tisdag 12 juni 2012

Boktips för HårdrockarPäron: Jacks rockiga resa

Metallien, det magiska landet där alla rockers bor mellan gigen, är hotat. En elak professor har stulit allt ljud. Den ende som kan rädda upp det förtvivlade läget är skolgrabben Jack.

Där har du upptakten till ”Jacks rockiga resa”, av Therés Stephansdotter Björk (Kalla Kulor Förlag). Ett klassiskt Narniaupplägg, där barn reser mellan vår värld och ett parallellt universum. Men Metallien bebos inte av dvärgar, alver, troll eller tomtar. Istället träffar man på Angus Young, Angela Gossow och en korp vid namn Halford som reciterar Judas Priest.

Till Metallien kommer alltså skolgrabben och hårdrocksälskaren Jack med hjälp av sin stora idol Danny Dragonheart och dennes magiska Flying V-gitarr, för att rädda landet undan den galne ljudtjuven professor Vridnér. Ingen Dostojevski-nivå på intrigen kanske (även om den kan ses som ett inlägg i den högaktuella debatten om decibelnivån på metalkonserter). Men det är heller inte därför man läser om Jack för sina barn.

Behållningen ligger i att få presentera sina egna idoler för barnen i ett sammanhang som också kan kännas spännande för dem. Att förklara sin kärlek till Dio för en 5-åring, genom att spela Sacred Heart på Spotify kan vara (och ska kanske vara) rätt hopplöst. Man hamnar alltför lätt i det mossbeklädda predikarträsket. I Metallien möter barnen Ronnie James Dio som den lite mystiske ”Mannen på Silverberget”. Och genast är han intressant.

Ett tips för att höja den gemensamma lässtunden ännu lite mer är att ha datorn på soffbordet, med Youtube uppe. Då kan man avbryta och lyssna lite tillsammans på de artister och låtar som refereras till i boken.

Ett välbeövligt avbrott i Sean Bananandet och Eric Saadandet.

LÄS OCKSÅ: Uppföljaren ”Jack och den magiska tatueringen”.

måndag 4 juni 2012

Recension: Ingenting tar udden av Turbonegro

Turbonegro återuppstår ännu en gång. Och ännu en gång har man tagit spillrorna av det som varit, och skapat någonting riktigt, riktigt bra.

Betyg: 4, Ute 13 juni

Vad gör ett band som splittrats och återuppstått så många gånger att bandmedlemmarna förmodligen själva tappat räkningen, när de blir av med sin sångare? En man som sedan 1993 varit en av de mest karismatiska figurerna på den europeiska rockscenen.

Tja. Man tar paus. Möblerar om lite i sättningen. Och spelar in en platta med namnet "Sexual Harassment".

Resultatet är en dödlig och kompetent sammansatt sprängdeg knådad av punk och garage. Det har skakat om den här båten förr, den håller och den flyter, verkar medlemmarna tänka. Har det vid något tillfälle funnits frustration över läget har Turbonegro lyckats kanalisera in den i musiken. Dessutom kan ”Shake your shit machine” mycket väl vara årets låtitel.

Ska man hitta något svagt spår så är det möjligen ”You give me worms”. Det är obegripligt att gruppen valde att förlansera plattan med en sådan låt. Den är i relation till resten rätt mjäkig och inte alls representativ för hur materialet i övrigt låter.

Självklart kommer det att finnas mängder av människor som kommer att påpeka (det lätt uppenbara) att Tony Sylvester inte är Hank Von Helvete. Men å andra sidan, Ronnie Dio var inte Ozzy och Brian Johnsson var definitivt inte Bon Scott.

Vart det dåligt för det? Nja. Annorlunda kanske, men knappast dåligt.

Och avslutningsvis: Ser man till en head to head-konkurrenterna i den här genren, så är det lätt att konstetara att Sexual Harassment osar betydligt mer av energi, än exempelvis gravt överskattade Nomads-plattan ”Solna” från tidigare i år.

Bara en sån sak.

Bästa spår: "Hello Darkness"
Läs också: Fredrik Strages krönika om Turbonegro i fredagens DN

söndag 3 juni 2012

Listan V. 22 - En epok är till ända - en ny tar vid

Lite vemod idag på veckans lista. Men samtidigt en blick mot en löftesrik framtid. Vince Folke fick ros och diplom som tack för sin tid hos lokatterna på Sagans dagis. Och sen besökte han sin blivande skola.

VECKANS HIT
Att vår äldste son, Folke, nu blivit så stor att han för första gången fick göra ett besök på Högalidsskolan, det plugg som är tänkt att bli hans under de kommande 10 åren (hisnande tanke). Hela familjen Hårdrock var med när Folke i fredags upplevde sitt första upprop och under en och en halv timme fick känna på hur det var att vara skolelev. Några dagar tidigare hade han fått en ros och ett diplom för sin tid hos lokatterna på Sagans förskola. HårdrockarPappan tycker inte det var längesedan han satte fjällrävenryggsäcken på sin äldste och skickade honom till första dagen på dagis.

VECKANS MITT
Att Nikki Sofie och HP har bokat en lööööv-weekend på hotell. Vi åker inte så långt dock. Bara till Clarion vid Skanstull. Längtar redan till frukosten.

VECKANS SHIT
Visst, tjackar man bil i Stockholm får man kanske tåla leken. Men saaatan vad folk bär sig åt i trafiken i den här stan. Män blir inte till barn när de sätter sig bakom ratten, de blir till hundar. Ouppfostrade kamphundar. Patetiskt.

söndag 27 maj 2012

Listan V. 21 - Familjen Hårdrock rullar

Sommaren har gjort ett förbandsgig i Stockholm under helgen och veckans lista andas stor tillfredsställelse med livet. Det går rätt bra nu, och bäst av allt går familjen Hårdrocks nya bil (peppar, peppar, ta i trä).

Let´s play.

VECKANS HIT
Som sagt: Bilen. Okej det är ingen cab, men det är en schysst kärra med sjukt mycket lastutrymme. Och nu är den äntligen på plats hos familjen Hårdrock. Inte en dag för tidigt. Tiden var mogen att bli bilburen för första gången på över 10 år. Valet föll på en Volkswagen Variant, årsmodell 2011. Lite småturer hann vi med under helgen. Skön känsla att bara sätta sig och rulla.

VECKANS MITT
Solen. Värmen. Stranden. Vattnet. Äntligen.

VECKANS SHIT
Ska man hitta något den här veckan så måste det i så fall bli att HårdrockarPappan för femtioelfte gången denna höst/vår åkte på en feting till förkylning igen. Cirka 11 dagar fick jag vara frisk den här gången. Sen brakade det loss igen. Enda fördelen är att det känns lite metal att börja dagen med en dos morfin (ja, eller i alla fall morfinbaserad hostmedicin).

VECKANS TWITT
Passerade den magiska 100-gränsen. Hundra följare på Twitter för HårdrockarPappan alltså. Häng på du också. Klicka på gadgeten här intill.

PS: Klicka även på bildcollaget så ser du bättre vad Vince Folke haft för sig i veckan. Körsång med dagis, tomatodling och ansiktsmålning stod på programmet.

onsdag 23 maj 2012

Bråket i Sabbath - en försmak av Pensiokratin

I helgen nådde oss nyheten att Black Sabbath, efter senaste internbråket, i bästa Sovjet-stil raderat trummisen Bill Ward från ett antal gamla bilder. Förvånande? Icke. Välkommen till vårt nya, västerländska statsskick: Pensiokratin.

”När fan blir gammal, blir han religiös”, lyder ett fint gammalt ordstäv. Tyvärr är det helt fel, när det gäller väldigt många andra än just Hin Onde själv. När folk blir gamla, blir de ofta tvärtom riktigt jävliga.

Och detta gör sig allt mer gällande ju fler gamlingar vi får i västerlandet.

Galenskaperna som pågår bland rockrussinen i Sabbath har sin bakgrund i olika kontraktsbråk, medlemmarna emellan. Bara en av förmodligen miljontals pensionärsrelaterade absurditeter som pågår i detta nu.

Själv har jag en pensionerad granne som med jämna mellanrum ringer mig strax efter sju på morgnarna och svär över mina två barn. Han ser dem som ett hinder mot hans absoluta rätt att sova till klockan 8.00. Varje dag. Att folk behöver upp och jobba för att han ska kunna få pension har inte med saken att göra, anser han.

På min fråga varför han i hela friden valt att köpa en lägenhet i en lyhörd flerfamiljskåk när han är så känslig för ljud, svär han bara ännu mer.

Jag gissar att min granne gärna, om han bara kunde, skulle radera ut mig, min sambo och mina söner lika snabbt som Ozzy, Geezer och Tommy raderade ut stackars Bill.

Om den västerländska pensionärsrörelsen på allvar blev internationell, skulle deras gemensamma måtto förmodligen lyda: ”It´s my way or the highway”. Eller som en gammal gubbjävel uttryckte det i omklädningsrummet till ett badhus jag nyligen besökte: ”Det spelar ingen roll om jag så bara ska till kiosken och köpa tidningen. Jag ska fan i mig ta min bil. Ingen ska hindra mig från det.” Global uppvärmning någon? En enda planet som vi alla är beroende av? Nope. ”My way, or the highway.”

Vi får hoppas att pensionärer aldrig förenar sig över gränserna.

Men faktum är att sedan HårdrockarPappan började reflektera över pensionärers beteendemönster, har han noterat tecken i tiden som verkar peka mot ett delvis nytt statsskick: Pensiokratin.

Och det, mina vänner, är ingen trevlig plats.

Eller vad sägs om de så kallade ”Bovierorna” som börjar sticka upp sina glättiga fasader lite var stans i landet. Institutet för Vård och omsorg vid Lundsuniversitet beskriver dem som ett välplanerat "seniorboende för 60-plussare”. Men nu snackar vi inte gammal kåldolmedoftande servicelägenhet. Nix. Här snackar vi ”livsstilsboende” med japanska vinterträdgårdar, inomhusboulebanor och bananplantor.

Låter kanske trevligt.

En liten pensionärsdjungel. Där man kan stänga ute världen och ha stenkoll på varandra. Eller som en av de boende, Inga-Lill, själv säger: ”Blir någon lite skraltig, håller man koll på den personen”. Kan tänka mig det. Kan tänka att du håller bra koll på det mesta du Inga-Lill. Inte minst genom kameran som självklart är monterad över den gemensamma entrén till trädgården och kopplad till en liten tv-skärm i din och alla andras lägenhet.

Låter. Inte. Lika. Trevligt. In hit ska jävlar i mig inte komma någon som stör morgonsömnen. Typ.

Vill inte ens tänka på vad som skulle hända om jag släppte Tommy Gösta, 16 månader, på promenad i en Boviera-trädgård. Förmodligen skulle han hittas flytande i guldfiskdammen, som givetvis också finns installerad.

Fem Boverior står klara, enligt bolaget som säljer härligheten. Ytterligare fyra är på gång. Och intresse finns från hela 17 kommuner runt om i landet. Grabbarna i Black Sabbath klarar med råge Bovierans 60-plusgräns. Skulle vara skoj att se dom gigga där bland bananplantorna. Fast det skulle så klart bli som trio, inte som kvartett. Allt tack vare Pensiokratin järnhårda lag: My way or the highway.

måndag 21 maj 2012

Recension – Marduk bäst när lyssnaren får vila

En artists desperation eller vrede skildras inte alltid bäst genom fulla ställ och tusen bpm. Man önskar att Marduk hade vågat lita mer till återhållsamheten.

Betyg: 2. Ute 28 april.

Det är ingen tvekan om att intentionen är ondskefull. I pressutskicket pratas om en platta tänkt att sprida blod, eld och död, som vill lämna efter sig ett plågat mörker. Men på 12:e fullängdaren Serpent Sermon känns det som om Marduk tar i … lite för mycket.

Visserligen börjar det lovande. Inledande titelspåret Serpent Sermon är en vråltung och bitvis sinnrik predikan som får det att rycka svårt i nackmusklerna. Men sen. Nja, sådär alltså. Marduk öppnar visserligen helvetets alla portar på vid gavel, men i mina öron låter det mest som klichéer. Kvartetten manglar så hårt att det blir nästan komiskt. Jag slår i från mig.

Inte förrän på spår fem ”Temple of Decay” väcks min uppmärksamhet igen. Jag förstår genast varför. Här vågar man plötslig vara återhållsam, men samtidigt varierad. Jag får som lyssnare vila i det som Marduk också kan vara: tyngd, djup och musikalitet. Och först då blir även svärtan och ondskefullheten påtaglig på riktigt allvar.

Men redan på följande spår är vi tillbaka i det råa manglet igen. Inte förrän på avslutande ”World of Blades” får jag samma känsla som tidigare.

Jag önskar jag hade fått uppleva den mer.

Bästa spår: ”Temple of Decay”
Läs också: Reportaget om Marduks gitarrist Morgan Håkansson och hans tax Moritz, i senaste Close Up Magazine.

söndag 20 maj 2012

Listan V.20 - ... the young ones praise the sun

Dio sjöng att de gamla  talar om vintern. Men Hårdrockar-Pappan hyllar solen, genom att placera den överst på veckans lista.

Nu kör vi.

VECKANS HIT
De soldränkta frukostarna på vår balkong, med utsikt över Bergsunds strand, Högalid och vår lilla, lilla, men alldeles egna del av Mälaren. Stockholm i mitt hjärta. Om ni inte tror mig, kolla in bilden här intill lite närmre.

VECKANS MITT
Familjen Hårdrock hade hoppats att få sin nyinköpta bil levererad i fredags, men det sket sig. Vi får vänta tills nästa fredag. Men bilstolar har vi i alla fall handlat. Riktigt najs för både Vince Folke och Tommy Gösta.

VECKANS SHIT
Dessa förbannade religiösa högtider som dyker upp mitt i veckan och förstör all planering. Nu senast Kristi Himmelsfärdsdag. På grund av att en grupp sektmedlemmar för 2000 år sedan påstod sig ha sett en redan död man flyga, fick HårdrockarPappan i torsdags ingen morgontidning. Och klämdagen som följde orsakade så att han och resten av familjen inte fick sin efterlängtade bil levererad. (Se ovan.) Dessutom stänger hela stan. Skippa religiösa helgdagar. Det finns nog med söndagar på ett år ändå. Ge istället folk en extra veckas semester, att ta ut närhelst man vill.

Och här kan ni se R J Dio köra hela Sacred Heart, ifrån vilken textraden i rubriken är hämtad.

måndag 14 maj 2012

Recension: Absorbing the Pain bästa köp i tyngsta klassen

HårdrockarPappan går i bilköpartankar. Om det myckna läsandet av biltester påverkar hans skrivande? Döm själva i rapporteringen efter provkörningen av en riktig turbokärra i den tyngre klassen: Absorbing the Pains ”Heads Up.”

Betyg: 4, Ute 16 maj.

Svensktillverkat har under årtionden betytt hög kvalitet när det gäller de tyngsta klasserna av dieseldoftande rock. På senare år har dock en smygande känsla av trötthet letat sig in hos de dominerande drakarna.

HårdrockarPappan upplevde besvikelse efter att ha provkört årets släpp från såväl Mustasch som The Nomads. Likadant var det med fjolårets släpp från Hammerfall och In Flames.

Tur då att det finns yngre utmanare som andas både innovation, körglädje och krut under huven. Som till exempel Absorbing the Pain som den här veckan låter sin tredje utgåva ge sig ut på motorvägen.

Mest utmärkande är att farthållaren fungerar så väl. I spellistornas tidevarv är det allt färre album som har hästkrafter nog för längre distanser. Allftör ofta sackar tempot rejält redan efter ett par låtars lyssning. Det gäller inte för ”Heads Up.” Vi snackar inte fullt ställ hela tiden, kompsitionerna är varierade och lekfulla, men utan att förlora sin punkighet. Och det gör att ATP till och med kommer undan med en ballad, ”Hollow”, på sjunde spåret. Det är det inte många tillverkare av tung rocktrafik som fixar.

Efter att ha testat ”Heads Up” i så skiftande miljöer som torsdagsstädningar, fredagsmiddagar, måndagförmiddagar kan HårdrockarPappan konstatera: Just nu är Absorbing the Pain förmodligen bästa köp, om du propsar på fabriksnytt och svensktillverkat.

Kör inte för försiktigt bara. Dra på.

Bästa spår: Sheila Rose

söndag 13 maj 2012

Listan V.19 - En get som heter Ozzy

Söndag och dags för lista här på HårdrockarPappans blogg. Veckans hit är att familjen Hårdrock nu officiellt kan konstatera att nya Lillskansen i Stockholm är Metal. Och detta tack vare en hornprydd varelse med bockfot.

Nu kör vi.

VECKANS HIT
Den väl inkörda trion Vince Folke, Tommy Gösta och HP besökte i fredags Skansen för första gången i år. En av höjdpunkterna var så klart den nyss invigda Lillskansen. Inte nog med att man kunde spionera på kaniner genom rymdskeppsliknande plastbubblor och  åka rutchkana genom en gigantisk stålorm. Dessutom kunde man klappa en get, och denna get bar namnet Ozzy.  Med tanke detta synnerligen väl valda namn och på både getens och ormens höga ställning som diabolisk symbol inom de flesta hårdrocksgenrar, kan vi konstatera att Lillskansen definitivt är Metal. Klicka nu på fotokollaget här intill, så kan du se mer vad vi hade för oss.

VECKANS MITT
HårdrockarPappan sprang 1,4 mil nu i eftermiddags. Inte så illa pinkat.

VECKANS SHIT
Vad hjälper väl en futtig pinne mot Assyriska när Falkenbergs FF fortsätter att tappa mark mot Varbergs Bois i Superettean. Skärpning för i helv ...

VECKANS TWITT
HårdrockarPappan har nu 91 följare på Twitter. Följ du också genom att klicka på gadgeten här intill.

måndag 7 maj 2012

Därför får Gene och Dave fortfarande min respekt

Igår var det partiledardebatt på TV. Kan bara konstatera att Stefan Löfvén har lite att lära av Gene Simmons och Dave Mustaine.

Det är lätt att garva och skaka på huvudet när Gene Simmons säger att han stödjer den tokkonservative mormonen Mitt Romney. Eller när Dave Mustaine tillkännagav att han satsade sitt kort på böghataren Rick Santorum.

Sen börjar man kolla på partiledardebatten i SVT:s Agenda.

Där står Stefan Löfvén och vägrar att ta definitivt avstånd från att folk ska få tjäna pengar på vård av gamla och sjuka. Tar inte tydligt avstånd från att exportera vapen till diktaturer. Och den fråga som Socialdemokraterna drivit hårdast i de senaste årens debatt, den om sjukförsäkringen, tar han över huvud taget inte upp. Betyder det att alla långtidssjuka i Sverige nu är friska, alternativt döda? Är frågan löst?

I det läget känns Gene och Dave ändå som en frisk fläkt. De står upp för att de stödjer politiker som anser att staten inte har något ansvar om du blir sjuk. Staten ska bara lägga sig i en enda del av den medicinska utövningen, och det är aborter. Det ska staten förbjuda. Medborgarna får klara sig bäst de kan - utom när det gäller kvinnors livmoder, äggstockar, hjärta och hjärna. Någon måtta på nattväktarstaten får det vara.

Men tyck så då. Tyck vad du vill. Men säg högt vad du tycker, som Gene och Dave. Då vet jag hur min fiende ser ut. Jag kan ägna mitt liv åt att bekämpa dina åsikter (även om jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem.)

