Vince Folke hade sin andra simskolelektion idag. Efter en småstressig morgon där Hårdrockarpappan råkade sova en 20 minuter för länge och Tommy Gösta slog (tror jag)rekord genom att inte slå upp sina små blå förrns 07.50, kom vi i ordning och lyckades faktiskt äntra dörrarna till Liljeholmsbadet i ganska god tid.
Någon kvart senare låg 10 glada ungar och sprattlade i den 32-gradiga bassängen under ledning av Vivianne Ericksson, i allmänt tal kallad Kickan. Det är om henne den här texten ska handla.
Det är sällan man ser en människa ha riktigt nära kontakt med barn hon/han knappt känner. Särskilt inte när barnen uppträder i grupp. På teater, visst. Men då är ungarna medvetna om spelreglerna. Nånting ska förevisas, man sitter instängd, ljus- och ljudeffekter bränner av runt omkring. Allt är på låtsas.
Kickan har inga effekter. Hon har bara sin röst, sitt engagemang och sitt sanslösa minne för att lära sig namn. Hon kan redan alla namn i Folkes grupp. Han har gått två gånger. Kikcan kör upp emot 15 grupper i veckan. Ni fattar. Varje morgon står hon där vid bassängkanten och trollbinder ungarna likt en Bruce Dickinson på Ullevi i juli. Ska dom hålla i kantstången, då håller dom i kantstången. Ska dom sträcka ut sig på rygg så sträcker dom. Kickan ser, berömmer och korrigerar. Tilltalar med förnamn.
Kickan har gjort sin grej typ lika länge som Bruce Dickinson också. Ja, eller betydlig längre faktiskt, ungefär 50 år (!). Jag läste i nåt tidningsklipp på nätet att hon går mot de 80. Jag hade inte gissat på en dag över 65 om jag fått frågan utan att veta.
En betydande skillnad finns dock mellan Bruce D och Kickan. Scream for me! brukar Bruce uppmana publiken. Kickan, däremot, har skrikförbud på sina simlektioner. Om regeln efterföljs av ungarna?
Gissa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar