måndagen den 3:e januari 2011

Back in the Byggnadsarbetaren Groove


Jobb i morgon.
Tillbaka efter 8 veckors pappaledighet med Gösta och resten av familjen.
Jag skulle givetvis ljuga om jag sa att det kändes som inför Guns N Roses-giget på Forum i Köpenhamn 1991 (Izzy ingick fortfarande i sättningen då). Men det känns å andra sidan inte det minsta som att lyssna på Chinese Democracy heller.

Jag gillar mitt jobb.
Vi är nio pers i redaktionen på Byggnadsarbetaren. De flesta av oss har jobbat länge ihop, men när vi släpper tidningar (vilket vi gör var tredje vecka ungefär) känns de fortfarande fantastiskt pigga och ambitiösa. Alla är engagerade och vi lider sällan av stora konflikter. Publiken gillar oss fortfarande.

Faan. När jag tänker på det är vi lite som Iron Maiden.
Snart kommer nästa nummer av tidningen. Plötsligt inser jag att det kommer att bli the Number of the Beast.

söndagen den 2:e januari 2011

Vilket hårdrocksband är din familj?


Frågan är nu: Vilket hårdrocksband liknar familjen Rudh-Sjöholm mest?


Saaatan vad jag fick fundera innan jag kom på ett trovärdigt svar på det. Först måste man ju bestämma vilka parametrar som är viktiga att jämföra med. Bara det faktum att vi inte har eller har haft några narkotikaproblem, skulle ju egentligen utelämna så gott som alla band utom möjligtvis Iron Maiden. Men dom är vi fan inte. Dessutom består vi bara av originalmedlemmar vilket utesluter även Maiden.


Så man får kompromissa sig fram lite där. Och då kom jag, rätt överraskande för mig själv, fram till Mötley Crüe.


Så sjukt klyschigt tänker du nu. Ännu en medelklasstönt som läst the Dirt men aldrig hört Shout at the Devil.


Låt mig då få argumentera. Vår familj består av fyra personer: mamma Sofie, pappa Johan (jag), storebror Folke och lillebror Gösta. Åtminstone de två förstnämnda medlemmarna sprang tidigare rätt mycket på diverse utehak och konsumerade hyfsade mängder alkohol. Numer gör gruppen emellertid få publika framträdanden, vilket förmodligen ger upphov till ett och annat tvivel hos bekantskapskretsen kring om vi över huvud taget existerar fortfarande. Men viktigt är, att när vi väl gör publika framträdanden, gör vi det med samtliga originalmedlemmar. Vi har gott om konflikter i gruppen, men vi inser samtidigt att ingen av oss är ersättlig. Så fort en lämnar, så tar den personen med sig all magi som gruppen begåvats med. Mängden skandaler vi numer är upphov till är emellertid inte ens mätbar. Vissa tycker kanske det är sorgligt ibland, andra tycker kanske att det är skönt. Dessutom är vi fortfarande hyfsat snygga, trots att åldern börjar göra sig påmind hos ett par av medlemmarna.


Den här beskrivningen passar naturligtvis även in på förmodligen minst 30 procent av landets övriga småbarnsfamiljer vilket leder till slutsatsen att Mötley Crüe faktiskt är en slags sinnebild för det traditionella, heteronormativa, västerländska kärnfamiljs-samhället. Glam Metal som en slags kristdemokratisk, våt dröm. Lite oväntat kanske, men icke desto mindre sant. Dags sålunda för Göran Hägglund att blondera håret, vira lite sjalar om skallen och trä på sig högklackat.


Med detta avklarat återstår att bestämma vem som är vem i Mötley Rudh-Sjöholm.


Vince Neil: Folke, storebrorsan. 4 år. Familjens frontman. Drar på sig mest uppmärksamhet, levererar allt mellansnack, alla oneliners.


Tommy Lee: Gösta, lillebrorsan. 8 veckor. Inte världens största rockstjärnefaktor kanske, men kompenserar det med en förmåga att gå hem även hos människor som egentligen inte gillar genren i vanliga fall.




Nikki Sixx: Sofie min sambo. Bandledaren. Självklart den som jag helst velat vara, men det är ingen idé att låtsas. Klart att jag bidrar med riffen, men det är Sofie som ser till att låtarna blir skrivna. Dessutom den klart snyggaste medlemmen.


... vilket lämnar till mig att vara


Mick Mars: Killen med kanske sämst tajming i hela metalvärlden: Visst, du får bli sologitarrist i ett av 80-talets största band, men nu råkar det vara det enda metalbandet under nämnda årtionde där sologitarristen till och med rankas lägre än trummisen. Men jag klagar inte. Jag är fortfarande i ett band. Och det är det som räknas.


Ha det


/Hårdrockarpappan

En Rocket Ride på Liljeholmen

Året började med Ace Frehley.
Vi tillbringade nyårsnatten hos familjen Wendicks på Liljeholmen och Christofer reste sig plötsligt ur fåtöljen och klickade fram Rocket Ride på Spottan.
Vilken grym nyårslåt det är. Jag hade aldrig tänkt på det förut.
Resten av kvällen lyssnade vi mest på Anthony and the Johnsons och en massa annan pop som jag som vanligt aldrig har hört talas om. Christofer såg min nöd och sände en raket helt enkelt. Det var fint.
Mina båda pojkar Gösta och Folke hade redan somnat.

Välkomna alla till min nya hårdrocksblogg och ett fint 2011. Hoppas ni vill vara med här och läsa under året som kommer.

/Johan