Till slut gav jag upp och bytte jag kanal. Milan mötte Inter. Rött lag mot blått. Jag höll på de röda. När det gäller partiledardebatten är jag fortfarande osäker.

söndag 6 maj 2012

Listan V. 18 - Jaaaaa! En till kusin

Veckans lista är tillbaka. Delvis i ny skepnad, men i allt väsentligt sig ganska lik. Bäst den här veckan: Att Vince Folke och Tommy Gösta fick ännu en kusin.

Nytt med listan är att vi från och med nu kör med fasta betygsbenämningar: Veckans Hit, Veckans Mitt och Veckans Shit. Inga krystade hårdrocksassociationer längre alltså, utan raka riff.

One, two, a one two three four ..!

VECKANS HIT
Vince Folke och Tommy Gösta har nu inte tre utan fyra kusiner. I veckan slog storken till och förlänade lillkusin Liv med en lillebror. Stort grattis från familjen Hårdrock så klart. I skrivande stund har Hårdrockarpappan ingen information om namnval. Men jag antar att det lutar åt Ozzy. Det gör det väl för dom allra flesta föräldrar.

VECKANS MITT
Efter senaste debaclet med spårbunden kollektivtrafik försöker nu familjen familjen Hårdrock bli med bil. (Tre fjärdedelar av familjen Hårdrock missade tåget till Falkenberg på grund av vagnfel på tunnelbanans röda linje. 900 spänn för nya biljetter och ett förstört tisdagshumör kostade det.) Just nu lutar vi åt någon form av Volkswagen kombi. Kanske inte så jävla metal. Förutom möjligen att bagaget rymmer en hel del instrument och stärkare för den som skulle vara i behov av det.

VECKANS SHIT
Att Falkenbergs FF är på kvalplats i Superettan efter fem spelade matcher. Det är för JÄVLA dåligt helt enkelt.

VECKANS TWITT (en liten extrabubblare som kommer dyka upp då och då.)
Att hårdrocksbandet Badmouth nu följer mig på Twitter. Gör det du också genom att klicka på gadgeten till höger på sidan.

torsdag 19 april 2012

Recension: Cancer Bats - bättre än frukostflingor

Fjärde plattan från Cancer Bats. Lyssna gärna på den måndag morgon. Den sköljer över dig som en spann kallt vatten.

BETYG: 4, Ute 20 april

Genomför första lyssningen av Cancer Bats "Dead Set on Living" en måndag morgon. Ett bra beslut. Den sköljer över mig som en spann kallt vatten. Energin smittar av sig på ungarna. Tommy Gösta, 17 månader, headbangar i den vita Ikea-stolen. Frukosten är snabbt på plats.

Fortsätter lyssna under veckan. Läser pressmaterialet. "Vi strävade efter råa vibbar den här gången", säger sångaren Liam Cormier. En klyscha som finns i varannan skrift av den typ som följer med recensions-streamar. Men ni har lyckats, tänker jag sedan. Klyschor kan ibland vara sanna. Det här är uppkäftig thrash metal (eller thrash core som skivbolaget vill kalla det - alla dessa genrar) med stort hjärta.

Visserligen har jag listat inledningsspåret som det bästa. Men det betyder inte att plattan på något sätt stannar av efter det. DSOL är desperat från första riffet till sista.

I morgon kommer den ut. Ni kommer att vilja lyssna. Men vänta gärna tills efter helgen. Ni kommer att bli våta.

Bästa spår: R.A.T.S

tisdag 17 april 2012

Metal och den manliga bitterheten

Axl vägrade att befatta sig med Rock and roll Hall of fame. Med det bevisade han än en gång den manliga bitterhetens stora fördel: Den är alltid underhållande.

Jag erkänner: Jag älskar bittra män. Siewert Öholm, hälften av gubbarna i min bostadsrättskåk, Axl Rose. Jag får aldrig nog av dem.

Varje gång jag åker hiss med den grånande mannen som bor en trappa upp, kan jag inte låta bli att hälsa överdrivet glatt. Gubben brukar stirra tillbaka på mig som om han tänkte: "Vänta bara slyngel. En vacker dag kommer jag ihåg att ha med hammaren innanför kavajen, och då ..."

Om Nikki Sofie är med brukar hon bita sig i läppen för att brista ut i gapskratt så fort gubben är ur sikte. Det är inte så ofta hon gör det annars, åt mina skämt. Inte efter 13 års förhållande. Ett starkt bevis på den manliga bitterhetens ovärderliga värde som humörhöjare.

I lördags var det dags för en av världens bittraste män, William Rose, mest känd som Axl, att väljas in i Rock and Roll Hall of Fame. En utmärkelse som de flesta musiker ger sin högra hand för att få (om du inte råkar spela stränginstrument eller är trummis i Def Lepard kanske.)

Men inte Axl. Han bara fräste via sina pressmänniskor att RRHoF, Guns originalmedlemmar, gamla managers och skivbolagsfolk och egentligen alla andra människor, djur växter och bakterier på den här planeten kunde dra åt helvete. Lite som han brukar.

Och man bara älskar honom för det. Inte för att Slash, Duff eller RRHoF eller någon annan direkt förtjänar att dränkas i Axls galla och eter, men för att man får garva lite. På samma sätt som man får garva när Siewert Öholm mellan raderna i en artikel tycker det skulle vara bra om Magnus Betnér fick känna på lite mellanöstern-tortyr för att lära sig att inte vara så förbannat glappkäftad.

Så döm inte för hårt nästa gång du träffar på Sura-Pelle eller Bitter-Birger i tvättstugan. Ge honom en kram, tala högt om hur skönt vädret har blivit och beröm honom lite extra för att han torkat av maskinerna så fint.

Han kommer att hata dig innerligt. Men du kommer att få garva. Och därmed kanske få leva lite längre.

måndag 16 april 2012

Recension: Paradise Lost ger dig rum att vistas i

Drygt 20 år in i karriären har Paradise Lost utvecklats till en nivå som är få band förunnade att få göra.

BETYG: 4, Ute 23 april

Paradise Lost var ett av de där banden som var svårplacerade på metalkartan när de kom fram. De bröt inte direkt mot det gångna seklets metaltradition där Maiden och Priest regerade, men de följde den inte heller. En länk mellan det gamla och det nya. Mellan 80 och 90. De utvecklade metal i en tid när alla (musikskribenter) sa att metal var död. De kom inte från Seattle.

Tragic Idol är bandets 13:e album under en karriär som sträcker sig över 20 år. Frågan du måste ställa dig är, äger ett sånt band fortfarande relevans? För egen del behövde jag inte ens höra halva plattan för att vilja svara ja på den frågan. Paradise Lost är inte längre en länk mellan olika stilar, utan ett fundament för alla. En urkälla att dricka ur på samma sätt som Sabbath, Venom eller Motörhead är det.

Jag tänker inte beskäftigt börja beskriva hur Tragic Idol låter. Tänker inte börja leta influenser eller jämföra sound. Tänker heller inte påstå att den är den bästa bandet gjort. Allt jag tänker göra är att beskriva den som ett musikaliskt rum där alla får plats. Där alla har något att hämta.

Tänker du öppna dörren och kliva in?

Bästa spår: Fear of Impending Hell

söndag 15 april 2012

Listan V. 15 - Hojar högt och lågt

Det blir en hel del hojar på veckans lista. Både för små och stora pojkar. Sedan har vi ett vitt otyg som vägrar lämna jumboplatsen. Betygsymboler: Kiss 80-talsproduktion.

Det är ju lite av ett nördämne som lånar namn åt betygen den här veckan. Men någon slags nytta ska man någon gång ha av allt värdelöst vetande man tillskansat sig genom åren om historiens mest kommersiella rockband.

1980-talet var ingen lysande period för Kiss. Stanley/Simmons spanade så ängsligt efter rådande trender att man fullständigt glömde varifrån man en gång kom. Sålunda kunde man 1981 ge ut fantasykalkonen Music From The Elder, för att bara fyra år senare se ut som något Susanne Lanerfeldt stylat

Men en helt okej platta sket man ur sig och det var Creatures of the Night, från 1982. Uppföljaren Lick It Up var också okej. Okej var däremot INTE Hot in the Shade, från 1989. För att inte tala om hur sjukt fult omslaget är. Sfinxen i ett par solglasögon? Why, liksom. Detta missfoster till platta får illustrera bottenbetyget.

Nu till listan.

VECKANS CREATURES OF THE NIGHT
Att min äldste son, här kallad Vince Folke, blivit så stor att jag igår kunde köpa honom en riktig BMX-cykel. En historisk dag. Det är en blå crescent och jag fick feta E.T.-vibbar av att se honom cykla runt på basketplanen idag.

VECKANS LICK IT UP
I fredags besökte trion HårdrockarPappan, Tommy Gösta och Vince Folke den pågående uppfinnings-utställningen på Tekniska Muséet. Svenska folket har fått rösta fram de i vårt tycke 100 viktigaste uppfinningarna. Naturligtvis säger resultatet mer om svenska folket än om uppfinningarna. Vår stolta nation har till exempel lyckats rösta in hårblåsen på topp 100. Elgitarren lös däremot med sin frånvaro. Men det var givetvis kul att se alla prylarna. Min favorit, customhojen ovan.

VECKANS HOT IN THE SHADE
Snön. Igen. Vaknar lördag morgon och den vita döden vräker ner från himlen. Desperation, maktlöshet. Hat. Rent, koncentrerat hat.

tisdag 10 april 2012

En HårdrockarPappa summerar sin påsk

Till skillnad från Jesus hade vi en hel del spikat redan på skärtorsdagen. Familjen Hårdrock gick ombord på Ms Gabriella. På andra sidan havet låg vårt Golgata: Ett snödränkt Helsingfors.

Påsken är en mysteriernas tid, byggd på sagan kring hur Jesus Kristus gav döden en sån jävla pungspark att han stoppade tillbaka ett redan utdelat rött kort i bröstfickan på sin svarta särk.

Den stolta skutan Gabriella hade också hon sina mysterier. Det var till exempel förbjudet att dricka öl i hytten. Ändå satt en ölöppnare monterad på väggen på toaletten. Och det stod muggar på handfatet. Och vissa hytter hade kyl.

Mysterierna blev fler när vi klev ut bland folket. En kvinna valde att bära sina två hundar under vardera armen nerför trappan. Den tvååriga dottern däremot, fick försöka rulta sig ner bäst hon kunde på egen hand. Pappan såg man i vanlig ordning inte till någonstans. Jag försökte hålla mig nära om flickan om hon skulle falla. Hon klarade nacken med en hårsmån.

Jag hade min HårdrockarPappan-tisha på mig. Tänkte att det kunde finnas en och annan potentiell läsare att exponera mig för. Det visade sig riktigt. Trots att temat på båten var Kuba (ännu ett mysterium) var den vanligaste utstyrseln bland männen svart munkjacka med valfri death-, black-, eller doomorkester-logga på ryggen.

Vi åt buffé och anlände så småningom Helsingfors.
Där var det fortfarande vinter.
Vi for med bussen till en djurpark och frågade desperat om det fanns några inomhusaktiviteter. Jodå, här fanns både afrikanska, asiatiska och sydamerikanska fyrfotingar i tokuppvärmda glasburar. Vi gick omkring bland baggarna och mössen och drömde oss tillbaka till Kuala Lumpur.

På vägen hem drömde jag ingenting och jag vaknade heller inte av att solen lös in genom vårt hyttfönster. Det berodde på att fönster inte ingick i vår hytt. Fönster kostade 1000 spänn till. Då fick man kyl också. Men vad skulle vi med kyl när vi inte fick ha öl på rummet och all mat var förbeställd och skulle ätas i restaurangen på däck 8? Jag fick det inte att gå ihop. Alltihop var för mystiskt.

Jag steg ut i hytten med vår hastigt hoprafsade packning och skrämdes halvt ihjäl av Ville Viking. Ville var en stor vit räv som inte kunde tala. Jag höll på att spöa honom av ren reflex, så rädd blev jag. Som Eddie Murphy i snuten i Hollywood. Ville log, men sa inget. Kanske ville han spöa mig också.

Vi klev i land nedanför Söders högsta höjder och jag kände hur det kluckade från min ryggsäck. Det var inget mysterium. Det var brännvin och jag visste att det var irländskt och att det skulle smaka lent. Nu var påskafton här. Solen sken och allting verkade med ens klarna.

måndag 9 april 2012

Recension - the Nomads har börjat energispara

Det börjar precis så hårt som man vill att det ska börja. Men redan på spår tre på kommande plattan "Solna" låter the Nomads förvånansvärt trötta.

BETYG: 2, Ute 21 april

"I am at the bottom of a bottomless pit" är det första som Nix Vahlberg sjunger på kommande plattan. Men faktum är, att det är just där och då som plattan har sin absoluta höjdpunkt.

Likt en långdistanslöpare som går ut lite för hårt, vevar the Nomads igång plattan med på ett sätt som visserligen varken är nyskapande eller originellt, men väl så garagedoftande som man vill att de ska vara. Men så snart "Hangman´s Walk" tonat ut, är det som om både energi och idéer tar slut.

Låtar som "Good times will do me good" och "You wont break my heart" känns faktiskt mer som något Christer Björkman skulle välja ut till Schlager-SM "för att få lite mer rockkänsla i programmet", än spår värdiga ett av landets mest inflytelserika rockband de senaste 30 åren.

Visst finns det stunder där man tror att "Solna" trots allt ska lyfta igen. Avskalade "Cant go back" och Ramonespastischen "American slang" får godkänt, men de blir aldrig mer än som korta, elektriska stötar innan schlagersmeten börjar flyta på nytt.

Till slut ger jag upp, loggar in på Spottan och letar upp "A Certain Girl" istället. Bara för att inte glömma hur sjukt bra the Nomads egentligen är.

Bästa spår: Hangman´s Walk

Fler recensioner av HårdrockarPappan

Naglfar: Teras

Baby Jane: In the Spotlight

måndag 2 april 2012

Recension - Naglfar står stadigt i hajpen

Naglfar släpper sitt första studioalbum sedan 2007. Fem år är en evighet i muikbranschen. Men ibland är det bra att saker får ta lite tid.

BETYG: 4, Ute nu

Sedan Harvest kom 2007 har Black Metal hunnit bli hippt på Södermalm och Naglfar har fått se sig omsprungna (åtminstone i de bredare lagren) i popularitet av band som de tidigare var inspirationskällor åt.

Men det är inget som stressat trion (som bandet numer är). Åtminstone inte att döma av Teras, som HårdrockarPappan intensivlyssnat på under helgen. Från den stadiga och mäktiga inledningen, till den lika pampigt furiösa utgången The Dying Game of Existens står man på stadiga musikaliska rötter.

Den som kräver smattrande twin pads och frustrationslösande handgranatsmangel till sin fredagstacos, så finns det att hämta. Och det är befriande. Men allra bäst blir det när Naglfar söker sig neråt, inåt i sin ljudvägg och där någonstans nästan snuddar vid bluesens gjyttjiga tassemarker. Som i molldränkta The Monolith.

Jag sörjer att Century Medias artister inte längre finns på Spotify. Den låten hade varit så given på min Topp 20 över årets bästa låtar.

Bästa spår: The Monolith
Kul fakta: Niklas Sundin från Dark Tranquility har designat omslaget


Fler recensioner av HårdrockarPappan:

Baby Jane: In the Spotlight
Casablanca: Apocalyptic Youth

söndag 1 april 2012

Listan V 13 - Prima Liv i Uppsala

Listan är tillbaka efter ett litet uppehåll. Höjdaren den här veckan, en kusinträff i Uppsala med stor pocketkomik. Dessutom lite fotboll och ett jävla snöoväder. Betygskriterier: Bandmaskotar.

Coolaste bandmaskoten är och förblir enligt HårdrockarPappan Motörheads Snaggletooth, inte minst på grund av namnet. (War-Pig förekommer också.) Den får sålunda ge namn åt veckans toppbetyg. Mellanbetyget går sen inte till Eddie, tyvärr. DIO:s hornprydda Murray förtjänar platsen bättre. Lika cool som de två ovanstående är väl desvörre inte Helloweens Jack O´Lantern. En jävla grönsak som trallspeed-tyskarna en gång om året dessutom delar med en massa inredningskrams i form av servetter, pappmuggar och girlanger.

Nu kör vi.

VECKANS SNAGGLETOOTH
Familjen Hårdrocks resa till släktingarna i Uppsala. Det är alltid lika kul när Tommy Gösta och Vince Folke får chans att träffa någon av sina distansboende kusiner. Den här gången Liv som är kusinen på mödernet så att säga. HårdrockarPappan gjorde dessutom en trevlig upptäckt i svågerns och svägerskans bokhylla. Människor som det varit synd om av Kalle Lind. Fantastisk komik och bitande samhällsanalys i samma förpackning. Kolla in nu.

VECKANS MURRAY
Idag är det blott åtta dagar tills Falkenbergs FF tar emot Umeå hemma i årets Superetta. Tre poäng där måste anses som ett absolut krav. Nu jävlar gäller det att visa att man hör hemma i toppen. Varberg och Halmstad måste distanseras.

VECKANS JACK O LANTERN
Snön. Försvinn ditt äckliga as. NU!

fredag 30 mars 2012

Sådan far, sådan son - eller äpplet faller ...

En liten fredagshälsning från familjen Hårdrock. Tommy Gösta firar in helgen på sedvanligt sätt. Fråga inte vad han lärt sig det där.

Nåja, det är inte så farligt som det ser ut. Snarare är det här en fortsatt hyllning till Stockholms muséer. Bilden är från dagens utflykt till Nordiska muséet på Djurgården och den eminenta Lekstugan. Lekstugan kan beskrivas som ett slags komprimerat sekelskifteslandskap inomhus.

Här har Tommy Gösta bänkat sig för en fredagspilsner i torpet. Strax intill, men utanför bild, är Vince Folke i full färd med att fiska upp mört ur ån.

Med detta önskar familjen Hårdrock en trevlig helg.

HP

torsdag 29 mars 2012

Se Tommy Gösta gå loss med kazoo



Vem sa att Kazoo inte var metal? Kolla in det här klippet där Tommy Gösta går loss. Hårdare är Halford, tyngre än Tommy Iommy. Mycket nöje.

måndag 26 mars 2012

Recension - Baby Jane får sleazen att bli vuxen

Den svenska sleazescenen börjar mogna. Numer vill man vara 2010-tal på riktigt snarare än en evig pastisch på ett 80-tal man var för unga för att minnas. Det är känslan man får av Baby Janes debut.

BETYG: 3, ute 4 april

Varför ska jag lyssna på Crash Diet när Mötley och Skid Row finns? Så brukade jag tänka när de första "nysleaze"-akterna dök upp för ett 10-tal år sedan. Men det var då. Allteftersom genren växt och banden börjat ta influenser, kanske snarare av varandra än av de 80-talsikoner som en gång styrde världen, har också egenvärdet i hos, låt oss säga, Hardcore Superstar och Sister Sin växt betänkligt.

Och nu dyker göteborgarna Baby Jane upp för första gången på platta. Fundamenten är de samma som hos ovan nämnda kollegor: Onda gitarriff och refränger gjorda för ishallar och arenor. Men det som är befriande med Baby Jane är just detta att det är svårt att peka på en särskild källa till inspiration. Inte en enda gång under lyssningen tänker jag: "Jahapp där har vi `Slave to the Grind´ med ny text".

Här finns självförtroende att ta in lite 70-tals-blues, en smula 90-tals mörker och något av förra årtiondets desperation. Allt behöver inte vara party hela tiden. Jag ska inte gå så långt som att kalla Baby Jane nyskapande. Men man står i alla fall på egna musikaliska ben.

Bästa spår: "The Secret Lies"

torsdag 22 mars 2012

Årets första balkongfrukost

... Åt jag och Tommy Gösta i går. Och då vart det så här najs. 24 grader med glasrutorna stängda.

Det var egentligen det enda jag ville säga med det här inlägget. Så ha det så bra där ute kära läsare. Förresten, klicka på bilden så ser ni ännu bättre hur vi gottade oss.

tisdag 20 mars 2012

Exklusiv Folkeintervju - Dressed to kill i poolen

Vince Folke fortsätter att gå från klarhet till klarhet i simskolan. Idag var han Dressed to kill.

Vad har du gjort på simskolan idag?
- Simmat med kläder.

Hur var det då?
- Ganska svårt, men jag hade flytväst också.

Men inte hela tiden va?
- Inte hela tiden. Först hade jag dyna också.

Men du simmade utan nån hjälp också?
- Ja med bara kläder. Det var svårt. Jag simmade hela bassängen men jag fick stanna ganska ofta.

Hur simmade du när du simmade med flytvästen?
-Ryggsim.

Vad är det bästa med att gå på simskola?
- Att man får hoppa i poolen.
Vilka mer från ditt dagis går på simskola?
- Ingmar och Alicia.
Vad heter din simlärare?
- Kickan. Hon är snäll.

måndag 19 mars 2012

Recension - Borknagar, metal som det ska låta

Jag brukar ha svårt att glädjas åt norska framgångar. Men Borknagars kommande platta Urd, får mig att söka på nätet efter lämplig lusekofta. Det här är bra. Riktigt, riktigt bra.

BÉTYG: 4, Ute 26 mars

Det är inte alltid rutin och klass räcker. Förra årets Infected från Hammerfall var en besvikelse som obegripligt nog nominerades till en grammis.

Norska Borknagars Urd håller däremot precis vad den rutinerade sättningen lovar. Det är samma känsla som när man såg det klassiska svenska handbollslandslaget, när Bengan fick sina stjärnor att spela precis så bra som de kunde.

Här finns finns inslag av det proggressiva, av death, speed och svart. Men allt återvänder hela tiden till det klassiskt melodiösa. Ta bara refrängen till The Beauty of Dead Cities. Kanske den vackraste, kanske den mäktigaste vi får höra under hela året. Men det slutar inte där. Låtar som Frostrite, The Winter Eclipse och Roots är alla potentiella klassiker.

Egentligen är det bara The Earthling som flaxar lite kalkonartat och instrumentella The Plain of Memories är lite stiff för min smak. Men det är detaljer.

Jag vet att Meshugga förmodligen är månadens släpp i mars. Men frågan är om det toppar Borknagar när det kommer till väsentligheterna: Hur det faktiskt låter. HårdrockarPappan är tveksam.

Bästa spår: The Beauty of Dead Cities
Kul detalj: David Klinkade från Soulfly är gästtrummis

söndag 18 mars 2012

Listan V 11 - Viking metal och skrotlyft

Veckans lista blir en gränslös hyllning till Stockholms glömda skatter: Dess fantastiska muséer. Mer metal än någon någonsin kan ana. Betygskriterier: Coola och inte så coola basister.

Basister är lite av hårdrockens grå eminenser. Kanske är det inte dom som snackar mest, men dom har ofta rätt mycket att säga till om i sina band: Steve Harris, Nikki Sixx, Lemmy, Gene Simmons. Vi skulle kunna hålla på länge.

Det var också många som slogs om att få namnge toppbetyget, men till slut föll ändå valet på den kanske störste av dom alla: Framlidne Cliff Burton i Metallica. Få har haft lika stort inflytande som honom, både stilmässigt och musikaliskt. Medelbetyget får låna namn av ovan nämnde Steve Harris. Han har liksom funnits jämt, stått där och och bara hållt ihop. Som en riktigt bra mittback. Sen är det tragiskt att behöva sätta Gene Simmons på bottenbetyget, men den karln håller faktiskt inte ihop nånstans längre. Senast idag kunde man läsa i Aftonbladet att han stödjer republikanen Mitt Romney. Då är man inte skön i någon ände.

Nog om detta. Dags för lista.

VECKANS CLIFF BURTON
Familjen Hårdrocks besök på Historiska museet i fredags. Stockholms museer är så jävla metal. Rent bokstavligen. Under HP:s pappaledighet har han, Vince Folke och Tommy Gösta betat av en stor del av dem. Och nästan varje gång är det som att komma in i typ Manowars kostymförråd. Vi snackar riddarrustningar, uppstoppade hästar i full stridsmundering, svärd långa som en fullvuxen karl och modeller av muskulösa män klädda i djurhudar. Och så döskallar. Överallt döskallar. Det mesta är dessutom sjukt snyggt iscensatt. Det är spotlights, ljudeffekter och dockor som försvinner i tomma intet. Den som tror att det är mossigt att gå på museum i Stockholm vet inte vad han snackar om. Mina tre favoriter hittills är: Historiska Museet, Livrustkammaren och Medeltidsmuseet. Var där eller var jävligt rektangulär.

VECKANS STEVE HARRIS
Att jag trots allt kommit igång och träna igen. Två besök på gymmet och en löprunda blev det den här veckan. Allt är väldigt kravlöst. Jag gick in lite i träningsväggen i höstas. Det vill jag inte göra om.

VECKAN GENE SIMMONS
Det känns fortfarande lite tomt att ha den långa resan genom Asien bakom sig. HP och Nikki Sofie gick igenom fotona igår kväll. Ett styng av saknad för varje uppklickad bild.

onsdag 14 mars 2012

En groda av ädlaste Metal

I går var en stor dag för Vince Folke. Efter att ha kastat sig ut från bassängkanten och simmat 15 meter, kunde han stolt ta emot guldgrodan.

Det hela skedde på Liljeholmsbadet under simlärare Kickans nogranna övervakande. På torra land följde även lillebror Tommy Gösta och HårdrockarPappan skeendet. Efteråt firade hjälten med ett stort äpple.

Guldgrodan fästes vid hemkomsten traditionsenligt på kragen till Vince Folkes rock n roll-jacka, eller "skinntröjan" som han själv kallar den. På samma krage satt sedan tidigare märket doppingen.

Simskolan håller på ända fram till slutet av april, och tanken är att det ska bli lite klädsim nästa vecka. Fler rapporter om detta framöver.

