HårdrockarPappan

Listan V 50 - Äntligen lite liveröj för HP

2011-12-18T20:01:00.007+01:00

Söndag vecka 50, herrens år 2011. Då ska vi lysa upp midvintermörkret med lite veckolista. Betygssymboler denna vecka, jul-hårdrock.

En svår genre där jag inte gör anspråk att ha full koll. Men min favorit bland hårdrockar-jullåtar är faktiskt Gene Simmons version av "When you wish upon a star" på solo-albumet. Så den får bli toppbetyg. Sen gjorde DAD en lite småkul grej på 1990-talet med den lätt bisarra Sad Sad Christmas, så den får bli medelbetyg. Bottenbetyget blir en hel platta faktiskt: Twisted Sisters Twisted Christmas som kom för några år sedan. Systrarna går Black Ingvars och man vill bara ... ja ni fattar.

Hur som helst: Här är HårdrockarPappans vecka i tre korta stycken:

VECKANS WHEN YOU WISH ...
HårdrockarPappan kom i väg på hårdrocksgig. Och det tillhör inte vanligheterna kan jag säga. Men i går på Göta Källare såg han Released - Live and Unsigned-galan. Förutom bra band som Massdistraction och Saint Deamon (bilden) vände Dregen plattor med den äran. Nice. Enda debaklet var att konfrencier Mattias Lindeblad påstod att Toya, gitarristen i Saint Deamon kommer från Örebro. Det gör han inte, han bara bor där. Han kommer från Falkenberg.

VECKANS SAD SAD CHRISTMAS
Vince Folkes fina avslutning i simskolan, där simlärare Kickan lät lucias krona med levande ljus flyta i bassängen, till ackompanjemang av barnens vackra sång. Intet öga torrt i den simmhallen.

VECKANS TWISTED CHRISTMAS
Det förbannade slasket. I say no more.

Och så här glad blir Tommy Gösta ...

2011-12-16T11:26:00.006+01:00

När han får äta banan och lyssna på Mustasch kommande platta, Sounds Like Hell, Looks Like Heaven, på en och samma gång.

Betydligt gladare än i onsdags med andra ord, då han fick inte mindre än två vaccinationssprutor på BVC. En upplevelse som ur TG:s perspektiv nog snarast kan beskrivas genom den store Trent Raznors klassiska rader: "The needle tears a hole, that old familiar sting."

Även HårdrockarPappan gillade Mustasch kan meddelas. Mer utförligt beskrivning kommer vad det lider.

Ha det bäst.
/HP

Hårdaste klappen: Listorgie över metalåret 2011

2011-12-12T20:48:00.016+01:00

December är snart halvvägs. Dags att summera hårdrocksåret 2011. Här får du HårdrockarPappans 20 i topp, plus en massa andra sköna listor. Håll till godo.

Okej nu kör vi och vi börjar med ...

ÅRETS LÅTAR
Av utrymmesskäl listar jag de fem bästa metallåtarna. Resten hittar ni här.

1. The Haunted: No ghost.* Årets låt från årets platta.
2. Graveyard: RSS. Retrometal at it`s best.
3. Arch Enemy: Through the Eyes of a Raven.* Tuuung.
4. Foo Fighters: I Should have known. Handlade den om Kurt egentligen?
5. Michael Monroe: Trick of the Wrist. Vilken jävla skräll. Gubben kan än.
* Ej tillgänglinga på Spotify.

ÅRETS PLATTOR
1. The Haunted: No Ghost. Alldeles för lite uppmärksamhet kring den. Det tycker både jag och Danko Jones (i senaste CloseUp.)
2. Graveyard: Hisingen Blues. Se motivering ovan.
3. Foo Fighters: Wasting Light. En platta som bara växte och växte för var vecka.

ÅRETS TEXTRAD
I killed a man, cause he killed my goat. Curl of the Burl, med Mastodon. Tranströmmer-nivå. Lätt.

ÅRETS TREND I
Retrometal, med Graveyard i spetsen. Fast nog kom den av sig lite när Opeth trampade rätt i prettoklaveret. Lyssna då hellre på mindre kända, men väl så bra, Gordon Fights.

ÅRETS TREND II
Black Metal. Åtminstone på Södermalm i Stockholm. Lite zzzzznarkvarning på den. Skulle inte ta på mig en massa lån om jag var medlem i Watain, bara för att pengarna rullar in just nu. (Om dom nu gör det.)

ÅRETS SKÄMT
Methahahallica och Lou Reed. Fast Hitler-filmen var nästan ännu roligare. Kolla in här.

ÅRETS TRÅKIGASTE
Att Century Medias artister försvann från Spotify.

ÅRETS KONSERT
Ingen jävla aning. HårdrockarPappan har två barn i dagisålder. Han går aldrig på konsert.

Listan V. 49 - Holy Diver! Vince Folke simmar

2011-12-11T19:58:00.006+01:00

Veckan lider mot sin Grande Finale. Dags att pula i hop en lista igen. Betygen den här veckan får namn efter plattor som gjorts i år. Det här blir också en liten teaser inför veckan som kommer. Då blir det många listor över året som gått.

Toppbetyget lånar sitt namn av The Haunteds Unseen. Årets platta, kort och gott. Medelbetyget får heta Th1rt3en, som gjordes av Megadeth. Den var faktiskt oväntat bra. Inte minst med tanke på det minst sagt märkliga framträdandet på Ullevi i sommar. Slutligen, bottenbetyget, haha, självklart med namnet Lulu, som spelades in av ... hrm ... Metallica och Lou Reed.

Nu gasar vi.

VECKANS UNSEEN
Vince Folke tog sina första simtag utan dyna. Så jävla metal.

VECKANS TH1RT3EN
Att Tommy Gösta vuxit i Vince Folkes gamla Ace Frehley-tisha. Den kommer att sitta som en smäck på honom framöver.

VECKANS LULU
Att jag har fått en ärrbildning på hornhinnan som gör att jag måste ha glasögon hela dagarna. Regn och imma, imma och regn. Får snart skaffa vindrutetorkare om det fortsätter så här.

Natti natti

Så förstår du Eurokrisen - Med Ace Frehley

2011-12-08T21:30:00.003+01:00

I kväll träffas EU:s ministrar för att försöka rädda euron. HårdrockarPappan hjälper dig att förstå Europas krisen. Till min hjälp har jag the hottest band in the world: Kiss.

Metoden är enkel: Diverse medlemmar som spelat i Kiss, får här representera var sitt euroland. Glasklart? Inte? Fortsätt bara läs, så hajar du.

GENE SIMMONS: TYSKLAND
Den odiskutable bandledaren. Störst och rikast. Förväntar sig att de andra gör som han säger. Lämnar han bandet är allting över.

PAUL STANLEY: FRANKRIKE
Den som snackar mest under gigen. Ser sig själv rätt mycket som bandledare, men alla vet vem som i slutändan bestämmer (se ovan).

ACE FREHLEY: ITALIEN
Klart högst rock n roll-faktor. Har egentligen en ruggig potential, men tyvärr också lite väl förtjust i droger och vin.

PETER CRISS: SPANIEN
Ännu en av de mest kända och centrala medlemmarna. Helt utan rock n roll-faktor dock. Visade sig ganska lätt att ersätta.

ERIC CARR: IRLAND
En liten knatte som det är omöjligt att inte gilla. Festade mest av alla så länge festen pågick. Men drabbades tyvärr så svårt av sjukdom att han till sist avled.

VINNIE VINCENT: GREKLAND
Bjöds in med armbågen. Betedde sig som ett svin. Snabbt hatad av de andra medlemmarna, fick så småningom sparken.

BRUCE KULICK: FINLAND
En relativt obetydlig medlem, jämfört med ovanstående. Men bidrog ändå i det tysta till att skapa viss stabilitet i bandet efter lång turbulens. Var faktiskt medlem i över 10 år. Betydligt längre än föregångaren Ace (återföreningen ej inräknad). Gled liksom ur bandet utan att någon riktigt märkte det.

Tommy Thayer/Eric Singer/Mark S:t John: Välj fritt bland länder som Cypern, Malta, Luxemburg, Slovenien och Estland.
Fullständigt betydelselösa medlemmar.

Ha det bäst, eder euroanalytiker
/HP

Starchild hade fel - snart väljer alla att inte välja

2011-12-06T20:35:00.010+01:00

Baby, you got to tell me yes or no, sjöng Paul Stanley i låten Got To Choose 1974. My ass, säger HårdrockarPappan. Ingen kommer att behöva välja någonting i framtiden, och Marcus Birro blir den nye Hyland.

Fick min första subscriber till en playlist på Spotify nyligen. Det fick mig att fundera på det här med valfrihet. Den här valfrihets-utmattningen har man ju känt i över ett årtionde snart. Elbolag och dagis och tillbehör till kotletten på krogen och mobilabonnemang och Viasat eller Canal + eller boxer-Robert eller bag in box eller flaska eller fiska eller vad det nu var man skulle göra egentligen.

Att då välja någon annans playlist på Spotify istället för att göra en egen är ju ett sätt att slippa i alla fall några val. Och visst nosar man numer, medvetet eller omedvetet, lite hela tiden efter möjligheter att slippa välja.

Ta Twitter till exempel. Visst, du måste fortfarande välja något att säga, men hur långrandig du ska vara, det har någon annan valt åt dig. 140 tecken. Eller All Inclusive när vi åker utomlands. Det är stort nu. Och ingen väljer nåt. Frukost klockan 8.00. Poolgympa 14.00. After Noon Tea klockan 17.30. Gin och Tonic? Nix, här dricker vi bara lokalt tillverkad sprit. Sedan har vi elbörserna som hela tiden håller koll på vilket elbolag som är billigast, Lina som med sin matkasse bestämmer vad du ska äta och Janne Josefsson som bestämmer vad du ska vara förbannad på.

I framtiden kommer det bara att bli mer och mer sånt. Restauranger med bara färdiga menyer kommer att poppa upp som svampar. Systembolaget kommer att gå tillbaka till att bara sälja lantviner från olika länder, vita eller röda, spanskt, franskt eller italienskt. Thats It. Och tv blir som förr. En kanal. En programledare. Marcus Birro blir den nye Hyland.

Kom ihåg var ni läste det först. Och här en länk till Spotify-listan jag skrev om. Den innehåller årets 26 bästa hårdrockslåtar. Anslut dig, du också.

***

Till sist, apropå ingenting alls, så simmade Vince Folke sina första simtag utan flytdyna idag på simskolan. Bigger than Life, som NY Times skrev när Kiss originaluppsättning återförenades 1996.

Listan V 48 - En smäll av revbensspjäll

2011-12-04T20:23:00.006+01:00

Väntan är över. Söndagkvällen är här, och med den veckans lista. Den här veckan hämtar vi betygssymbolerna från skiv-aktuella Rammsteins digna låtskatt.

Toppbetyget får heta Du Hast, jag har alltid gillat tvetydigheten i refrängen. Mellanbetyget får heta Benzin, eftersom det är Vince Folkes favorit. Och bottenbetyget är självklart Amerika. Hur tänkte man där egentligen?

Nog svamlat, här kommer listan.

VECKANS DU HAST
Öl-kväll med Love i fredags. Vi var så oerhört värda den. 18.00 bänkade vi oss på Southside vid Zinken tillsammans med cirka 150 bandysupportrar, eftersom Bajen hade hemmamatch ett stenkast bort. Men det gjorde inget. Bandysupportrar är förmodligen världens trevligaste idrottsbesökare. Vi blev sittande i sju öl, en Steak and ale-paj och en portion revben. Lite kaffe och whiskey blev det visst också. Sedan var vi färdiga. Men det var mycket trevligt.

VECKANS BENZIN
Göstas Kiss-body. Den är faktiskt brutalt cool, som ni kan se den på bilden ovan. Flickan till vänster är kusin Liv, kanske den kusin i vårt land som är mest Metal av alla.

VECKANS AMERIKA
Hade jag vetat att man blir så sjukt trött, och till och med får ont i huvudet, av revbenen på Southside, hade jag beställt in någon annan mat. Fast enligt Love fick man tydligen lika ont i skallen av pajen.

Metal King: Så har du aldrig sett Vince Folke

2011-11-29T19:00:00.003+01:00

I fredags besökte tre fjärdedelar av familjen Hårdrock det kungliga slottets livrustkammare. Som synes gick Vince Folke gick bananer bland utklädningsgrejerna på kammarens övervåning. För er som inte visste det förut, Folke betyder kung.

Lista v 47 - Snygg köksblandare är hårdrock

2011-11-28T20:29:00.007+01:00

Äntligen lista. Tyvärr lite försenad på grund av släktbesök, men å andra sidan gjorde det släktbesöket ett starkt avtryck på veckans lista, vilket vi snart ska se.

Betygssymboler denna vecka: Svenska gitarrhjältar. Det finns väldigt många inom väldigt olika genrer, men så här har jag valt: Toppbetyg: Michael Amott från Arch Enemy. En komplett hårdrocksgitarrist som vet att aldrig låta virtousitet stå över komposition och känsla. Medelbetyg: Yngwie Malmsteen. Motivering: Han är the Yngwie Malmsteen. Bottenbetyg: Mikael Åkerfelt, Opeth. Han är så pretto att klockorna stannar.

Nu kör vi:

VECKANS MICHAEL AMOTT
Vår nya köksblandare som ni kan se på bilden ovan. Ett kök är inte Hårdrock förrän det fått en snygg blandare. Och nu har vi äntligen fått det. Tack vare min svärfar Roger Rudh som var på besök i helgen. Tack ska du ha, Roger.

VECKANS YNGWIE MALMSTEEN
Första advent och ingen snö. För mig räcker det med snö från lucia till och med två dagar efter nyårsafton. Sen kan våren börja.

VECKANS MIKAEL ÅKERFELT
Att sätta på TV:n på fredag klockan 20.00 och upptäcka att DoBiDoo är slut. I stället visas det jävla På Spåret. Jag tycker det programmet är så träligt. Lite av ett I-landsproblem detta i och för sig. På fredag löser jag det genom att köra After Work med Love Sennerdal. Ät den, Kristian Luuk.

Tommy Gösta rockade öppna förskolan

2011-11-24T20:00:00.004+01:00

Ni ser det själva på bilderna här intill. Tommy Gösta besökte öppna förskolan för första gången idag. Och det rockade.

Med sig hade han sin vapendragare Elliot Wendick. Egentligen var det hans, och hans pappa Christofers hoods vi befann oss i, eftersom TG och Hårdrockarpappan givit sig över bron till Liljeholmen.

Väl framme insån TG att han hamnat i slammer-himlen. Så mycket gryter och kastruller att slamra med, och detta utan att tråkpappa kom och tog dem i från honom.

Dagen innehöll också en sångstund. På repertoaren stod bland annat sången om Gösta Makrill som gjorde konster och morrade som ett monster. Kanske inte precis Fade to Black, men ändå en helt okej låt tyckte TG.

Dagen avslutades sedan med en lunch i Liljeholmens galleria. Bakpotatis till HP och burkkmoussaka till TG.

God afton

Ny platta: Rammstein remixar radikalt

2011-11-23T09:47:00.006+01:00

När Tysklands tungviktskungar summerar karriären låter man Faith No More, Pet Shop Boys och Clawfinger gå bananer med klassiker som Sonne och Mein Teil. Fick Rammsteins samlingsplatta i mejlen förra veckan. Här är lite tankar kring den.

Made In Germany är titeln på plattan, som i De Luxe-varianten består av två plattor. CD 1 är en traditionell samlingsplatta. Om den finns kanske inte så mycket att orda. Ett logiskt urval av låtar.

CD 2 är däremot remixar av gruppens största låtar. Rammstein har givit kända musiker och DJ:s fria händer att ratta om låtarna efter eget tycke.

Resultatet? Till att börja med bör du vara beredd på att flera av låtarna är så omredigerade att de knappt går att känna igen. Det är rena klubb-remixar, mest gjorda för dansgolv. Och som sådana är dom ju rätt ösiga. Men metal är det knappast fråga om.

Den mer puritanske tunggungaren finner ändå en hel del att uppskatta. Producenträven Jacob Hellners remix av ”Du Hast” är grym, likaså Clawfingers-rattade ”Sonne” och Meshuggas tolkning av ”Benzin”.

Sen finns det en del överraskningar också. Som att ”Mein Teil” i Pet Shop Boys-kostym, faktiskt känns mer råbarkad än det lite buskis-aktiga originalet.

2 december finns "Made In Germany" i handeln. En på det hela taget schysst julklapp.

Så vi gjorde ett flygplan i stället

2011-11-22T19:39:00.003+01:00

Det är Hotter than Hell och fever achin´ in my heart från morgon till kväll just nu. Och det är inte för att vi lysnnar på någon av alla tusentals Best of Kiss-plattor som förgiftar vår planet. Nej, det är bara Tommy Gösta som är sjuk.

Bacillerna i vår familj är nu inne i en rundgångs-loop som skulle ha skrämt slag på Jimi Hendrix i vilket extranummer som helst. I förra veckan var det HårdrockarPappan som var krasslig, nu är det Tommy Gösta som snörvlar, har feber och gråter. Då är det inte heller så lätt att vara den där kreativa, närvarande pappan åt en (ännu så länge)kärnfrisk 5-åring.

När vi äntligen fått Tommy Gösta att sova var det tänkt att vi skulle bygga klossborg och ha fajt mellan Playmobile-riddarna och Gormitisarna. Men det brann inne, för innan vi ens hann få rustningarna på riddarna hade TG fått en snorhost-attack och vaknat. Sen var han omöjlig att söva om.

Till slut satte vi i alla fall Tommy Gösta i bärsele. Där fick han gnugga sin slemmiga nos mot HP:s Mohammed Ali-tischa medan Vince Folke och HP byggde det modellplan som demonstreras på bilden. Fräscht va? (Planet alltså, inte slemnosen.)

***

Lite coolt var det också att Vince Folke fick en blåsa på tummen av att ha övat på Ukelelen lite för länge. Trots smärtan var han ganska glad, eftersom HP sagt att det där så småningom skulle bli en hård valk, något som utmärker alla riktiga gitarrister.

Listan V. 46 - På besök i "det gamla landet"

2011-11-20T19:56:00.004+01:00

Lista! Klapp, klapp, klapp. Lista ..!

Söndagslista coming up. Betygssymboler denna kväll: Mötley Crue-plattor (eftersom Vince Folke o jag lyssnade på Mötley i går kväll medan vi lagade fiskgratäng.) Toppbetyget självklart Shout at the Devil, ett av 80-talets absolut bästa vax. Medelbetyget: Too Fast For Love, den charmiga och synnerligen klassiska debuten. Bottenbetyg: Generation Swine. Är den ens att betrakta som en Mötley-platta?

Nu kör vi:

VECKANS SHOUT AT THE DEVIL
Barnvakt. Jag älskar att vara med mina barn. Men det betyder inte att jag inte uppskattar lite egen vuxentid. Eftersom familjen Hårdrocks släktingar befinner sig mellan 30 och 50 mil bort blir det rätt få gånger som farmor/farfar/mormor/morfar kan rycka in. Men den gångna veckan tillbringade Vince Folke, Tommy Gösta och HårdrockarPappan i "det gamla landet", i det här fallet Falkenberg. (Annars är det Corleones benämning på Sicilien i Gudfadern.) Medan Vince Folke tillbringade mycket tid hos sina kusiner, hängde Tommy Gösta med sin farmor. Detta gjorde det möjligt för HP att bland annat gå på konsert (Nisse Hellberg), dricka öl på krogen och bada bastu i simhall, samt inte minst ligga kvar i sängen på morgnarna när Tommy Gösta tjöt efter sin välling. Jag skulle ljuga om jag påstod att det inte var jävlig najs. Tack alla ni som gjorde detta möjligt. Ingen nämnd, ingen glömd.

VECKANS TOO FAST FOR LOVE
Fiskgratäng och champagne med Sofie i går kväll efter 5 timmars tågresa.

VECKANS GENERATION SWINE
Eftersom vi åkte tåg till Falkenberg går den utmärkelsen föga oväntat till SJ. Hur fan kan man sälja två barnbiljetter (0-6 år) till ett sällskap om tre personer, och sedan placera det i en vagn där det inte finns plats för barnvagnar? Här SJ får ni en länk som bara är till er. Hair Metal up yours MF:s.

Vi kan alla lära av Dave och David

2011-11-14T20:18:00.010+01:00

Jag har flera gånger varit hård mot Dave Mustaine på den här bloggen. Men nu ska karln få upprättelse. Vi medelålders män har alla nåt att lära av historien om Dave och David.

Ett hårdrocksbands historia, är ofta historien om den ensamme, medelålders mannen. Alla som sett filmen om Lemmy Kilmeister vet detta. Trots att han är en av de mest älskade metal-artisterna i världen, är han en övergiven människa. I en trång lägenhet i Los Angeles, skrotar han omkring bland prylarna i en överdimensionerad samling krigsklenoder. Ibland klär han sig i någon av de gamla uniformerna han köpt på sig genom åren. Varför har han inget bra svar på. Men han är ensam. Det är tydligt.

Lemmy är långt ifrån den ende. Listan över "band" som kuskar runt under en tre, fyra deciennier gammal logga och endast en kvarvarande originalmedlem i sättningen kan göras lång. Bara i senaste numret av Close Up läser jag om Misfits och Venom, där Jerry Only (passande namn) respektive Cronos stretar på i sina ensamheter. Och nyligen gjorde Billy Corgan ett förvirrat gig i Stockholm, under namnet Smashing Pumpkins. Ett gig som flera recensenter närmast beskrev som en förolämpning mot publiken.

Vi medelålders män är helt enkelt rätt risiga på att vårda våra vän-relationer. Mycket, mycket sämre än våra fruar, flickvänner och sambor. Handen på hjärtat, hur många riktiga vänner har du själv kvar nu när du fyllt 35? Hur många ringer dig mer än två gånger i månaden? Vem skulle du slagga hos om det tog slut med sambon?

Men så träder på scen in: Dave Mustaine. Denne man som förkroppsligat manlig isolering. Som varit den bittraste av de bittra. Som med åren gjorde sig till fiende med allt och alla, och till slut även med sin bäste vän, tillika basist, David Ellefson. I flera år låg de i fejd med varann om pengar och kontrakt. Men inte längre. Till sist insåg de, att vänskap är viktigare än stålar. De ringde varann, dom snackade ut och dom återförenades.

Dessutom vet vi ju alla, att Dave Mustaine även slutit fred med de forna antagonisterna i Metallica. Nu ryktas det till och med om nåt slags samarbete. På Ullevi i somras kramade de om varandra, Lars, James och Dave. Dom gjorde ett extranumer ihop. Kerry King i Slayer däremot, sket i extranumret. Förklaringen han gav efteråt var att Metallica självsvådligt bytt låt i sista sekund. King fick en hel del cred för sitt beteende. Det var rakryggat tyckte man. Varför ska man hålla på att buga för Metallica.

Men varför uppfatta det som att någon kryper? Är det inte mer rakryggat att föreslå en ny relation, än att bara dra? Kanske tyckte de som creddade King att det var skönt att deras idol är lika kass på relationer som de själva. Då behöver man ju inte känna sig så dålig själv liksom.

Tyvärr har ni fel i den analysen grabbar. Two wrongs never make a right. Du blir inte mindre ensam för att Kerry King snart är det.

Listan V.45 - Kungsmakrillar be ware

2011-11-13T13:07:00.004+01:00

Söndaaaaaag.
Listaaaaaaaaaaaa!

Jajamen. Och den här veckan lånar vi våra betygssymboler från de tre trummisar som genom åren innehaft rätten att kalla sig Kiss-medlemmar.

Toppbetyget får, kanske lite överraskande för många, heta Eric Carr. Jag tycker fan att han var en både bättre och coolare trummis än Peter Criss någonsin var. Dessutom var hans rävsminkning den snyggaste krigsmålningen av dem alla (Ace Frehleys givetvis undantagen.) I senaste numret av Sweden Rock Magazine, bjuder man på en stor Eric Carr-special. Missa inte den. Mellanbetyget får sålunda heta Peter Criss. Originalet. Vad mer kan man säga? Likväl har han alltid varit den av originalmedlemmarna som jag har svårast för. Lite av en gnällröv om jag ska vara ärlig. Bottenbetyget blir självklart Eric Singer. Går man med på att sminka upp sig som the Cat, utan att var the Cat, då har man inte mycket självaktning.

Nog snackat. Nu till listan:

VECKANS ERIC CARR
Alla veckans sköna surfstunder på olika resesajter. På ön Ko Bulon i Thailand kan man tydligen för en knapp hundring få åka med en båt och fiska kungsmakrill. En snubbe hade fått en på 5 kilo. Snart är det HårdrockarPappans tur. Så. Jävla. Metal.

VECKANS PETER CRISS
Att Tommy Gösta fyllde 1 år i torsdags. Visst är det härligt att ungarna växer, och visst är det roligt med kalas. Men samtidigt är det så jävla ångestfyllt att tiden bara flyger iväg. Grattis hur som helst lilla älskling.

VECKANS ERIC SINGER
Att jag hostade blod i onsdags morse, var tvungen att åka in och lungröntga mig och därmed missade årets Tidskriftsgala, på Stockholm Waterfront. Byggnadsarbetaren var nominerad till två priser: Årets bästa webb, och till Årets Journalist genom vår duktiga arbetsrättsreporter Jenny Berggren. Inga priser dock. FAAAN. Nu är hostan bättre. Förmodligen var det ett sönderhostat blodkärl som orsakade blodvitet. Jag kan tala om att hosta blod på riktigt, inte alls känns lika coolt som när man ser Gene Simmons göra det.

Supergrupp gjorde födelsedagsgig på Stadsmuseet

2011-11-10T19:52:00.012+01:00

Tommy Göstas födelsedag idag. Det firades med ett gig av en riktig supergrupp Stadsmuseet i Stockholm. Sättningen utgjordes av Anders "Dave Grohl" Engström med dotter Pella "Angela Gossow", HP, Tommy Gösta Lee, samt Petter "Criss" Axling med sonen Ramsi Rune "Dio" Axling.

Jag har tidigare bloggat om Anders och Pella, ni kan läsa om dem här. Idag hade sättningen alltså utökats med två medlemmar. Petter är IT-geniet som egentligen vill vara busschaufför, men det är inte därför jag ger honom metalkaraktären Peter Criss. Delvis är det för att han är en grym trummis, men framför allt för att han är en jävligt kall katt. Detta gäller även för sonen Ramsi, 9 månader. Men epitetet Dio får han för att han var så trevlig och samtidigt kortast i dagens sättning.

Målet med supergruppens utflykt var alltså Stadsmuseet vid slussen. Allt var Heavens on fire, tills dess att Petter fick för sig att plocka upp systemkameran för att föreviga Ramsi och Tommy Gösta på gemensam bild. Detta gjorde födelsedagsbarnet Tommy Gösta riktigt gramsen. En konflikt som egentligen inte löste sig på hela dagen. Ytterligare ett bevis på att det inte funkar med två trummisar i samma band. Å andra sidan kan du inte räkna med en helt friktionsfri tillvaro, med så många stora stjärnor hopfösta på samma backstageområde.

Så på det stora hela måste jag säga att dagens utflykt var ett riktigt spitze-gig, som man säger på Wacken Open Air-festivalen. (Antar jag i alla fall. Jag har aldrig varit där.) Toppnumret var helt klart den avslutande utomhusfikan i höstsolen utmed Ringvägen. Plötsligt blev Stockholm New York och söder East Village. Jag låtsades att mitt Wienerbröd var en Pretzel.

Von Benzo - En liten metal-skräll i november

2011-11-07T10:57:00.002+01:00

Lite i skuggan av Nickelback och Nightwish, tvättar i november en svensk rocker av sig stämpeln som talangtävlingsvinnare i TV. Idol-Jay Smith har återförenats med sitt band Von Benzo och släpper "Yes Kids It´s true. Och det rockar faktiskt.

Jag har aldrig följt Idol. Fame Factory, Let´s Dance och en och annan Robinson-säsong har det blivit, men Idol, faktiskt aldrig, så tvåbarnspappa jag är. Så jag hade ingen direkt relation till Jay Smith när jag hörde Von Benzos singel "Radio" på Bandit nyligen. Jag tyckte bara att den faktiskt rockade rätt hårt.

Nu har jag fått en kopia av plattan, som släpps 23 november och kan bara konstatera att singeln inte var något undantag. Det är inte fullt ös rakt igenom, men i sina bästa stunder (och dom är några stycken) rycker det rätt bra i nackmusklerna på HP.

Genremässigt ligger VB rätt nära Velvet Relover. Bluesigt, tungt och ganska dystert, men med akustiska pianon här och var för att bevara sleazekänslan. Bästa spår efter en 3-4 lyssningar: "Addicted" där man t.o.m. får lite the Haunted-vibbar.

23 november, släppdatum alltså.

***

Sen vill jag bara säga att jag blev positivit överraskad av Megadeths Th1rt3en, som släpptes i förra veckan. Så för er som inte kollat in den är det hög tid.

Listan v 44 - födelsedagar och fucking halsinfektion

2011-11-06T09:47:00.007+01:00

Söndag igen. Liiiiissssstaaaa. Ni borde veta hur det funkar vid det här laget, så vi kör betygssymbolerna direkt. Den här veckan handlar det om kvinnliga Metal-artister. Toppbetyget den här veckan får således heta Angela Gossow, sångare i Arch Enemy. Metalvärldens kanske brutalaste röst just nu. Medelbetyget blir så klart Lita Ford, denna hårdrockens häxmästarinna. Bottenbetyget får bli Elize Ryd, sångare i Amaranthe, det mest hemska på hårdrockshimlen som vår tid skådat. Mr Big var fan bättre.

Okej. Nu till listan.

VECKANS ANGELA GOSSOW
Vince Folkes födelsedagskalas. I måndags fyllde han 5 år och det firade vi med stenhårt födelsedagskalas för alla hans dagiskompisar. En riktig höjdare.

VECKANS LITA FORD
Nikki Sofies födelsedag. Den firas idag, betydligt stillsammare. Tårta, beök av lillebror och hämtmat på Ho:s i kväll.

VECKANS ELIZE RYD
Min fucking halsinfektion. In torsdags var det dags igen. Man känner hur svalget långsamt sväller likt en jäsande deg. Det kliar och man svettas, blir stel och trött. Att sticka ut och springa är inte att tänka på. Den sitter i fortfarande. Jag knaprar strepsils och halsar hostmedicin och hoppas på tillfrisknande snarast.

Halloween eller Allhelgona - Vince Folke reder ut

2011-11-04T14:27:00.006+01:00

Allhelgona-dagen i morgon, kanske den högtid som är mest Metal på hela kyrkoåret. Inte minst så klart för att Helloween var, i HårdrockarPappans tycke, 1980-talets kanske fränaste Speed metal-akt. Nu vet ju HP att svenska kyrkan inte är särskilt glad för att Halloween och Allhelgona blandas samman, men det kan ju dom sitta och tycka. En som har bilden klar för sig när det gäller de här båda besläktade eventen, är Vince Folke.

Följande dialog utspelade sig under dagens lunch:

Vince Folke: Halloween är ju mycket coolare än Allhelgona.
HP: Jaså, hur då?
VF: På Halloween har man ju dödskallar.
HP: Jo, men Allhelgona ...
VF: Och på Halloween har man också pumpaljus, det är skitcoolt.
HP: Men Allhelgona är ju ...
VF: Allhelgona är tråkigt. Man bara går runt och blö, blö, blö, blö.
HP: Men om du känner någon gammal som har dött.
VF: Gamlamormor.
HP: Precis. Då kan du ju tänka lite extra på henne i morgon.
VF: Jag brukar inte gå runt och tänka på henne.

RIDÅ.

***

Som avslutning på det här: En skön länk till Helloweens Speed-schlager, Doctor Stein.

Tevlig Allhelgona på er.

Äntligen lite Fantasy - från Vince Folke

2011-11-02T10:10:00.006+01:00

Planeten Gorm hade drabbats av orostider. Den onde Månkungen fick plötsligt en dag för sig att dämma upp floden där Vattenfolket sedan urminnes tider haft sin natt-bostad. Varför Månkungen gjort detta, visste ingen. "Månkungen är en nyckfull varelse", var det enda man kunde komma på att säga.

Vattenfolket hade naturligtvis inte krafter att ensamma rå på sin antagonist. Efter mycken vånda beslutade man därför att be sina gamla trätobröder Skogsfolket och Stenfolket om hjälp. I en så här allvarlig fråga måste man trots allt försöka enas. Månkungen var ett hot mot alla invånare på Gorm.

Detta förstod Stenfolket och Skogsfolket, och tillsammans beslutade de tre Gormitistammarna att gillra en fälla åt Månkungen vid den stora bron där han så förslaget byggt sin fördämning. Planen lyckades. En morgon satt Månkungen ohjälpligt fast invid det ena brofästet. Man hjälptes åt att föra bort honom till det fängelse man byggt, särskilt för detta ändamål.

