Recension - Baby Jane får sleazen att bli vuxen

Den svenska sleazescenen börjar mogna. Numer vill man vara 2010-tal på riktigt snarare än en evig pastisch på ett 80-tal man var för unga för att minnas. Det är känslan man får av Baby Janes debut.

BETYG: 3, ute 4 april

Varför ska jag lyssna på Crash Diet när Mötley och Skid Row finns? Så brukade jag tänka när de första "nysleaze"-akterna dök upp för ett 10-tal år sedan. Men det var då. Allteftersom genren växt och banden börjat ta influenser, kanske snarare av varandra än av de 80-talsikoner som en gång styrde världen, har också egenvärdet i hos, låt oss säga, Hardcore Superstar och Sister Sin växt betänkligt.

Och nu dyker göteborgarna Baby Jane upp för första gången på platta. Fundamenten är de samma som hos ovan nämnda kollegor: Onda gitarriff och refränger gjorda för ishallar och arenor. Men det som är befriande med Baby Jane är just detta att det är svårt att peka på en särskild källa till inspiration. Inte en enda gång under lyssningen tänker jag: "Jahapp där har vi `Slave to the Grind´ med ny text".

Här finns självförtroende att ta in lite 70-tals-blues, en smula 90-tals mörker och något av förra årtiondets desperation. Allt behöver inte vara party hela tiden. Jag ska inte gå så långt som att kalla Baby Jane nyskapande. Men man står i alla fall på egna musikaliska ben.

Bästa spår: "The Secret Lies"