Så känner du igen en Steve Harris-morgon

Det finns två sorters morgnar här i världen. Paul Di Anno-morgnar och Steve Harris-morgnar. I tisdags befarade jag en Di Anno, men det blev en klockren Harris.

Tommy Gösta hade haft feber på måndagskvällen. Han somnade sent och sov oroligt. Jag visste att vi var tvungna att vara uppe tidigt för att hinna till simskolan med Vince Folke. Skulle TG:s feber släppa? Skulle han över huvud taget vakna i tid eller skulle jag tvingas väcka honom, grinig, sur och tvär? Jag befarade helt enkelt en Paul Di Anno-morgon?

Vad är då en Paul Di Anno-morgon? Vissa av läsarna av den här bloggen är inte helt bevandrade i metal-historien, men Paul Di Anno var alltså Iron Maidens förste sångare, som hoppade av/sparkades, just som bandet slog igenom. Sen dess har han harvat runt och levt på att vara killen som nästan blev sångare i världens största hårdrocksband.

En Paul Di Anno-morgon är sålunda en morgon som kunde blivit så bra, men som blev högst medioker och där man hela tiden har tankarna på hur fantastiskt det kunde ha blivit. Vi kunde ju fått så trevligt, men allt blev så jäkla kasst.

Motsatsen till Di Anno-morgonen blir rent logiskt Steve Harris-morgonen. Steve Harris är, för er som inte vet det, Iron Maidens skygge, timide och ständigt småleende bandledare/basist. På scen brukar han oftast nöja sig med att sätta upp ena foten på monitorn och så sjunger han med i alla låtar. Verser och rubbet, fast tyst. Ständigt småleende. Bruce Dickinson kan fara omkring som en dopad flipperkula bäst han vill, Steve Harris vet att det är han som kontrollerar skeendet.

Det är det tillståndet du letar efter varje morgon, hemmavarande med två barn som ska kläs, födas och sättas i aktivitet innan en viss tid. Och det var det tillståndet som lika plötsligt som otippat infann sig på tisdagen. Gösta sov och sov, men Vince Folke och jag jobbade oss metodiskt igenom frukost, bäddning, påklädning och tandborstning. Till slut återstod bara TG:s väckning. Jag gick in, drog försiktigt upp rullgardinen och möttes av ... ett stort leende.

Jag tog hans feber. Den var borta. TG åt sin gröt, vi gick till simskolan och Folke briljerade. Blev uppkallad ur bassängen för att han skulle få lära sig armtagen, först av alla i sin grupp. Jag satt där stolt med mitt utsökta bryggkaffe från Liljeholmsbadets kiosk.

Jag smålog. Precis som Steve Harris.

Gud är död - Opeth tråkade ihjäl honom

Opeth.
Jag måste ändå skriva lite om dom. Har lyssnat lite på deras senaste, omtalade, och på sina håll rätt uppskrivna, "Heritage". Kändes nästan som en medborgerlig plikt att göra det.

Åh herregud.
Först Janne Johansson-piano och sen börjar det vrålas om att "God is dead". Förmodligen för att Opeth tråkade ihjäl honom/henne, tänker jag. Som pappaledig lyssnar jag nästan på all musik stående vid spisen eller diskhon. Jag kan säga så mycket som att det är roligare att diska utan att lyssna på Opeth, än det är att lyssna på Opeth utan att diska. (Jag har provat.)

Tyvvärr är det nog inte bara Gud som stryker med om Opeth ska sätta nån slags trend framöver. Det känns som om hela hårdrocksscenen står på spel. Alltså, jag gillar mycket av den här retrorockgrejen, jag har tidigare nämnt Gordon Fights här på bloggen, och visst var Graveyards "Hisingen Blues" från i våras också skön.

Men hårdrock, liksom nästan allt annat här i livet, kan aldrig överleva utan självdistans och humor. På 70-talet gled metal också mot att det skulle stås och spelas solo i timmar, samtidigt som man glodde på sina gympadojor. Publiken sket man fullständigt i. Sen kom Sex Pistols och blästrade rent i rockträsket och inget blev sig likt igen. Lite förenklat. Hårdrocken tvingades byta skepnad och vi fick band som Metallica, Mötley Crue och Van Halen. Alla sins emellan olika, men introverta var de fan i mig inte. Och plötsligt ville alla vara metall-skallar igen (utom syntharna då).

Nä, skippa Opeth. Lyssna då hellre på We Don´t need a Cure, en ny låt från Hardcore Superstars som ligger på deras kommande samlingsplatta. Bättre kosackdans-metall har du inte hört sedan System of a Down rockade som hårdast.

Och glöm aldrig var rockvärldens kanske störste filosof, Paul Stanley, sa en gång: Om livet är en radio - skruva upp till 10.

Därför behövs inga skithus i Sofo

Liten varning här. Det här är inlägget är inte direkt intellektuellt så att det sprakar om det, men hur som helst. Har du som är bekant med Sofo-området på Söder i Stockholm lagt märke till att rätt många kaféer där saknar toalett?

Tidigare har jag trott att det beror på att ställena ofta är så små så att det liksom inte finns plats för WC. Men så råkade jag bli hrmm... en smula nödig idag när jag och Tommy Gösta for omkring där i området och letade efter en lampa till vår vardagsrumsbyrå. Och då insåg jag, när jag gick in med Gösta på ett ställe för att beställa en pastasallad och låna toan, att jag plötsligt inte hade nåt trängande behov längre. Helt enkelt eftersom dom som jobbade på det där fiket var så jävla skitnödiga till sättet. Och i förhållande till dessa människor var jag faktiskt inte alls skitnödig. Relativt sätt.

Ungefär som när man lyssnade på Anthrax på 1980-talet och tyckte dom lät som Saurons framrusande här av Uruk Haier, och idag, post-Death Metal, låter dom ungefär som en lite hårdare variant av Scorpions. Panta rei, allt flyter. Ett både miljövänligt och yteffektvt sätt att lösa problemet med mänskliga fekalier. Tack Sofo.

Egentligen var det inte meningen att vi skulle hänga på stan idag alls, jag och Tommy Gösta. Men vi har målare i vår trappuppgång, och dom blir surare än Dave Mustain nånsin vart på nån musikanläggning, var gång man ber dom släppa hissen så att jag och TG kan glida upp eller ner. Så jag vågade helt enkelt inte gå in och störa dom en extra gång efter att vi lämnat Vince Folke på dagis. Så vi tog en heldag ute.

Dessutom var TG jäkligt laddad för en aktiv dag. Det ser man tydligt på bilden. Eller hur.

Bruce Dickinson på Liljeholmsbadet

Vince Folke hade sin andra simskolelektion idag. Efter en småstressig morgon där Hårdrockarpappan råkade sova en 20 minuter för länge och Tommy Gösta slog (tror jag)rekord genom att inte slå upp sina små blå förrns 07.50, kom vi i ordning och lyckades faktiskt äntra dörrarna till Liljeholmsbadet i ganska god tid.

Någon kvart senare låg 10 glada ungar och sprattlade i den 32-gradiga bassängen under ledning av Vivianne Ericksson, i allmänt tal kallad Kickan. Det är om henne den här texten ska handla.

Det är sällan man ser en människa ha riktigt nära kontakt med barn hon/han knappt känner. Särskilt inte när barnen uppträder i grupp. På teater, visst. Men då är ungarna medvetna om spelreglerna. Nånting ska förevisas, man sitter instängd, ljus- och ljudeffekter bränner av runt omkring. Allt är på låtsas.

Kickan har inga effekter. Hon har bara sin röst, sitt engagemang och sitt sanslösa minne för att lära sig namn. Hon kan redan alla namn i Folkes grupp. Han har gått två gånger. Kikcan kör upp emot 15 grupper i veckan. Ni fattar. Varje morgon står hon där vid bassängkanten och trollbinder ungarna likt en Bruce Dickinson på Ullevi i juli. Ska dom hålla i kantstången, då håller dom i kantstången. Ska dom sträcka ut sig på rygg så sträcker dom. Kickan ser, berömmer och korrigerar. Tilltalar med förnamn.

Kickan har gjort sin grej typ lika länge som Bruce Dickinson också. Ja, eller betydlig längre faktiskt, ungefär 50 år (!). Jag läste i nåt tidningsklipp på nätet att hon går mot de 80. Jag hade inte gissat på en dag över 65 om jag fått frågan utan att veta.

En betydande skillnad finns dock mellan Bruce D och Kickan. Scream for me! brukar Bruce uppmana publiken. Kickan, däremot, har skrikförbud på sina simlektioner. Om regeln efterföljs av ungarna?
Gissa.

Den här helgen gjorde vi ... eehhh?

Söndag kväll. Man sätter sig ner och ska sammanfatta helgen och inser att eehhh...? Vafan har vi gjort? Inte på det viset att vi inte gjort nåt. Vi gör grejer hela tiden. Problemet är bokstavligt. Man har verkligen glömt. Man sitter där och grubblar och inser att man förmodligen minns mindre än vad Ace Frehley gör av åren 1978-82. Typ. Förmodligen till och med mindre än vad Ozzy minns av hela 1980-talet.

Jag vet inte när den här närminneskollapsen började, men jag tror att det var någon gång i samband med att Folke föddes. Nu har den i alla fall eskalerat till en nivå där jag har svårt att komma ihåg att det var elvispen jag skulle hämta ut ur skänken, efter att ha gått de fem stegen från diskbänken, där jag höll på att förbereda potatismos. Ja ni fattar.

Vad vi gjorde i helgen? "I remember now ..." (Queensryche, "Operation Mindcrime"). Vi drog fram en diskmaskin och kollade varför det ibland stinker värre än en Watainkonsert där bakom. Jag fogade lite kakel. Vi fikade på Rio Bio. Vi åt grymma, hemmagjorda bacon och ostbrugare. Vi for till city och kollade in Nikki Sofies jobb och gick utmed hela Södermälarstrand. Jag sprang 7 kilometer på under 33 minuter. I morgon är det bara jag och Gösta igen.

Tillsammans igen - Per Fontander och jag

Har börjat lyssna på P4 Radio Stockholm på förmiddagarna, nu när jag är hemma. INTE SÄRSKILT METAL tänker kanske du. Men då tar du inte i beaktande att förmiddagsshowen där ofta leds av 80-talets svenska hårdrocks-häxmästare, Per Fontander. Under några år när Iron Maiden var som störst ledde han Rockbox, det enda seriösa hårdrocksprogrammet i svensk etermedia på den tiden. (Det vill säga TV 1, TV 2 och Riksradion.)

Han ligger ju rätt lågt med sin bakgrund, Per, i det där programmet. Han snackar mest trädgårdstips och grejer. Men ibland skymtar den gamle metal-gurun i honom fram. Som i förrgår när han fick för sig att spela Ozzy Osbourne (nån av balladerna, har glömt vilken, men inte Mama Im Comin´ home i alla fall.) Istället för att bara sätta på musiken, som han brukar, tog Per ett djupt andetag och sa med ödesmättad röst: Och in på scen kliver nu John Michael Osbourne ... och så drog låten i gång.

Det där fick mig att tänka på en grym intervju som Per Fontander en gång gjorde med Ozzy i Rockbox. Ozzy var med på telefon om jag inte minns fel, inför släppet av No rest for the wicked, tror jag det var. Fontander och Ozzy pratade en del om de galna rykten som alltid omgav Ozzy i den brittiska pressen. Bland annat valsade en story runt om att han skulle ha flytt från sin fru Sharon, till nån tibetansk munk i Himalaya. Där skulle han ha klippt av allt sitt hår och skickat det tillbaka till Sharon med post.

"Men", konstaterade Ozzy lakoniskt i telefon, "Det är bättre att det skrivs sånt där än att det är helt tyst. För då kommer folk att läsa om Ozzy, tänka på Ozzy och inte glömma bort Ozzy. Det är helt enkelt bättre att dom skriver skit om Ozzy än att dom inte skriver alls." Jag var nog inte mer än elva, tolv år när jag hörde den där intervjun. Men jag brukar faktiskt fortfarande mumla Ozzys gamla devis för mig själv, när jag blir lite ängslig för vad folk egentligen tycker om mig. Hellre betraktad som skitstövel än bortglömd. Tänker man så blir livet ofta lite lättare.

Per Fontanders insatser för hårdrocken är hur som helst inte bortglömda. Inte av mig i alla fall.

(Foto på Ozzy: F Darkbladeus, Public Domain.)

Första stapplande ackorden

Så här långt i bloggen har jag i i första hand använt musiktermer som metaforer för vad som pågår i mitt liv. Så icke i kväll. För idag har jag och Folke för första gången jammat ihop, på riktigt.

Folke fick en Ukelele för två jular sedan. Lite för tidigt naturligtvis, men va sjutton. Jag måste ju i alla fall med gott samvete kunna utesluta möjligheten att han skulle ha varit musikaliskt underbarn. Ukken har mest legat och skräpat men så för ett par veckor sedan framkastade jag försiktigt möjligheten till Folke att jag skulle kunna lära honom några ackord nu när vi är hemma så mycket tillsammans.

Och idag gjorde vi slag i saken. Och jag måste säga att Folke visade ett stort intresse. Vi började med D-ackordet, som på en Ukke endast innebär att man trycker ner ringfingret på band 3, tunnaste strängen. Folke låg och hamrade på sitt D medan jag körde en vanlig 3-ackordsrunda och sjöng en av få hårdrockslåtar som passar till Ukelele: I used to love her, med Guns n Roses. (Jag gick inte in så noga på vad den handlar om. "Take it for what it is", säger ju faktiskt Axl mitt i låten, om man lyssnar noga på studioversionen.)

Efter vi hade lirat den några gånger gick vi ut och lyssnade på originalet. "Det ska vara trummor också", konstaterade Folke. Så då gick vi in och hämtade hans rytmägg som han fått av Stella Wendick. Sen körde vi I used to Love her med ägg och Ukelele ett tag. Folke skötte ägget. Mycket lyckat.

Senare på kvällen plockade vi fram instrumenten igen. Folke provade då sitt första G-ackord, och att byta mellan D och G. "Jag kan inte" sa Folke efter två försök. "Men hur många gånger tror du att pappa har övat på det där. Kanske 10 000 gånger", sa jag. "10 000", sa Folke och tittade konstigt på mig. Sen körde vi på ett par gånger till.

Parklek - helt ärligt inte särskilt metal

Vi gick till Drakenbergs parklek i dag på eftermiddagen, Vince Folke, Tommy Gösta och HårdrockarPappan. Det här är kanske inte världens mest PK grej att säga, men parklekar är inte riktigt min grej.

Alltså, det är svårt att neka till att känslan man får i en parklek påminner rätt mycket om den som en gammal hårdrockare får när han/hon går på 90-tals-introtävling med ett gäng indiepopare, på typ Strand Hornstull eller liknande. (I mitt fall läs: Harald Pålbrandt och Stefan Karlsson). Man sitter där under låt efter låt som ett levande frågetecken, samtidigt som HP och SK knäcker det mesta före fjärde takten. "Men den här måste du kunna", säger dom. "Det är ju Sultans of Ping." "Nope. Aldrig hört."

Det är lite samma med parklekar. Ungarna stojar som galna runt en med trehjulingar, bandyklubbaor och slänggungor och man tänker: "Jag är inte riktigt målgruppen ändå." Fast Vince Folke diggar det som sjutton, och Gösta säger inte nej till en långsam swing i babygungorna, så vi lär gå dit fler gånger.

***

Betydligt schysstare lektajm då på förmiddagen. Jag och Vince Folke byggde två borgar, en av Duplo och en av gamla hederliga träklossar. Sen delade vi in Folkes playmobil-riddare i onda och goda och lät dem förgöra varandra. Det var ett slag värdigt att beskrivas i vilken Hammerfall-låt som helst. Vi snackar drakar, trollkarlar, lejon och flygande riddare. Det hela pågick ända tills Tommy Gösta vaknade och krävde bruna bönor och potatismos på stört.

En på det hela taget lyckad dag.

God natt.

Asienturnén - en första skiss, & en fika med Lemmy

Denna sol-regninga torsdag bjöd på en trevlig fikastund för mig och Tommy Gösta Lee, tillsammans med Ingemar Dahlkvist. Ingemar är en riktig räv i fackförbundstidningskretsar som jag arbetade med under sju år på Byggnadsarbetaren. Numer är han frilans. Ska man förklara Ingemar med att likna honom vid en metal-karaktär, får det bli Lemmy Kilmeister. Han kör fortfarande en rättfram och punkig stil trots att han går mot 60. Och hur originell idé man än har till ett byggreportage, kan man vara rätt säker på att Ingemar har gjort den nån gång på 1990-talet. Och så är det ju lite med Motörhead också. Vi tog var sin dubbel Espresso på Frappino på Långholmsgatan. Tommy Gösta vart lite otålig men han blev gladare när han fick leka med Ingemars snusdosa.

***

Har tidigare bloggat en del om familjen Hårdrocks stundande Asien-turné. Den har alltså två ben kan man säga, ett Thailandsben och ett Malaysiaben. Efter ganska idogt läsande av Lonely Planet har åtminstone Malaysiabenet börjat ta sin första skissartade form.

Ett besök i huvudstaden Kuala Lumpur var ju ganska självklart eftersom vi flyger dit. Det blir vårt öppningsgig helt enkelt. Därefter hade vi nog tänkt att ganska omgående ta oss till Thailand för några veckors turnerande på öarna där innan vi så småningom letar oss ner genom Malaysia tillbaka till KL.

De stopp som hårdrockarpappan tycker verkar mest lockande på den vägen är Langkawi, Pangkor, Penang och Melaka. Sen kan det bli ytterligare förhandlingar om gig även i Singapore. Hårdrockarpappan är osäker, men jag måste givetvis höra vad bandledare Nikki Sofie anser. Vi har haft ett bra management i familjen Wendick, nära vänner som gjorde en liknande turné i vintras. I kväll kommer vi förmodligen att boka in hotellet för de första nätterna i KL. Så nu känns det att det blir allt mer påtagligt att vi ska dra, även om det är långt kvar.

***

Nu ska jag gå och snyta mig, för jag har blivit grymt förkyld.

(Foto på Lemmy ovan: Mark Marek, GNU Free Documentation License)

Favorit i repris: Vilket hårdrocksband är din familj

Några läsare har undrat en del över de mellannamn som jag använder på mina familjemedlemmar, Tommy, Vince och Nikki. De förklaras i ett tidigare inlägg, från i januari. men eftersom en del nytillkomna läsare verkar ha missat detta inlägg, kommer det här i repris.

Håll till godo
/HårdrockarPappan

Frågan är nu: Vilket hårdrocksband liknar familjen Rudh-Sjöholm mest?

Saaatan vad jag fick fundera innan jag kom på ett trovärdigt svar på det. Först måste man ju bestämma vilka parametrar som är viktiga att jämföra med. Bara det faktum att vi inte har eller har haft några narkotikaproblem, skulle ju egentligen utelämna så gott som alla band utom möjligtvis Iron Maiden. Men dom är vi fan inte. Dessutom består vi bara av originalmedlemmar vilket utesluter även Maiden.

Så man får kompromissa sig fram lite där. Och då kom jag, rätt överraskande för mig själv, fram till Mötley Crüe.

Så sjukt klyschigt tänker du nu. Ännu en medelklasstönt som läst the Dirt men aldrig hört Shout at the Devil.

Låt mig då få argumentera. Vår familj består av fyra personer: mamma Sofie, pappa Johan (jag), storebror Folke och lillebror Gösta. Åtminstone de två förstnämnda medlemmarna sprang tidigare rätt mycket på diverse utehak och konsumerade hyfsade mängder alkohol. Numer gör gruppen emellertid få publika framträdanden, vilket förmodligen ger upphov till ett och annat tvivel hos bekantskapskretsen kring om vi över huvud taget existerar fortfarande. Men viktigt är, att när vi väl gör publika framträdanden, gör vi det med samtliga originalmedlemmar. Vi har gott om konflikter i gruppen, men vi inser samtidigt att ingen av oss är ersättlig. Så fort en lämnar, så tar den personen med sig all magi som gruppen begåvats med. Mängden skandaler vi numer är upphov till är emellertid inte ens mätbar. Vissa tycker kanske det är sorgligt ibland, andra tycker kanske att det är skönt. Dessutom är vi fortfarande hyfsat snygga, trots att åldern börjar göra sig påmind hos ett par av medlemmarna.

Den här beskrivningen passar naturligtvis även in på förmodligen minst 30 procent av landets övriga småbarnsfamiljer vilket leder till slutsatsen att Mötley Crüe faktiskt är en slags sinnebild för det traditionella, heteronormativa, västerländska kärnfamiljs-samhället. Glam Metal som en slags kristdemokratisk, våt dröm. Lite oväntat kanske, men icke desto mindre sant. Dags sålunda för Göran Hägglund att blondera håret, vira lite sjalar om skallen och trä på sig högklackat.

Med detta avklarat återstår att bestämma vem som är vem i Mötley Rudh-Sjöholm.