Nu är allt lugnt på planeten Gorm igen. Men ingen vet hur länge. Månkungen kontrollerar månljuset, och får han bara chansen kan han använda det för att försätta alla Gormitisar i djup sömn ...

***

Ovanstående är inte intrigen i Iron Maidens nya konceptalbum. Det är Vince-Folkes berättelse om sitt senaste Gormitis-äventyr (återberättat för HP under eftermiddagsfikat i går). Jag tyckte den passade bra här på HP-bloggen. Det har varit på tok för lite Fantasy här. Och Hårdrock utan Fantasy är ju som typ ... tja, Fantasy utan svärd. Det vet ju alla.

Huvudpersonerna i berättelsen ser ni på bilden ovan. Inlägget är inte på något sätt sponsrat av någon leksakstillverkare.

Ha det fint.

Listan v 43 - "Gå och lägg dig för fan"

2011-10-30T18:39:00.006+01:00

Äntligen söndag = Lista. Veckans lista får sina betygssymboler från Skandinaviska 80-talshårdrockssångare som slog internationellt. Toppbetyget får sitt namn av finske Mike Monroe, sångaren i Hanoi Rocks. Monroe var stilinspiratör för både Vince Neil och Axl Rose, vilket gör honom till en gigant i mina ögon. Mellanbetyget symboliseras av Kim Blix Pedersen, aka King Diamond, presentation överflödig. Bottenbetyget lånar namn av vår egen Joey Tempest, och ni som inte fattar varför kan förmodligen inte läsa heller, vilket gör motivation överflödig.

Nu kör vi själva listan i stället:

VECKANS MIKE MONROE
Det måste nog ändå vara lilla Nalani. Min kompis Loves nyfödda dotter som vi fick stifta bekantskap med igår. En 4 kilos liten godisbit på knappt tre veckor. Stort grattis än en gång till familjen Sennerdal.

VECKANS KING DIAMOND
Göstas feber försvann och alla i familjen var friska hela veckan.

VECKANS JOEY TEMPEST
Mitt misslyckande med att få sova ut nu i helgen. Nikki Sofie o jag har beslutat oss för att sova var sin helgnatt på madrass i extrarummet. Syftet är att vi ska få sova ut åtminstone en morgon i veckan. I helgen var det premiär. Jag var först ut i fredags natt. Så vad gör jag: Jo jag sitter och slösurfar till långt in på natten, för att sedan lyckas vakna 6.30, utan chans att somna om. Däremellan hade jag varit uppe en gång vid 4.00 för att pissa ut den extra öl som jag nödvändigtvis måste trycka i mig innan läggdags. Nästa vecka ska jag ta en vit fredag och lägga mig 20.30.

I morgon fyller Vince Folke 5 år. Då blir det kalas.

/HP

Härlig dag - tills jag satte på Reed/Metallica

2011-10-28T21:49:00.010+02:00

Det var Tommy Gösta, Vince Folke och HårdrockarPappan. Vi byggde ett mini-Jurassic, gjorde hos fina hos frisören och handlade en stor påse godis. En allt igenom härlig dag. Sen satte HP på Metallica/Lou Reeds omtalade platta Lulu. Det skulle han inte gjort. Där kan vi snacka forntidsödlor på riktigt.

Jag tänker hålla det här inlägget ganska kort. Kolla in bilderna istället. Visst ser det fränt ut, mitt och Vince Folkes mini-Jurassic. Pappers-ödlorna fick VF av sin kusin Ozzy Melker, som du kan läsa mer om här. En jättefin present, tackar än en gång. Även dagens frisör-besök blev en full-poängare vilket bilderna visar.

Men på tal om Jurassic Park: Alltså Metallicas platta som dom gjort med Lou Reed. Ååhhh herre min skapare. Fick den i förrgår men har inte lyssnat förrän nu i kväll. Den släpps till butik på måndag, men gör er icke nåt besvär.

Vilken jävla forntids-ödla han börjar bli, Lou Reed. Det är bara beklaga att Metallica ger sig in på såna här projekt. Live är dom ju uppenbarligen fortfarande ett riktigt toppnummer. Det visade dom i somras på Ullevi. Mitt intryck efter ett par genomlyssningar är, att det här är fem miljonärer med på tok för mycket fritid och allt för många ja-sägare i staben, som fått löpa amok i en studio. Antar att det ska föreställa experimentellt, men i mina öron låter det mest som en packad Don Corleone kompad av Clawfinger på neråt-tjack. Typ.

Mer upplyftande var det då att höra Nickelbacks singel Bottoms Up på Bandit idag. Har inte hört den förrns idag, men den åkte snabbt upp på min lista över 2011:as bästa låtar, som du kan höra här.

God kväll music lovers.
/HP

Listan V 42 - Släktkul, sotfisk och spärrnacke

2011-10-23T21:15:00.008+02:00

Okej, söndag kväll - och det betyder listkväll här på HP-bloggen. Veckans betygssymboler utgörs av skivomslag. Ett dundersnyggt, får representera toppbetyget. Här väljer jag Kiss "Dressed to Kill (bilden). Minimalistiskt, stilsäkert och mycket udda i förhållande till omslagen till Kiss övriga plattor från den här tiden. Mellanbetyget illustreras av DIO:s Holy Diver. Det är inte tidernas snyggaste omslag, men det extremt tidstypiskt för den omslagens guldålder som 80-talet utgjorde. En konstart som dog när CDn kom. Bottenbetyget får illustreras av Guns N´Roses The Spaghetti Incident? "Okej grabbar, då var det frågan om omslaget. Vi häller ut en burk spaggetti i tomatsås och så plåtar vi av det. Vad säger ni?" "Absolut. Skitbra." Ehhh ... nä. (Särksilt inte som GNR var otroligt stilsäkra på de andra tre plattorna bandet gav ut.)

Nog snackat, här kommer listan.

VECKANS DRESSED TO KILL
Att Vince Folke fick tre dagars obegränsat umgänge med sin kusin Melker. Dom båda verkade ha fruktat kul ihop, oavsett om dom utforskade Vasa-skeppet, lekte mamma, pappa, barn eller hade vattenkrig i badkaret.

VECKANS HOLY DIVER
Helgen som helhet. Tyckte vid första anblick inte att jag fick särskilt mycket gjort. Men vid en närmare summering insåg jag att jag faktiskt hunnit att springa, fiska, köra ett styrkepass, kolla på matiné-bio men familjen samt laga mycket god lördagmiddag bestående av sotad tonfisk på bädd av marinerade, stekta nudlar. En sån helg får man vara nöjd med.

VECKANS THE SPAGHETTI INCIDENT?
Hälsoläget i familjen Hårdrock. Särskilt Tommy Gösta har haft det jobbigt. Feber, snuva och nu i kväll förmodat magknip som gjorde att han hade svårt att somna. Nikki Sofie har knaprat Strepsils för halsen och även Vince Folke är snörvlar och hostar. HårdrockarPappan drabbades i onsdags dessutom av akut nackspärr som dessbättre gav sig under de följande två dagarna. Allt detta sammantaget gjorde att vi tyvärr inte kunde gå och träffa lilla Nalani, min store vän Loves lilla, lilla dotter, som kom till världen för två veckor sedan. Hoppas på ett besök å det snaraste.

HP-bloggens allra första intäkt

2011-10-21T21:59:00.005+02:00

Med risk för att betraktas som sell out, känner jag mig tvungen att redovisa den allra första intäkt som HårdrockarPappans blogg genererat. Strumporna på bilden fick jag av min kära syster Agneta, när hon var här med sin yngste grabb Melker i början på veckan. Läs mer om det besöket här.

Syrran tyckte att HårdrockarPappan skulle ha såna här på sina fossingar. Visst är det fina strumpor. Som tack får jag väl ge min syster en hårdrocks-karaktär.

Eftersom vår gemensamma mor fick aliaset Kirk Hammet får Agneta bli ... Lars Ulrich. Inte bara för att hon precis som Ulrich en gång bytt en lovande karriär mot en annan (Ulrich var ju en gång i tiden en av Danmarks bästa tennislirare, syrran var lärare, men bytte till sjuksyrra). Nej Agneta är också den i vår familj som utvecklats mest som människa de senaste två decennierna.

Ulrich var en gång en av metal-världens mest utpräglade terrier-personligheter. På samma sätt var syrran som tonåring en av de mer lynniga personer jag känt, (en egenskap ärvd av sin mormor). Men det var då det. Numer sitter hon trygg på sitt podium och håller sin 4/4-takt stadig som en sten, när andra i familjen (inga namn) understundom låter adrenalinet styra över eftertanken.

