... heter som bekant femte spåret på Iron Maidens ofta lite utskällda (och en smula underskattade) Somewhere In Time. Om inte annat så håller jag omslaget för ett av de coolare på gruppens 80-tals-plattor, och det säger ju inte lite.
Jag brukar normalt inte lyssna på musik när jag är ute och springer, men ikväll hade jag kanske behövt en liten metal-injektion, och då hade nog inte ovanstående låt varit helt fel. 1,8 mil blev det till slut, på tiden 1,34,04. Det var den längsta sträcka jag nånsin sprungit och det var en märklig känsla efteråt. Man var inte andfådd, bara liksom ... tom. De sista kilometrarna gick så pass sakta att lungorna knappt var under någon press alls. Problemet var bara att när jag försökte trycka till för att öka farten vägrade knäna och låren att lyda. De ville bara fortsätta i samma stadiga tempo som tidigare, ungefär som en basgång av Steve Harris. En märklig känsla, helt skild från den man har när man går max på en 10-kilometare till exempel. Men det gjorde mig samtidigt lite sugen på att ta nästa steg och testa halvmaran.
Nya Close Up dök ner i brevlådan idag. Inte oväntat Opeth på omslaget. Det blir väl denna månads stora släpp. Tyvärr har jag ingen större koll på den eftersom Byggnadsarbetaren inte brukar få särskilt mycket plattor från Warner. Dom är säkert trevliga och duktiga men jag har aldrig lyckats bygga någon lång relation med dem. Vi får väl se till våren. Istället lyssnar jag på Iced Earth som också släpper platta i september. Återkommer med rapport.
God Kväll
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar