Betyg: 2. Ute 28 april.
Det är ingen tvekan om att intentionen
är ondskefull. I pressutskicket pratas om en platta tänkt att
sprida blod, eld och död, som vill lämna efter sig ett plågat
mörker. Men på 12:e fullängdaren Serpent Sermon känns det som om Marduk tar i …
lite för mycket.
Visserligen börjar det lovande.
Inledande titelspåret Serpent Sermon är en vråltung och bitvis
sinnrik predikan som får det att rycka svårt i nackmusklerna. Men
sen. Nja, sådär alltså. Marduk öppnar visserligen helvetets alla
portar på vid gavel, men i mina öron låter det mest som klichéer. Kvartetten manglar
så hårt att det blir nästan komiskt. Jag slår i från mig.
Inte förrän på spår fem ”Temple
of Decay” väcks min uppmärksamhet igen. Jag förstår genast
varför. Här vågar man plötslig vara återhållsam, men samtidigt varierad. Jag får som
lyssnare vila i det som Marduk också kan vara: tyngd, djup och
musikalitet. Och först då blir även svärtan och ondskefullheten
påtaglig på riktigt allvar.
Men redan på följande spår är vi
tillbaka i det råa manglet igen. Inte förrän på avslutande ”World
of Blades” får jag samma känsla som tidigare.
Jag önskar jag hade fått uppleva den
mer.
Bästa spår: ”Temple of Decay”
Läs också: Reportaget om Marduks gitarrist Morgan Håkansson
och hans tax Moritz, i senaste Close Up Magazine.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar