Jag minns Mats Rubarth som en småful Stefan Schwarz-typ när han lirade i Gnaget. På platta är han betydligt mer slipad.BETYG: 3, Ute 16 mars
2005 såg jag Mats Rubarth på Falkenbergs IP. Det var året när AIK var nere i Superettan och vände. Han lirade till vänster på mittfältet. Mot sig hade han FFF:s väldige, och oslipade, Marcus Persson, Dacke kallad, eftersom han gillade att leka Nils Dacke när han var liten(!).
Matchen spelades en vardag. Jag visste att uppladdningen för de båda spelarna hade varit väldigt annorlunda. Rubarth och Gnaget hade kommit ner kvällen innan. Legat på hotell Strandbaden vid kusten. Käkat god frukost och tagit promenader utmed stranden.
Dacke hade stått och skyfflat grus fram till lunch ihop med min farsa. Dom var murare på samma firma. På den tiden var knappt någon heltidslirare i FFF.
Det var en match i matchen där allt krockade. Storklubb mot småklubb. Stad mot landsbygd. Östkust mot västkust. Snaggad skalle mot långt hår och skägg. Arbetarklass mot medelklass. Det enda som förenade Dacke och Rubarth var att de var planens två ojustaste spelare.
Det blev ett våldsamt klimax. I andra halvlek lyckades Rubarth och Dacke på något sätt koppla en slags ömsesidig bensax på varandra. Ögonblicket senare förenades de i en gemensam luftfärd ut över sidlinjen och ner i den angränsande längdhoppningsgropen.
Med den bilden på näthinnan blir jag förvånad över slipat Mats Rubarths Casablanca låter på debutplattan Apocalyptic Youth. Det är lätt att förvänta sig ett sound lika grusigt som den där längdhoppningsgropen, lika vasst som Rubarths armbågar. Istället får jag något som framför allt för tankarna till Hanoi Rocks i deras snällaste stunder. Mer plektrumplock än riff, lite dansbandsbas här och var, och grymt catchiga refränger.
Bandets image är ju sleasig, men ni som gillar band som Crashdiet, Hellacopters eller Hardcore Superstar har inte mycket att hämta. Ni som däremot gillar att dansa barfota, sådär lite för er själva på gräsmattan, i väntan på att grillkäket ska bli klart, kan med fördel skjuta över några av Casablancas alster på er spellista.
Bästa spår: Deliberately Wasted
Jag råkar vara ett stort fan av både Crashdiet, Hardcore Superstar och Casablanca! Så kan inte riktigt hålla med dig i din recension.
SvaraRaderaDet är helt okej. Och bara att du läser min blogg gör att jag gillar dig skarpt.
RaderaJag är också ett stort fan av Crashdïet, Hardcore Superstar och Casablanca. Men jag håller med Hårdrockarpappan. Musiken är väldigt polerad, fluffig och mysig. =)
SvaraRaderaDet är fortfarande inget som säger att man inte kan gilla alla ovanstående band ändå. Sista stycket är väl snarare "generella riktlinjer" för att försöka placera musiken för de oinsatta...
Det var väl ungefär så som Erik skriver som jag menade. Borde ha skrivit "förväntar er något i stil med", snarare än gillar. Pennan rostar när man är pappaledig:) Kul hur som helst att ni läser bloggen. /HP
SvaraRadera