Naglfar släpper sitt första studioalbum sedan 2007. Fem år är en evighet i muikbranschen. Men ibland är det bra att saker får ta lite tid.BETYG: 4, Ute nu
Sedan Harvest kom 2007 har Black Metal hunnit bli hippt på Södermalm och Naglfar har fått se sig omsprungna (åtminstone i de bredare lagren) i popularitet av band som de tidigare var inspirationskällor åt.
Men det är inget som stressat trion (som bandet numer är). Åtminstone inte att döma av Teras, som HårdrockarPappan intensivlyssnat på under helgen. Från den stadiga och mäktiga inledningen, till den lika pampigt furiösa utgången The Dying Game of Existens står man på stadiga musikaliska rötter.
Den som kräver smattrande twin pads och frustrationslösande handgranatsmangel till sin fredagstacos, så finns det att hämta. Och det är befriande. Men allra bäst blir det när Naglfar söker sig neråt, inåt i sin ljudvägg och där någonstans nästan snuddar vid bluesens gjyttjiga tassemarker. Som i molldränkta The Monolith.
Jag sörjer att Century Medias artister inte längre finns på Spotify. Den låten hade varit så given på min Topp 20 över årets bästa låtar.
Bästa spår: The Monolith
Kul fakta: Niklas Sundin från Dark Tranquility har designat omslaget
Fler recensioner av HårdrockarPappan:
Baby Jane: In the Spotlight
Casablanca: Apocalyptic Youth
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar