Till skillnad från Jesus hade vi en hel del spikat redan på skärtorsdagen. Familjen Hårdrock gick ombord på Ms Gabriella. På andra sidan havet låg vårt Golgata: Ett snödränkt Helsingfors.
Påsken är en mysteriernas tid, byggd på sagan kring hur Jesus Kristus gav döden en sån jävla pungspark att han stoppade tillbaka ett redan utdelat rött kort i bröstfickan på sin svarta särk.
Den stolta skutan Gabriella hade också hon sina mysterier. Det var till exempel förbjudet att dricka öl i hytten. Ändå satt en ölöppnare monterad på väggen på toaletten. Och det stod muggar på handfatet. Och vissa hytter hade kyl.
Mysterierna blev fler när vi klev ut bland folket. En kvinna valde att bära sina två hundar under vardera armen nerför trappan. Den tvååriga dottern däremot, fick försöka rulta sig ner bäst hon kunde på egen hand. Pappan såg man i vanlig ordning inte till någonstans. Jag försökte hålla mig nära om flickan om hon skulle falla. Hon klarade nacken med en hårsmån.
Jag hade min HårdrockarPappan-tisha på mig. Tänkte att det kunde finnas en och annan potentiell läsare att exponera mig för. Det visade sig riktigt. Trots att temat på båten var Kuba (ännu ett mysterium) var den vanligaste utstyrseln bland männen svart munkjacka med valfri death-, black-, eller doomorkester-logga på ryggen.
Vi åt buffé och anlände så småningom Helsingfors.
Där var det fortfarande vinter.
Vi for med bussen till en djurpark och frågade desperat om det fanns några inomhusaktiviteter. Jodå, här fanns både afrikanska, asiatiska och sydamerikanska fyrfotingar i tokuppvärmda glasburar. Vi gick omkring bland baggarna och mössen och drömde oss tillbaka till Kuala Lumpur.
På vägen hem drömde jag ingenting och jag vaknade heller inte av att solen lös in genom vårt hyttfönster. Det berodde på att fönster inte ingick i vår hytt. Fönster kostade 1000 spänn till. Då fick man kyl också. Men vad skulle vi med kyl när vi inte fick ha öl på rummet och all mat var förbeställd och skulle ätas i restaurangen på däck 8? Jag fick det inte att gå ihop. Alltihop var för mystiskt.
Jag steg ut i hytten med vår hastigt hoprafsade packning och skrämdes halvt ihjäl av Ville Viking. Ville var en stor vit räv som inte kunde tala. Jag höll på att spöa honom av ren reflex, så rädd blev jag. Som Eddie Murphy i snuten i Hollywood. Ville log, men sa inget. Kanske ville han spöa mig också.
Vi klev i land nedanför Söders högsta höjder och jag kände hur det kluckade från min ryggsäck. Det var inget mysterium. Det var brännvin och jag visste att det var irländskt och att det skulle smaka lent. Nu var påskafton här. Solen sken och allting verkade med ens klarna.
Påsken är en mysteriernas tid, byggd på sagan kring hur Jesus Kristus gav döden en sån jävla pungspark att han stoppade tillbaka ett redan utdelat rött kort i bröstfickan på sin svarta särk.
Den stolta skutan Gabriella hade också hon sina mysterier. Det var till exempel förbjudet att dricka öl i hytten. Ändå satt en ölöppnare monterad på väggen på toaletten. Och det stod muggar på handfatet. Och vissa hytter hade kyl.
Mysterierna blev fler när vi klev ut bland folket. En kvinna valde att bära sina två hundar under vardera armen nerför trappan. Den tvååriga dottern däremot, fick försöka rulta sig ner bäst hon kunde på egen hand. Pappan såg man i vanlig ordning inte till någonstans. Jag försökte hålla mig nära om flickan om hon skulle falla. Hon klarade nacken med en hårsmån.
Jag hade min HårdrockarPappan-tisha på mig. Tänkte att det kunde finnas en och annan potentiell läsare att exponera mig för. Det visade sig riktigt. Trots att temat på båten var Kuba (ännu ett mysterium) var den vanligaste utstyrseln bland männen svart munkjacka med valfri death-, black-, eller doomorkester-logga på ryggen.
Vi åt buffé och anlände så småningom Helsingfors.
Där var det fortfarande vinter.
Vi for med bussen till en djurpark och frågade desperat om det fanns några inomhusaktiviteter. Jodå, här fanns både afrikanska, asiatiska och sydamerikanska fyrfotingar i tokuppvärmda glasburar. Vi gick omkring bland baggarna och mössen och drömde oss tillbaka till Kuala Lumpur.
På vägen hem drömde jag ingenting och jag vaknade heller inte av att solen lös in genom vårt hyttfönster. Det berodde på att fönster inte ingick i vår hytt. Fönster kostade 1000 spänn till. Då fick man kyl också. Men vad skulle vi med kyl när vi inte fick ha öl på rummet och all mat var förbeställd och skulle ätas i restaurangen på däck 8? Jag fick det inte att gå ihop. Alltihop var för mystiskt.Jag steg ut i hytten med vår hastigt hoprafsade packning och skrämdes halvt ihjäl av Ville Viking. Ville var en stor vit räv som inte kunde tala. Jag höll på att spöa honom av ren reflex, så rädd blev jag. Som Eddie Murphy i snuten i Hollywood. Ville log, men sa inget. Kanske ville han spöa mig också.
Vi klev i land nedanför Söders högsta höjder och jag kände hur det kluckade från min ryggsäck. Det var inget mysterium. Det var brännvin och jag visste att det var irländskt och att det skulle smaka lent. Nu var påskafton här. Solen sken och allting verkade med ens klarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar