta på nattväktarstaten får det vara.

Men tyck så då. Tyck vad du vill. Men säg högt vad du tycker, som Gene och Dave. Då vet jag hur min fiende ser ut. Jag kan ägna mitt liv åt att bekämpa dina åsikter (även om jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem.)

Till slut gav jag upp och bytte jag kanal. Milan mötte Inter. Rött lag mot blått. Jag höll på de röda. När det gäller partiledardebatten är jag fortfarande osäker.