***

Söndagen närmar sig. Ny lista med andra ord. Nu gäller det att hitta på bra betygskriterier. Förslag mottages tacksamt.

Monsters of Rock - Vince Folke & Ozzy Melker

2011-10-20T21:14:00.003+02:00

Inga partade hårdare på -80talet än Ozzy och Mötley Crüe. När de till slut kom att turnera tillsammans gick saker och ting en smula över styr. Kanske inte helt jämförbart med de tre inledande dagarna av den här veckan. Men rätt intensivt blev det, när kusinerna Melker "Ozzy" Olsson och Vince Folke gav sig ut i Stockholms-terrängen.

Mötley Crüe beskriver i sin bok the Dirt, hur turnerandet med Ozzy Osburne överträffade allt annat de upplevde under de hårdaste åren på 1980-talet. Jag tänker inte gå in på detaljer här, det kan ni läsa om själva. En slags mini-variant av det där kan man kanske säga att HårdrockarPappan och hans syster Agneta hade under måndag, tisdag och onsdag den här veckan.

Vince Folke hade länge väntat på att hans 2 år äldre kusin Melker skulle hälsa på honom. Sent i söndags klev han så ut på perrongen på Stockholms C. Turne-ledare HP hade satt ihop ett digert program som började med Vasamuseet på Djurgården. Det var två riktigt laddade monsters of rock som äntrade relingen till det gamla vraket. Höjdpunkten på besöket var (på sant metal-maner) skeletten av de omkomna besättningsmännen i källaren.

"Kolla, han dog mest! Boing, dödskallen sönder!", som Vince Folke uttryckte sig om en av de arma satarna som ligger till allmän beskådan i en av montrarna.

Tisdagen var inte mindre intensiv den. Först Naturhistoriska Museet där Melker fick en obetvinglig lust att väcka en dinosaurie som sovit i flera miljoner år. Därefter besök på Hard Rock kafé.

På onsdagen infann sig en lätt utmattad stämning vid frukostbordet. När Melker tuggat i sig sin macka sa han i lätt bönfallande ton: "Nu vill jag inte åka någonstans." Under förmiddagen stannade vi därför hemma och Melker fick lära sig sina första ackord på sin kolsvarta Ukelele som hans morbror HP köpte för två jular sedan. Vince Folke, HP och Melker körde sen Tom Dooley som trio.

Melker och Agneta är nu hemma i Falkenberg igen. Men snart väntar återförenings-turné. För i november drar HP, Vince Folke och Tommy Gösta till Västkusten. Vi får se vad för gig som väntar då.

Listan, v 41 - Nu laddar vi för Super-Superettan

2011-10-16T16:33:00.006+02:00

Dags för listan mina vänner. Tre punkter ur den gångna veckan som betygssätts som toppen, ljummet och botten. Betygssymbolerna den här veckan utgörs av de tre sångarna i Iron Maiden. Toppbetyget får epitetet Paul Di Anno (klart coolast även om han bara sjöng på två plattor), ljummet-betyget benämns Bruce Dickinson (presentation överflödig), och botten blir sålunda Blaze Bayley. (En och annan kanske vänder sig mot detta, jag har förstått att Bayley nått lite kultstatus i vissa kretsar, men för mig är han en parentes.)

Okej, vi kör.

VECKANS PAUL DI ANNO
Att Falkenbergs FF äntligen fixat nytt kontrakt i Superettan. I går tog man 3 överraskande pinnar mot Degerfors och det räckte för att saken skulle vara biff. Samma dag slog ärkefienden Varbergs BoIS Sylvia i Söderettan och är därmed klart för Superettan. Lägg där till att Halmstad BK faller ner från Allsvenskan och vi har tre bittra fiender i samma serie. Vilken Super-Superettan att se fram emot nästa år. Slaget om Halland kan börja.

VECKANS BRUCE DICKINSON
Min löpning. Jag har bloggat om den förut. Nu börjar det sakta gå åt rätt håll igen. Två riktigt bra pass, måndag och torsdag. I går däremot, riktig seg på långrundan 13,7 kilometer. Men som sagt, två bra pass är två fler än veckan före.

VECKANS BLAZE BAYLEY
Att Vince Folkes blivande danslärare bröt foten innan terminen ens hann börja. Alla lektioner inställda. Vi får hoppas på ett snabbt tillfrisknande.

Ha en fortsatt trevlig helg.

Alla eders tillgivne
HårdrockarPappan

Ett besök på Leksakslandet - men inga Kiss-dockor

2011-10-15T14:25:00.009+02:00

Fredagar är kulturella utflyktsdagar för trion Vince Folke, Tommy Gösta och HårdrockarPappan. Förra veckan var vi på Stadsmuseet vid slussen, igår gick färden till Wallingatan i City. Vi fick träffa Darth Vader, James Bond och Barbie. Men Kiss-dockorna lös med sin frånvaro.

Inhyst i en källare på Wallingatan 12 ligger Leksakslandet. En vass (om än klart dyrare) konkurrent till det lite slitna och daterade Leksaksmuseet på Söder. Det är en gigantisk samling leksaker och fokus ligger på merchandise-leksaker. Till exempel har man Sveriges största samling av Happy Meal-leksaker. Men mest i ögonfallande är merchandiseleksaker kopplade till böcker och filmer. Tin Tin, Pirates of the Carribean, James Bond, Pippi, och naturligtvis Stjärnornas krig. Flera hundra gubbar från alla sex filmerna. Det som är coolt är att man verkligen arrangerat gubbarna (och gummorna så klart) utifrån scener ur filmerna, på ett otroligt levande sätt.

I montrarna fanns också merchandise kopplat till artister. Michael Jackson, Elvis, Spice Girls och Beatles för att nämna några. Men var fanns Kiss-dockorna. Kiss var ett av de första band som gav ut Barbie-versioner av sig själva, men tydligen hade innehavarna inte något intresse av detta, vilket drar ner betyget en smula trots allt. (Åtminstone enligt HP. Vince Folke var kanske inte lika upprörd.) Som kompensation kan ni kolla in lite sköna Kissdockor här.

Hur som helst, Leksakslandet på Wallingatan var värt sina 130 kronor i inträde (80 för HP, 50 för Vince Folke.) Rekommenderas.

I morgon blir det ny veckolista. Missa inte den.

... och i en säng högt över Mälaren sover en pojke

2011-10-12T14:11:00.002+02:00

... i köket sitter hans pappa och ser ut över Bergsunds strand. Och där är stilla nu. Alkoholisterna från i somras har väl flyttat in på soffan hos den som för tillfället hade plats. Kamphundsägarna och de gamla kvinnorna går utmed vattnet, löparna löper.

Det riktiga livet pågår här. Byggjobbarna bygger, lärarna lär och bussförarna för. Vi far till stan och handlar lampor. Vi far hem och äter pasta. Bacon, ärtor, tomat och knäckebröd. Svärmor ringer och frågar om vi har det bra. Det har vi.

Det riktiga livet pågår här.

Och i en säng högt över Mälaren sover en pojke.

Under vattenytan simmar gäddorna. De kan väga flera kilo och om man inte är försiktig kan man skära sig på tänderna när kroken ska ur mun. När jag berättar om gäddorna för folk på ön, är det många som har svårt att tro på att de faktiskt finns.

Mört ser de så klart ofta. Men gädda? Nä.

Jo.

Listan, v 40 - Bagis och Bröderna Bajs

2011-10-09T19:47:00.007+02:00

Okej, det har blivit dags att lista den gångna veckans toppar och dalar hos Familjen Hårdrock. Precis som förra veckan har jag en lite annorlunda betygsskala. Den här gången illustreras betygen av de fyra akterna på The Big 4-galan på Ullevi i somras.

Bottengrejen får bli veckans Megadeth, eftersom det giget var obegripligt dåligt. Mellangrejen blir veckans Slayer och toppgrejen blir således veckans Metallica. Sen blir det en liten bonusgrej, "Veckans lilla lustighet", som illustreras av Anthrax-giget, för det kändes faktiskt som en plojgrej, mer än nåt annat. Åtminstone från tv-soffan, där jag kollade in konserten.

Nu kör vi:

VECKANS METALLICA
Det måste trots allt bli Bagis-besöket som redan avhandlats i bloggen, i det här inlägget. Ett trevligt avbrott i vardagen, som även ledde till att besöksfrekvensen här på bloggen gick upp ordentligt, sedan mr Bagis själv, Anders Engström, länkat hit från sin Bagis-blogg. Välkommen till Reimers för ett återbesök, Pella och Anders.

VECKANS SLAYER
Att Falkenbergs FF i alla fall fick med sig en pinne i måndagens möte med Hammarby. Nu väntar GIF Sundsvall i viktig hemmamatch. Nästa år blir det Varbergs BoIS och Halmstad BK som sällskap i Superettan - om vi fixar kontraktet.

VECKANS MEGADETH
Mörkret, som för var kväll sänker sig allt tidigare över vårt land. Och idag var det inte ens 4 grader när jag kollade termometern på morgonen. Golvvärme på i badrummet.

VECKANS ANTHRAX
Scenen: Vince Folke sitter på toa, när HårdrockarPappan kommer in i badrummet bärandes på en illaluktande Tommy Gösta.
Vince Folke: "Pappa, nu när jag sitter här och du kommer med Gösta, så är vi bröderna Bajs."

Teaser inför listan i morgon: Ett Vince-Folke-citat

2011-10-08T22:04:00.004+02:00

Folke fick ju bli Vince Neil i Familjen Hårdrock för sin förmåga att leverera mellansnack. Här kommer ett av den gånga veckans många minnesvärda citat:

Scenen: Vince Folke och HårdrockarPappan sitter vid köksbordet. På radion är det nyheter. En röst berättar att Sverige vann fredagens landskamp mot Finland.

Vince Folke: Vilka sa dom vann pappa?
HårdrockarPappan: Sverige vann. Mot Finland.
Vince Folke: Ett krig?
HårdrockarPappan: Nej, en fotbollsmatch.
Vince Folke (besviket): Jaså.

I morgon kör vi veckans lista som vanligt. Då blir det fler VInce Folke-citat. Missa inte det.

Familjen Hårdrock på turné - till Bagis

2011-10-06T20:53:00.008+02:00

Efter ett antal dagar i studion på Reimers, var det dags för Familjen Hårdrock att dra på turné. Vince Folke hade ett gig på dagis, så Tommy Gösta och HårdrockarPappan drog till Bagis.

Turnéledare på plats var den eminente Anders Engström, också han föräldraledig redaktör (PC För Alla), tillika inbiten Bagarmossen-bo och mannen bakom bloggen Bagisbloggen. Som sidekick hade han sin charmanta dotter Pella, 16 månader. Anders och Pella tog oss genom lekplatser och promenadstråk i det Bagis som Anders brukar benämna Stockholms Greenwich Village.

Lunchen intogs sedan på det relativt nyöppnade hipsterkafeet "Lilla Bagis". HP tog en ärtsoppa, torsdagen till ära, och TG käkade en burk pestopasta med kyckling. Tydligen hade Lilla Bagis nyligen fått utstå en del negativ kritik i kommentarsfälten på Bagisbloggen. Men jag måste säga att stället gav ett stabilt intryck. Hade Lilla Bagis varit en hårdrocksballad hade den förmodligen varit Only Women Bleed,med Alice Cooper, och det är fan inte illa.

Ska man tilldela Anders Engström en hårdrockskaraktär, blir det nog Dave Grohl. Inte i första hand för att dom har nästan likadana skägg. Den mest slående likheten är att båda hela tiden är på väg mot nya projekt. På samma sätt Dave Grohl ena sommaren gör succé med Them Crooked Vulture för att nästa återförena Foo Fighters och erövra världen med dom, driver Anders ständigt ett antal bloggar, bollar ständigt nya affärsidéer och ägnar semestern åt att göra ett One Shot-magasin om heminredning tillsammans med sin fru Frida.

Pella blir Angela Gossow i Arch Enemy, på grund av kombinationen näpet utseende, chockerande röststyrka.

Allt som allt en mycket trevlig dag.

Lite skivnyheter att kika efter

2011-10-05T21:33:00.003+02:00

Inga jätteöverraskningar på familjefronten den här veckan. Därför ägnar jag kvällens inlägg åt något jag ägnat allt för lite tid åt på sistone: Skivnyheter.

Ammotrack - som Bullet på speed
Gick igenom min mejl-box idag för att kolla vad som egentligen landat på sistone. Upptäckte att jag hade fått en stream av Skövdebandet Ammotracks nya "Come Die With Us" (Gain), som släpps i nästa vecka. När jag skriver detta har jag öppningsspåret Life is Calling i högtalarna. Riktigt jävla bra, kan jag säga. Som Bullet på speed.

Iced Earth - svårgreppat svårmod
Har tidigare nämnt att jag även lyssnat en del på Iced Earths nya "Dystopia" (Century) som släpps 19 oktober. Jag vill inte säga något negativt om den egentligen, men måste tillstå att det inte direkt är något som fastnat varken i ryggmärg eller skalle. Men det kan lika gärna bero på mig. Svårmodig speed/death-metal kräver kanske mer koncentrationsförmåga än vad en pappaledig tidningsredaktör kan uppbåda.

Metallica/Lou Reed - kanon eller kalkon?
Fick nya Close Up i veckan. Sidan 4 är en helsidesannons för Lulu, plattan som Metallica och Lou Reed släpper den 28 oktober. Alltså den bilden (svartvit, kan vara Anton Corbijn) luktar misstänkt kalkon. Men vi får avvakta plattan innan vi kan uttala oss med säkerhet.

Nu ska jag kolla in veckans vampyrer på SVT 1.

Ha det bäst
/HP

Veckans lista - vecka 39

2011-10-02T21:47:00.007+02:00

Välkomna till en nyhet här på bloggen. Varje söndag kommer jag att betygsätta 3 grejer ur den gångna veckan. Jag kommer att använda olika betygssymboler varje gång, men alla kommer att representera en toppgrej, en ljummen grej och en bottengrej.

Den här veckan kommer jag att illustrera listan med hjälp av 3 plattor av Kiss. Toppgrejen illustreras av Love Gun, Kiss bästa platta genom tiderna. Den ljumna grejen illustreras av Lick It Up, eftersom det var ett okej album som gav Kiss en viss nystart, men som inte förde dem tillbaka till 70-talets storhetstid. Bottengrejen illustreras av Music from the Elder, den största kalkonen i Kiss historia. Hatad till och med av bandmedlemmarna själva.

Okej, Here we go:

Veckans Love Gun:
Måste ändå bli att Tommy Gösta och Vince Folke fick träffa sin farmor under tre dagar. Eftersom hon bor i Falkenberg händer det inte så ofta. En och annan läsare har undrat vad jag skulle ge farmor (det vill säga min mamma) för hårdrockskaraktär. Efter mycket övervägande har jag kommit fram till att det måste bli Metallicas Kirk Hammet. Hon är begåvad och har varit med länge, men precis som Kirk trängs hon tyvärr ofta mellan två starka egon: hennes man (det vill säga min far) och hennes son (det vill säga HårdrockarPappan.)

Veckans Lick It Up:
Att jag drog min första oktobergädda för året idag, men inte fotograferade den innan jag släppte tillbaks den. Min ärade kollega Peter Önnestam trodde nog inte riktigt på mig när jag skickade SMS och skröt. Var är bilden? var hans första reaktion. Jag förstår honom.

Veckans Music from the Elder:
Min löpning. Försökte sätta personligt rekord på milen i torsdags (46,21). Landade på 48 blankt. Har känt mig seg i en månad nu. Omläggning i träningsschemat väntar för oktober.

Det var allt för mig.
Sov gott.

Lysande kommentar Janos

2011-10-01T20:43:00.002+02:00

Av någon anledning funkar inte kommentarsfunktionen för mig på bloggen. Så då tänkte jag bara skriva följande till Janos, som kommenterade mitt Opethinlägg härom dagen:

Lysande skrivet. Man skulle kunna tillägga, att skillnaden mellan pretto och retro är hårfin. Men den är aldrig nånsin otydlig.

I morgon, söndag, återkommer jag med en helt ny avdelning här på HårdrockarPappan. En liten söndags-special kan man säga. Missa inte det.

Shout it out loud, all you kings of the night time world.

/HP

Så känner du igen en Steve Harris-morgon

2011-09-29T20:49:00.010+02:00

Det finns två sorters morgnar här i världen. Paul Di Anno-morgnar och Steve Harris-morgnar. I tisdags befarade jag en Di Anno, men det blev en klockren Harris.

