Sådan far, sådan son - eller äpplet faller ...

En liten fredagshälsning från familjen Hårdrock. Tommy Gösta firar in helgen på sedvanligt sätt. Fråga inte vad han lärt sig det där.

Nåja, det är inte så farligt som det ser ut. Snarare är det här en fortsatt hyllning till Stockholms muséer. Bilden är från dagens utflykt till Nordiska muséet på Djurgården och den eminenta Lekstugan. Lekstugan kan beskrivas som ett slags komprimerat sekelskifteslandskap inomhus.

Här har Tommy Gösta bänkat sig för en fredagspilsner i torpet. Strax intill, men utanför bild, är Vince Folke i full färd med att fiska upp mört ur ån.

Med detta önskar familjen Hårdrock en trevlig helg.

HP

Se Tommy Gösta gå loss med kazoo

Vem sa att Kazoo inte var metal? Kolla in det här klippet där Tommy Gösta går loss. Hårdare är Halford, tyngre än Tommy Iommy. Mycket nöje.

Recension - Baby Jane får sleazen att bli vuxen

Den svenska sleazescenen börjar mogna. Numer vill man vara 2010-tal på riktigt snarare än en evig pastisch på ett 80-tal man var för unga för att minnas. Det är känslan man får av Baby Janes debut.

BETYG: 3, ute 4 april

Varför ska jag lyssna på Crash Diet när Mötley och Skid Row finns? Så brukade jag tänka när de första "nysleaze"-akterna dök upp för ett 10-tal år sedan. Men det var då. Allteftersom genren växt och banden börjat ta influenser, kanske snarare av varandra än av de 80-talsikoner som en gång styrde världen, har också egenvärdet i hos, låt oss säga, Hardcore Superstar och Sister Sin växt betänkligt.

Och nu dyker göteborgarna Baby Jane upp för första gången på platta. Fundamenten är de samma som hos ovan nämnda kollegor: Onda gitarriff och refränger gjorda för ishallar och arenor. Men det som är befriande med Baby Jane är just detta att det är svårt att peka på en särskild källa till inspiration. Inte en enda gång under lyssningen tänker jag: "Jahapp där har vi `Slave to the Grind´ med ny text".

Här finns självförtroende att ta in lite 70-tals-blues, en smula 90-tals mörker och något av förra årtiondets desperation. Allt behöver inte vara party hela tiden. Jag ska inte gå så långt som att kalla Baby Jane nyskapande. Men man står i alla fall på egna musikaliska ben.

Bästa spår: "The Secret Lies"

Årets första balkongfrukost

... Åt jag och Tommy Gösta i går. Och då vart det så här najs. 24 grader med glasrutorna stängda.

Det var egentligen det enda jag ville säga med det här inlägget. Så ha det så bra där ute kära läsare. Förresten, klicka på bilden så ser ni ännu bättre hur vi gottade oss.

Exklusiv Folkeintervju - Dressed to kill i poolen

Vince Folke fortsätter att gå från klarhet till klarhet i simskolan. Idag var han Dressed to kill.

Vad har du gjort på simskolan idag?

- Simmat med kläder.

Hur var det då?
- Ganska svårt, men jag hade flytväst också.

Men inte hela tiden va?
- Inte hela tiden. Först hade jag dyna också.

Men du simmade utan nån hjälp också?
- Ja med bara kläder. Det var svårt. Jag simmade hela bassängen men jag fick stanna ganska ofta.

Hur simmade du när du simmade med flytvästen?
-Ryggsim.

Vad är det bästa med att gå på simskola?
- Att man får hoppa i poolen.

Vilka mer från ditt dagis går på simskola?

- Ingmar och Alicia.

Vad heter din simlärare?

- Kickan. Hon är snäll.

Recension - Borknagar, metal som det ska låta

Jag brukar ha svårt att glädjas åt norska framgångar. Men Borknagars kommande platta Urd, får mig att söka på nätet efter lämplig lusekofta. Det här är bra. Riktigt, riktigt bra.

BÉTYG: 4, Ute 26 mars

Det är inte alltid rutin och klass räcker. Förra årets Infected från Hammerfall var en besvikelse som obegripligt nog nominerades till en grammis.

Norska Borknagars Urd håller däremot precis vad den rutinerade sättningen lovar. Det är samma känsla som när man såg det klassiska svenska handbollslandslaget, när Bengan fick sina stjärnor att spela precis så bra som de kunde.

Här finns finns inslag av det proggressiva, av death, speed och svart. Men allt återvänder hela tiden till det klassiskt melodiösa. Ta bara refrängen till The Beauty of Dead Cities. Kanske den vackraste, kanske den mäktigaste vi får höra under hela året. Men det slutar inte där. Låtar som Frostrite, The Winter Eclipse och Roots är alla potentiella klassiker.

Egentligen är det bara The Earthling som flaxar lite kalkonartat och instrumentella The Plain of Memories är lite stiff för min smak. Men det är detaljer.

Jag vet att Meshugga förmodligen är månadens släpp i mars. Men frågan är om det toppar Borknagar när det kommer till väsentligheterna: Hur det faktiskt låter. HårdrockarPappan är tveksam.

Bästa spår: The Beauty of Dead Cities
Kul detalj: David Klinkade från Soulfly är gästtrummis

Listan V 11 - Viking metal och skrotlyft

Veckans lista blir en gränslös hyllning till Stockholms glömda skatter: Dess fantastiska muséer. Mer metal än någon någonsin kan ana. Betygskriterier: Coola och inte så coola basister.

Basister är lite av hårdrockens grå eminenser. Kanske är det inte dom som snackar mest, men dom har ofta rätt mycket att säga till om i sina band: Steve Harris, Nikki Sixx, Lemmy, Gene Simmons. Vi skulle kunna hålla på länge.

Det var också många som slogs om att få namnge toppbetyget, men till slut föll ändå valet på den kanske störste av dom alla: Framlidne Cliff Burton i Metallica. Få har haft lika stort inflytande som honom, både stilmässigt och musikaliskt. Medelbetyget får låna namn av ovan nämnde Steve Harris. Han har liksom funnits jämt, stått där och och bara hållt ihop. Som en riktigt bra mittback. Sen är det tragiskt att behöva sätta Gene Simmons på bottenbetyget, men den karln håller faktiskt inte ihop nånstans längre. Senast idag kunde man läsa i Aftonbladet att han stödjer republikanen Mitt Romney. Då är man inte skön i någon ände.

Nog om detta. Dags för lista.

VECKANS CLIFF BURTON
Familjen Hårdrocks besök på Historiska museet i fredags. Stockholms museer är så jävla metal. Rent bokstavligen. Under HP:s pappaledighet har han, Vince Folke och Tommy Gösta betat av en stor del av dem. Och nästan varje gång är det som att komma in i typ Manowars kostymförråd. Vi snackar riddarrustningar, uppstoppade hästar i full stridsmundering, svärd långa som en fullvuxen karl och modeller av muskulösa män klädda i djurhudar. Och så döskallar. Överallt döskallar. Det mesta är dessutom sjukt snyggt iscensatt. Det är spotlights, ljudeffekter och dockor som försvinner i tomma intet. Den som tror att det är mossigt att gå på museum i Stockholm vet inte vad han snackar om. Mina tre favoriter hittills är: Historiska Museet, Livrustkammaren och Medeltidsmuseet. Var där eller var jävligt rektangulär.

VECKANS STEVE HARRIS
Att jag trots allt kommit igång och träna igen. Två besök på gymmet och en löprunda blev det den här veckan. Allt är väldigt kravlöst. Jag gick in lite i träningsväggen i höstas. Det vill jag inte göra om.

VECKAN GENE SIMMONS
Det känns fortfarande lite tomt att ha den långa resan genom Asien bakom sig. HP och Nikki Sofie gick igenom fotona igår kväll. Ett styng av saknad för varje uppklickad bild.

En groda av ädlaste Metal

I går var en stor dag för Vince Folke. Efter att ha kastat sig ut från bassängkanten och simmat 15 meter, kunde han stolt ta emot guldgrodan.

Det hela skedde på Liljeholmsbadet under simlärare Kickans nogranna övervakande. På torra land följde även lillebror Tommy Gösta och HårdrockarPappan skeendet. Efteråt firade hjälten med ett stort äpple.

Guldgrodan fästes vid hemkomsten traditionsenligt på kragen till Vince Folkes rock n roll-jacka, eller "skinntröjan" som han själv kallar den. På samma krage satt sedan tidigare märket doppingen.

Simskolan håller på ända fram till slutet av april, och tanken är att det ska bli lite klädsim nästa vecka. Fler rapporter om detta framöver.

Ha det fint
/HP

Recension: Casablanca - softare än Rubarth

Jag minns Mats Rubarth som en småful Stefan Schwarz-typ när han lirade i Gnaget. På platta är han betydligt mer slipad.

BETYG: 3, Ute 16 mars

2005 såg jag Mats Rubarth på Falkenbergs IP. Det var året när AIK var nere i Superettan och vände. Han lirade till vänster på mittfältet. Mot sig hade han FFF:s väldige, och oslipade, Marcus Persson, Dacke kallad, eftersom han gillade att leka Nils Dacke när han var liten(!).

Matchen spelades en vardag. Jag visste att uppladdningen för de båda spelarna hade varit väldigt annorlunda. Rubarth och Gnaget hade kommit ner kvällen innan. Legat på hotell Strandbaden vid kusten. Käkat god frukost och tagit promenader utmed stranden.

Dacke hade stått och skyfflat grus fram till lunch ihop med min farsa. Dom var murare på samma firma. På den tiden var knappt någon heltidslirare i FFF.

Det var en match i matchen där allt krockade. Storklubb mot småklubb. Stad mot landsbygd. Östkust mot västkust. Snaggad skalle mot långt hår och skägg. Arbetarklass mot medelklass. Det enda som förenade Dacke och Rubarth var att de var planens två ojustaste spelare.

Det blev ett våldsamt klimax. I andra halvlek lyckades Rubarth och Dacke på något sätt koppla en slags ömsesidig bensax på varandra. Ögonblicket senare förenades de i en gemensam luftfärd ut över sidlinjen och ner i den angränsande längdhoppningsgropen.

Med den bilden på näthinnan blir jag förvånad över slipat Mats Rubarths Casablanca låter på debutplattan Apocalyptic Youth. Det är lätt att förvänta sig ett sound lika grusigt som den där längdhoppningsgropen, lika vasst som Rubarths armbågar. Istället får jag något som framför allt för tankarna till Hanoi Rocks i deras snällaste stunder. Mer plektrumplock än riff, lite dansbandsbas här och var, och grymt catchiga refränger.

Bandets image är ju sleasig, men ni som gillar band som Crashdiet, Hellacopters eller Hardcore Superstar har inte mycket att hämta. Ni som däremot gillar att dansa barfota, sådär lite för er själva på gräsmattan, i väntan på att grillkäket ska bli klart, kan med fördel skjuta över några av Casablancas alster på er spellista.

Bästa spår: Deliberately Wasted

Listan V 10 - Senap vad jag saknat dig

Första veckolistan efter uppehållet. En välsmakande anrättning med lax och senap. Betygen sätts med hjälp av klassiska elgitarrer.

Det här med gitarrmodeller kan ju dryftas och bråkas om när som helst, hur länge som helst. Mitt toppbetyg heter den här veckan Les Paul, i mitt tyckte den mest fulländade av alla gitarrmodeller. (Vi pratar bara utseende här. Mikrofoner och annan prestanda begriper sig HP inte på, och det har aldrig intresserat honom.) Medelbetyget lånar namn från en annan vacker Gibson, nämligen ES 335:an, (Dregens gura). Bottenbetyget frontas också av Gibson, och den hiskeliga Reverse Flying V, (bilden). Vilket monstrum det är.

Nu kör vi.

VECKANS GIBSON LES PAUL
Att vara hemma i Sverige igen efter två månader i Asien känns lite tomt. Att liksom ha en så fantastisk grej bakom sig. Men några uppsidor finns ju också. Som senap, och ugnsbakad lax på rotsaksbädd. Thaikäk i all ära, men vissa smaker från den kalla delen av världen saknar man efter ett tag.

VECKANS ES 335
Motörhead-vinet. Det var inte alls illasmakande. Men för 119 spänn hade jag hoppats på lite mer.

VECKANS REVERSE FLYING V
Det är möjligt att våren närmar sig. Och det är säkert skönt för många att snön är borta. Men det hjälper inte. 5 grader celsius är för lite, när man de senaste veckorna varit van vid 35. Alldeles för lite.

Hårdrocksvin och schlagerpiss

Är det metal att köpa en flaska vin för 119 spänn, för att Motörhead sålt sin logga till etiketten? Kanske, om man dricker den samma kväll som schlagerfinalen.

Jag vet inte om Lemmy står för att hans livsverk numer används för att kränga finvin. Förmodligen inte. Men han har nog inte opponerat sig heller. Lemmy håvar in stålarna och tänker förmodligen inte mer på det.

Jag har svårt att bli upprörd.

Lemmy har slitit hårt för att bli legend. Han gör vad han vill med sin logga. Och jag, och många med mig, rycker på axlarna och köper en flarra. Det är trots allt bara rock and roll.

Frågan är bara hur man ska dricka ett Motörhead-vin. Direkt ur flaskan ihop med fish and ships, var min första tanke. Det skulle vara lite Lemmy över det. Men det kommer naturligtvis aldrig att hända. Därtill är HårdrockarPappan allt för snål. Det blir tillsammans med Nikki Sofie, till en rotsakslåda med lax.

Hur metal är det?

Inte så värst kanske. Men om jag nu ska kolla på schlager-eländet tillsammans med min livskamrat i kväll, så kanske, jag skriver kanske, det lindrar lite om jag då och då kan snegla på den där etiketten med en behornad rottweiler i poliskask.

Det är i alla fall min förhoppning.

För övrigt är min enda åsikt om kvällens startfält, att Jimmie Strinell borde lämna Dead By April och satsa helhjärtat på DeathDestruction.

Skål på er.
Eder HP

HP är tillbaka - med nytt fräscht utseende

Välkomna tillbaks kära läsare. Efter två månaders stiltje här på bloggen, är det åter dags att följa familjen Hårdrocks öden och äventyr.

Orsaken till uppehållet var en två månaders Asien-turné för hela bandet. Vi startade i Malaysia för därefter köra ett antal gig i Thailand för att sedan dra tillbaka till Malaysia igen. Mer om den resan kan ni läsa här.

Men nu är det alltså här det händer, igen. HårdrockarPappan är fortfarande ledig från sitt ordinarie gig på Byggnadsarbetaren. Istället kör han trio på dagarna ihop med Vince Folke och Tommy Gösta.

Ni som var med i höstas kan också se att utseendet på bloggen lyfts en smula. HårdrockarPappan hoppas givetvis också att han ska få tid över för att skapa lite nya avdelningar.

Men för stunden får ni nöja er med det jag just skrivit. Varmt välkomna tillbaka under våren.