Frågan är nu: Vilket hårdrocksband liknar familjen Rudh-Sjöholm mest?
Saaatan vad jag fick fundera innan jag kom på ett trovärdigt svar på det. Först måste man ju bestämma vilka parametrar som är viktiga att jämföra med. Bara det faktum att vi inte har eller har haft några narkotikaproblem, skulle ju egentligen utelämna så gott som alla band utom möjligtvis Iron Maiden. Men dom är vi fan inte. Dessutom består vi bara av originalmedlemmar vilket utesluter även Maiden.
Så man får kompromissa sig fram lite där. Och då kom jag, rätt överraskande för mig själv, fram till Mötley Crüe.
Så sjukt klyschigt tänker du nu. Ännu en medelklasstönt som läst the Dirt men aldrig hört Shout at the Devil.
Låt mig då få argumentera. Vår familj består av fyra personer: mamma Sofie, pappa Johan (jag), storebror Folke och lillebror Gösta. Åtminstone de två förstnämnda medlemmarna sprang tidigare rätt mycket på diverse utehak och konsumerade hyfsade mängder alkohol. Numer gör gruppen emellertid få publika framträdanden, vilket förmodligen ger upphov till ett och annat tvivel hos bekantskapskretsen kring om vi över huvud taget existerar fortfarande. Men viktigt är, att när vi väl gör publika framträdanden, gör vi det med samtliga originalmedlemmar. Vi har gott om konflikter i gruppen, men vi inser samtidigt att ingen av oss är ersättlig. Så fort en lämnar, så tar den personen med sig all magi som gruppen begåvats med. Mängden skandaler vi numer är upphov till är emellertid inte ens mätbar. Vissa tycker kanske det är sorgligt ibland, andra tycker kanske att det är skönt. Dessutom är vi fortfarande hyfsat snygga, trots att åldern börjar göra sig påmind hos ett par av medlemmarna.
Den här beskrivningen passar naturligtvis även in på förmodligen minst 30 procent av landets övriga småbarnsfamiljer vilket leder till slutsatsen att Mötley Crüe faktiskt är en slags sinnebild för det traditionella, heteronormativa, västerländska kärnfamiljs-samhället. Glam Metal som en slags kristdemokratisk, våt dröm. Lite oväntat kanske, men icke desto mindre sant. Dags sålunda för Göran Hägglund att blondera håret, vira lite sjalar om skallen och trä på sig högklackat.
Med detta avklarat återstår att bestämma vem som är vem i Mötley Rudh-Sjöholm.
Vince Neil: Folke, storebrorsan. 4 år. Familjens frontman. Drar på sig mest uppmärksamhet, levererar allt mellansnack, alla oneliners.
Tommy Lee: Gösta, lillebrorsan. 8 veckor. Inte världens största rockstjärnefaktor kanske, men kompenserar det med en förmåga att gå hem även hos människor som egentligen inte gillar genren i vanliga fall.
Saaatan vad jag fick fundera innan jag kom på ett trovärdigt svar på det. Först måste man ju bestämma vilka parametrar som är viktiga att jämföra med. Bara det faktum att vi inte har eller har haft några narkotikaproblem, skulle ju egentligen utelämna så gott som alla band utom möjligtvis Iron Maiden. Men dom är vi fan inte. Dessutom består vi bara av originalmedlemmar vilket utesluter även Maiden.
Så man får kompromissa sig fram lite där. Och då kom jag, rätt överraskande för mig själv, fram till Mötley Crüe.
Så sjukt klyschigt tänker du nu. Ännu en medelklasstönt som läst the Dirt men aldrig hört Shout at the Devil.
Låt mig då få argumentera. Vår familj består av fyra personer: mamma Sofie, pappa Johan (jag), storebror Folke och lillebror Gösta. Åtminstone de två förstnämnda medlemmarna sprang tidigare rätt mycket på diverse utehak och konsumerade hyfsade mängder alkohol. Numer gör gruppen emellertid få publika framträdanden, vilket förmodligen ger upphov till ett och annat tvivel hos bekantskapskretsen kring om vi över huvud taget existerar fortfarande. Men viktigt är, att när vi väl gör publika framträdanden, gör vi det med samtliga originalmedlemmar. Vi har gott om konflikter i gruppen, men vi inser samtidigt att ingen av oss är ersättlig. Så fort en lämnar, så tar den personen med sig all magi som gruppen begåvats med. Mängden skandaler vi numer är upphov till är emellertid inte ens mätbar. Vissa tycker kanske det är sorgligt ibland, andra tycker kanske att det är skönt. Dessutom är vi fortfarande hyfsat snygga, trots att åldern börjar göra sig påmind hos ett par av medlemmarna.
Den här beskrivningen passar naturligtvis även in på förmodligen minst 30 procent av landets övriga småbarnsfamiljer vilket leder till slutsatsen att Mötley Crüe faktiskt är en slags sinnebild för det traditionella, heteronormativa, västerländska kärnfamiljs-samhället. Glam Metal som en slags kristdemokratisk, våt dröm. Lite oväntat kanske, men icke desto mindre sant. Dags sålunda för Göran Hägglund att blondera håret, vira lite sjalar om skallen och trä på sig högklackat.
Med detta avklarat återstår att bestämma vem som är vem i Mötley Rudh-Sjöholm.
Vince Neil: Folke, storebrorsan. 4 år. Familjens frontman. Drar på sig mest uppmärksamhet, levererar allt mellansnack, alla oneliners.
Tommy Lee: Gösta, lillebrorsan. 8 veckor. Inte världens största rockstjärnefaktor kanske, men kompenserar det med en förmåga att gå hem även hos människor som egentligen inte gillar genren i vanliga fall.
Nikki Sixx: Sofie min sambo. Bandledaren. Självklart den som jag helst velat vara, men det är ingen idé att låtsas. Klart att jag bidrar med riffen, men det är Sofie som ser till att låtarna blir skrivna. Dessutom den klart snyggaste medlemmen.
... vilket lämnar till mig att vara
Mick Mars: Killen med kanske sämst tajming i hela metalvärlden: Visst, du får bli sologitarrist i ett av 80-talets största band, men nu råkar det vara det enda metalbandet under nämnda årtionde där sologitarristen till och med rankas lägre än trummisen. Men jag klagar inte. Jag är fortfarande i ett band. Och det är det som räknas.
Ha det
/Hårdrockarpappan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar