Jag och Vince Folke hade en liten Art Work Shop idag (ni ser den på bilden). Eftersom vi håller på att läsa om Bilbos äventyr föreslog jag att han skulle börja med att måla den mångfärgade fyrverkerield som Gandalf på ungefär var 50:e sida trollar fram ur sin stav. Det tyckte Vince Folke var en bra idé. Han använde sina fina glitterfärger som han fick i födelsedagspresent av grannflickan Hannah. När han var färdig med elden föreslog jag att han skulle måla Gandalf och när han var färdig med detta föreslog jag att han skulle rita Bilbo, och så vidare. Folke är ju en rätt non-figurativ konstnär, så det hela slutade i en (som jag som stolt far tyckte) ganska enastående färgsprakande komposition a´la Jackson Pollock (hrm...nåja).
Vi hade en väldigt kreativ stund tillsammans och hela grejen fick mig att tänka på den fullkomligt lysande dokumentären som SVT sände härom veckan, om den lilla amerikanska tjejen Marla. Hon kränger abstrakt konst för 1000-tals dollar, men som väldigt många bedömare också anser vara en ren fejk. (Hennes pappa är den verklige upphovsmannen enligt belackarna.) I dokumentären framgår ganska tydligt att så också är fallet. Men det som gör hela filmen så fantastiskt är det allra sista klippen, på ett par sekunder. Där visas en bild från en vernissage, flera månader efter att fejkanklagelserna stormat som värst. Man tror att Marla ska vara ute ur leken. Men icke. Tavlorna går som smör i solsken.
Det som är det intressanta med filmen är alltså inte huruvuda lilla Marla är fejk eller inte. Det intressanta är studien över hur vi som publik så gärna vill tro på det vi en gång lärt oss älska. Trots att det är så uppenbart Game Over. Jag är likadan själv. Jag minns när Ace Frehley var gästade pratshowen Robin för nåt år sedan. Jag minns att jag laddade hela dagen för den där intervjun. Satt som klistrad när den sändes. Där 1,3 miljoner tittare såg ett svamlande fyllo som verkligen behövde klippa sig, såg jag fortfarande en råcool rocksnubbe. För det var Ace. The Space Ace. Mannen som fått fler smågrabbar att lära sig spela gitarr än någon annan gitarrist på den här planeten, Hendrix inräknad.
Ni ser intervjun här. Döm själva, huruvida Ace är slut eller inte. Men döm inte mig för min åsikt om honom. Jag är förlorad, lev med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar