Recension: Ingenting tar udden av Turbonegro

Turbonegro återuppstår ännu en gång. Och ännu en gång har man tagit spillrorna av det som varit, och skapat någonting riktigt, riktigt bra.

Betyg: 4, Ute 13 juni

Vad gör ett band som splittrats och återuppstått så många gånger att bandmedlemmarna förmodligen själva tappat räkningen, när de blir av med sin sångare? En man som sedan 1993 varit en av de mest karismatiska figurerna på den europeiska rockscenen.

Tja. Man tar paus. Möblerar om lite i sättningen. Och spelar in en platta med namnet "Sexual Harassment".

Resultatet är en dödlig och kompetent sammansatt sprängdeg knådad av punk och garage. Det har skakat om den här båten förr, den håller och den flyter, verkar medlemmarna tänka. Har det vid något tillfälle funnits frustration över läget har Turbonegro lyckats kanalisera in den i musiken. Dessutom kan ”Shake your shit machine” mycket väl vara årets låtitel.

Ska man hitta något svagt spår så är det möjligen ”You give me worms”. Det är obegripligt att gruppen valde att förlansera plattan med en sådan låt. Den är i relation till resten rätt mjäkig och inte alls representativ för hur materialet i övrigt låter.

Självklart kommer det att finnas mängder av människor som kommer att påpeka (det lätt uppenbara) att Tony Sylvester inte är Hank Von Helvete. Men å andra sidan, Ronnie Dio var inte Ozzy och Brian Johnsson var definitivt inte Bon Scott.

Vart det dåligt för det? Nja. Annorlunda kanske, men knappast dåligt.

Och avslutningsvis: Ser man till en head to head-konkurrenterna i den här genren, så är det lätt att konstetara att Sexual Harassment osar betydligt mer av energi, än exempelvis gravt överskattade Nomads-plattan ”Solna” från tidigare i år.

Bara en sån sak.

Bästa spår: "Hello Darkness"
Läs också: Fredrik Strages krönika om Turbonegro i fredagens DN