Vince Neil: Folke, storebrorsan. 4 år. Familjens frontman. Drar på sig mest uppmärksamhet, levererar allt mellansnack, alla oneliners.

Tommy Lee: Gösta, lillebrorsan. 8 veckor. Inte världens största rockstjärnefaktor kanske, men kompenserar det med en förmåga att gå hem även hos människor som egentligen inte gillar genren i vanliga fall.

Nikki Sixx: Sofie min sambo. Bandledaren. Självklart den som jag helst velat vara, men det är ingen idé att låtsas. Klart att jag bidrar med riffen, men det är Sofie som ser till att låtarna blir skrivna. Dessutom den klart snyggaste medlemmen.

... vilket lämnar till mig att vara

Mick Mars: Killen med kanske sämst tajming i hela metalvärlden: Visst, du får bli sologitarrist i ett av 80-talets största band, men nu råkar det vara det enda metalbandet under nämnda årtionde där sologitarristen till och med rankas lägre än trummisen. Men jag klagar inte. Jag är fortfarande i ett band. Och det är det som räknas.



Ha det

The loneliness of the Long Distance Runner ...

... heter som bekant femte spåret på Iron Maidens ofta lite utskällda (och en smula underskattade) Somewhere In Time. Om inte annat så håller jag omslaget för ett av de coolare på gruppens 80-tals-plattor, och det säger ju inte lite.

Jag brukar normalt inte lyssna på musik när jag är ute och springer, men ikväll hade jag kanske behövt en liten metal-injektion, och då hade nog inte ovanstående låt varit helt fel. 1,8 mil blev det till slut, på tiden 1,34,04. Det var den längsta sträcka jag nånsin sprungit och det var en märklig känsla efteråt. Man var inte andfådd, bara liksom ... tom. De sista kilometrarna gick så pass sakta att lungorna knappt var under någon press alls. Problemet var bara att när jag försökte trycka till för att öka farten vägrade knäna och låren att lyda. De ville bara fortsätta i samma stadiga tempo som tidigare, ungefär som en basgång av Steve Harris. En märklig känsla, helt skild från den man har när man går max på en 10-kilometare till exempel. Men det gjorde mig samtidigt lite sugen på att ta nästa steg och testa halvmaran.

Nya Close Up dök ner i brevlådan idag. Inte oväntat Opeth på omslaget. Det blir väl denna månads stora släpp. Tyvärr har jag ingen större koll på den eftersom Byggnadsarbetaren inte brukar få särskilt mycket plattor från Warner. Dom är säkert trevliga och duktiga men jag har aldrig lyckats bygga någon lång relation med dem. Vi får väl se till våren. Istället lyssnar jag på Iced Earth som också släpper platta i september. Återkommer med rapport.

God Kväll

HårdrockarPappan goes LattePappan

Jag hade egentligen lovat mig själv att inte göra det. Fast sen hade jag liksom ett ärende åt det hållet. Och jag tyckte det kunde vara okej, eftersom jag faktiskt ägnat en hel del tid den här veckan åt att laga en läckande skithusstol. (Sånt tarvar sin belöning.) Så idag satte jag mig och Tommy Gösta på 4:ans buss till ... Sofo. Och det tog inte lång stund innan jag satt där med en stor latte och en croissant och läste ett magasin om medier. Klädsel: För liten jeansjacka, huligansneakers och dödskalle-tisha. Gösta satt bredvid, sovandes i sin Urban Jungle-vagn.

Till mitt försvar kan dock sägas två saker: Magasinet jag läste hade en bild av mig (och min ärade kollega Peter Önnestam) på framsidan, så det var kanske lite självklart att jag ville läsa det. Och, viktigast av allt, jag fikade UTAN lap-top. Så jag var inte helt och fullt en +35-söder-lattefarsa. Det kan jag för övrigt aldrig bli eftersom min bärbara dator varken är vit eller har några frukter på ryggen.

Sen ska sägas att TG och jag hade det gemytligare än på en Mustasch-konsert (när Ralph är på gott humör). Vi drev omkring och kollade in second hand-kläder, provade en Epiphone Les Paul-kopia på 4 Sounds och käkade lunch på Taste Vietnam (På bilden kan du se hur trevligt vi hade där).

Men nu lovar jag. Inga fler latteåterfall. Jag tänker bli renare än James Hatefield och bara dricka svenskt bryggkaffe i mitt eget kök.

(Kanske.)