Ha det fint
/HP

måndag 12 mars 2012

Recension: Casablanca - softare än Rubarth

Jag minns Mats Rubarth som en småful Stefan Schwarz-typ när han lirade i Gnaget. På platta är han betydligt mer slipad.

BETYG: 3, Ute 16 mars

2005 såg jag Mats Rubarth på Falkenbergs IP. Det var året när AIK var nere i Superettan och vände. Han lirade till vänster på mittfältet. Mot sig hade han FFF:s väldige, och oslipade, Marcus Persson, Dacke kallad, eftersom han gillade att leka Nils Dacke när han var liten(!).

Matchen spelades en vardag. Jag visste att uppladdningen för de båda spelarna hade varit väldigt annorlunda. Rubarth och Gnaget hade kommit ner kvällen innan. Legat på hotell Strandbaden vid kusten. Käkat god frukost och tagit promenader utmed stranden.

Dacke hade stått och skyfflat grus fram till lunch ihop med min farsa. Dom var murare på samma firma. På den tiden var knappt någon heltidslirare i FFF.

Det var en match i matchen där allt krockade. Storklubb mot småklubb. Stad mot landsbygd. Östkust mot västkust. Snaggad skalle mot långt hår och skägg. Arbetarklass mot medelklass. Det enda som förenade Dacke och Rubarth var att de var planens två ojustaste spelare.

Det blev ett våldsamt klimax. I andra halvlek lyckades Rubarth och Dacke på något sätt koppla en slags ömsesidig bensax på varandra. Ögonblicket senare förenades de i en gemensam luftfärd ut över sidlinjen och ner i den angränsande längdhoppningsgropen.

Med den bilden på näthinnan blir jag förvånad över slipat Mats Rubarths Casablanca låter på debutplattan Apocalyptic Youth. Det är lätt att förvänta sig ett sound lika grusigt som den där längdhoppningsgropen, lika vasst som Rubarths armbågar. Istället får jag något som framför allt för tankarna till Hanoi Rocks i deras snällaste stunder. Mer plektrumplock än riff, lite dansbandsbas här och var, och grymt catchiga refränger.

Bandets image är ju sleasig, men ni som gillar band som Crashdiet, Hellacopters eller Hardcore Superstar har inte mycket att hämta. Ni som däremot gillar att dansa barfota, sådär lite för er själva på gräsmattan, i väntan på att grillkäket ska bli klart, kan med fördel skjuta över några av Casablancas alster på er spellista.

Bästa spår: Deliberately Wasted

söndag 11 mars 2012

Listan V 10 - Senap vad jag saknat dig

Första veckolistan efter uppehållet. En välsmakande anrättning med lax och senap. Betygen sätts med hjälp av klassiska elgitarrer.

Det här med gitarrmodeller kan ju dryftas och bråkas om när som helst, hur länge som helst. Mitt toppbetyg heter den här veckan Les Paul, i mitt tyckte den mest fulländade av alla gitarrmodeller. (Vi pratar bara utseende här. Mikrofoner och annan prestanda begriper sig HP inte på, och det har aldrig intresserat honom.) Medelbetyget lånar namn från en annan vacker Gibson, nämligen ES 335:an, (Dregens gura). Bottenbetyget frontas också av Gibson, och den hiskeliga Reverse Flying V, (bilden). Vilket monstrum det är.

Nu kör vi.

VECKANS GIBSON LES PAUL
Att vara hemma i Sverige igen efter två månader i Asien känns lite tomt. Att liksom ha en så fantastisk grej bakom sig. Men några uppsidor finns ju också. Som senap, och ugnsbakad lax på rotsaksbädd. Thaikäk i all ära, men vissa smaker från den kalla delen av världen saknar man efter ett tag.

VECKANS ES 335
Motörhead-vinet. Det var inte alls illasmakande. Men för 119 spänn hade jag hoppats på lite mer.

VECKANS REVERSE FLYING V
Det är möjligt att våren närmar sig. Och det är säkert skönt för många att snön är borta. Men det hjälper inte. 5 grader celsius är för lite, när man de senaste veckorna varit van vid 35. Alldeles för lite.

lördag 10 mars 2012

Hårdrocksvin och schlagerpiss

Är det metal att köpa en flaska vin för 119 spänn, för att Motörhead sålt sin logga till etiketten? Kanske, om man dricker den samma kväll som schlagerfinalen.

Jag vet inte om Lemmy står för att hans livsverk numer används för att kränga finvin. Förmodligen inte. Men han har nog inte opponerat sig heller. Lemmy håvar in stålarna och tänker förmodligen inte mer på det.

Jag har svårt att bli upprörd.

Lemmy har slitit hårt för att bli legend. Han gör vad han vill med sin logga. Och jag, och många med mig, rycker på axlarna och köper en flarra. Det är trots allt bara rock and roll.

Frågan är bara hur man ska dricka ett Motörhead-vin. Direkt ur flaskan ihop med fish and ships, var min första tanke. Det skulle vara lite Lemmy över det. Men det kommer naturligtvis aldrig att hända. Därtill är HårdrockarPappan allt för snål. Det blir tillsammans med Nikki Sofie, till en rotsakslåda med lax.

Hur metal är det?

Inte så värst kanske. Men om jag nu ska kolla på schlager-eländet tillsammans med min livskamrat i kväll, så kanske, jag skriver kanske, det lindrar lite om jag då och då kan snegla på den där etiketten med en behornad rottweiler i poliskask.

Det är i alla fall min förhoppning.

För övrigt är min enda åsikt om kvällens startfält, att Jimmie Strinell borde lämna Dead By April och satsa helhjärtat på DeathDestruction.

Skål på er.
Eder HP

torsdag 8 mars 2012

HP är tillbaka - med nytt fräscht utseende

Välkomna tillbaks kära läsare. Efter två månaders stiltje här på bloggen, är det åter dags att följa familjen Hårdrocks öden och äventyr.

Orsaken till uppehållet var en två månaders Asien-turné för hela bandet. Vi startade i Malaysia för därefter köra ett antal gig i Thailand för att sedan dra tillbaka till Malaysia igen. Mer om den resan kan ni läsa här.

Men nu är det alltså här det händer, igen. HårdrockarPappan är fortfarande ledig från sitt ordinarie gig på Byggnadsarbetaren. Istället kör han trio på dagarna ihop med Vince Folke och Tommy Gösta.

Ni som var med i höstas kan också se att utseendet på bloggen lyfts en smula. HårdrockarPappan hoppas givetvis också att han ska få tid över för att skapa lite nya avdelningar.

Men för stunden får ni nöja er med det jag just skrivit. Varmt välkomna tillbaka under våren.