Tommy Gösta hade haft feber på måndagskvällen. Han somnade sent och sov oroligt. Jag visste att vi var tvungna att vara uppe tidigt för att hinna till simskolan med Vince Folke. Skulle TG:s feber släppa? Skulle han över huvud taget vakna i tid eller skulle jag tvingas väcka honom, grinig, sur och tvär? Jag befarade helt enkelt en Paul Di Anno-morgon?

Vad är då en Paul Di Anno-morgon? Vissa av läsarna av den här bloggen är inte helt bevandrade i metal-historien, men Paul Di Anno var alltså Iron Maidens förste sångare, som hoppade av/sparkades, just som bandet slog igenom. Sen dess har han harvat runt och levt på att vara killen som nästan blev sångare i världens största hårdrocksband.

En Paul Di Anno-morgon är sålunda en morgon som kunde blivit så bra, men som blev högst medioker och där man hela tiden har tankarna på hur fantastiskt det kunde ha blivit. Vi kunde ju fått så trevligt, men allt blev så jäkla kasst.

Motsatsen till Di Anno-morgonen blir rent logiskt Steve Harris-morgonen. Steve Harris är, för er som inte vet det, Iron Maidens skygge, timide och ständigt småleende bandledare/basist. På scen brukar han oftast nöja sig med att sätta upp ena foten på monitorn och så sjunger han med i alla låtar. Verser och rubbet, fast tyst. Ständigt småleende. Bruce Dickinson kan fara omkring som en dopad flipperkula bäst han vill, Steve Harris vet att det är han som kontrollerar skeendet.

Det är det tillståndet du letar efter varje morgon, hemmavarande med två barn som ska kläs, födas och sättas i aktivitet innan en viss tid. Och det var det tillståndet som lika plötsligt som otippat infann sig på tisdagen. Gösta sov och sov, men Vince Folke och jag jobbade oss metodiskt igenom frukost, bäddning, påklädning och tandborstning. Till slut återstod bara TG:s väckning. Jag gick in, drog försiktigt upp rullgardinen och möttes av ... ett stort leende.

Jag tog hans feber. Den var borta. TG åt sin gröt, vi gick till simskolan och Folke briljerade. Blev uppkallad ur bassängen för att han skulle få lära sig armtagen, först av alla i sin grupp. Jag satt där stolt med mitt utsökta bryggkaffe från Liljeholmsbadets kiosk.

Jag smålog. Precis som Steve Harris.

Gud är död - Opeth tråkade ihjäl honom

2011-09-26T21:15:00.013+02:00

Opeth.
Jag måste ändå skriva lite om dom. Har lyssnat lite på deras senaste, omtalade, och på sina håll rätt uppskrivna, "Heritage". Kändes nästan som en medborgerlig plikt att göra det.

Åh herregud.
Först Janne Johansson-piano och sen börjar det vrålas om att "God is dead". Förmodligen för att Opeth tråkade ihjäl honom/henne, tänker jag. Som pappaledig lyssnar jag nästan på all musik stående vid spisen eller diskhon. Jag kan säga så mycket som att det är roligare att diska utan att lyssna på Opeth, än det är att lyssna på Opeth utan att diska. (Jag har provat.)

Tyvvärr är det nog inte bara Gud som stryker med om Opeth ska sätta nån slags trend framöver. Det känns som om hela hårdrocksscenen står på spel. Alltså, jag gillar mycket av den här retrorockgrejen, jag har tidigare nämnt Gordon Fights här på bloggen, och visst var Graveyards "Hisingen Blues" från i våras också skön.

Men hårdrock, liksom nästan allt annat här i livet, kan aldrig överleva utan självdistans och humor. På 70-talet gled metal också mot att det skulle stås och spelas solo i timmar, samtidigt som man glodde på sina gympadojor. Publiken sket man fullständigt i. Sen kom Sex Pistols och blästrade rent i rockträsket och inget blev sig likt igen. Lite förenklat. Hårdrocken tvingades byta skepnad och vi fick band som Metallica, Mötley Crue och Van Halen. Alla sins emellan olika, men introverta var de fan i mig inte. Och plötsligt ville alla vara metall-skallar igen (utom syntharna då).

Nä, skippa Opeth. Lyssna då hellre på We Don´t need a Cure, en ny låt från Hardcore Superstars som ligger på deras kommande samlingsplatta. Bättre kosackdans-metall har du inte hört sedan System of a Down rockade som hårdast.

Och glöm aldrig var rockvärldens kanske störste filosof, Paul Stanley, sa en gång: Om livet är en radio - skruva upp till 10.

Därför behövs inga skithus i Sofo

2011-09-22T21:26:00.003+02:00

Liten varning här. Det här är inlägget är inte direkt intellektuellt så att det sprakar om det, men hur som helst. Har du som är bekant med Sofo-området på Söder i Stockholm lagt märke till att rätt många kaféer där saknar toalett?

Tidigare har jag trott att det beror på att ställena ofta är så små så att det liksom inte finns plats för WC. Men så råkade jag bli hrmm... en smula nödig idag när jag och Tommy Gösta for omkring där i området och letade efter en lampa till vår vardagsrumsbyrå. Och då insåg jag, när jag gick in med Gösta på ett ställe för att beställa en pastasallad och låna toan, att jag plötsligt inte hade nåt trängande behov längre. Helt enkelt eftersom dom som jobbade på det där fiket var så jävla skitnödiga till sättet. Och i förhållande till dessa människor var jag faktiskt inte alls skitnödig. Relativt sätt.

Ungefär som när man lyssnade på Anthrax på 1980-talet och tyckte dom lät som Saurons framrusande här av Uruk Haier, och idag, post-Death Metal, låter dom ungefär som en lite hårdare variant av Scorpions. Panta rei, allt flyter. Ett både miljövänligt och yteffektvt sätt att lösa problemet med mänskliga fekalier. Tack Sofo.

Egentligen var det inte meningen att vi skulle hänga på stan idag alls, jag och Tommy Gösta. Men vi har målare i vår trappuppgång, och dom blir surare än Dave Mustain nånsin vart på nån musikanläggning, var gång man ber dom släppa hissen så att jag och TG kan glida upp eller ner. Så jag vågade helt enkelt inte gå in och störa dom en extra gång efter att vi lämnat Vince Folke på dagis. Så vi tog en heldag ute.

Dessutom var TG jäkligt laddad för en aktiv dag. Det ser man tydligt på bilden. Eller hur.

Bruce Dickinson på Liljeholmsbadet

2011-09-20T21:38:00.008+02:00

Vince Folke hade sin andra simskolelektion idag. Efter en småstressig morgon där Hårdrockarpappan råkade sova en 20 minuter för länge och Tommy Gösta slog (tror jag)rekord genom att inte slå upp sina små blå förrns 07.50, kom vi i ordning och lyckades faktiskt äntra dörrarna till Liljeholmsbadet i ganska god tid.

Någon kvart senare låg 10 glada ungar och sprattlade i den 32-gradiga bassängen under ledning av Vivianne Ericksson, i allmänt tal kallad Kickan. Det är om henne den här texten ska handla.

Det är sällan man ser en människa ha riktigt nära kontakt med barn hon/han knappt känner. Särskilt inte när barnen uppträder i grupp. På teater, visst. Men då är ungarna medvetna om spelreglerna. Nånting ska förevisas, man sitter instängd, ljus- och ljudeffekter bränner av runt omkring. Allt är på låtsas.

Kickan har inga effekter. Hon har bara sin röst, sitt engagemang och sitt sanslösa minne för att lära sig namn. Hon kan redan alla namn i Folkes grupp. Han har gått två gånger. Kikcan kör upp emot 15 grupper i veckan. Ni fattar. Varje morgon står hon där vid bassängkanten och trollbinder ungarna likt en Bruce Dickinson på Ullevi i juli. Ska dom hålla i kantstången, då håller dom i kantstången. Ska dom sträcka ut sig på rygg så sträcker dom. Kickan ser, berömmer och korrigerar. Tilltalar med förnamn.

Kickan har gjort sin grej typ lika länge som Bruce Dickinson också. Ja, eller betydlig längre faktiskt, ungefär 50 år (!). Jag läste i nåt tidningsklipp på nätet att hon går mot de 80. Jag hade inte gissat på en dag över 65 om jag fått frågan utan att veta.

En betydande skillnad finns dock mellan Bruce D och Kickan. Scream for me! brukar Bruce uppmana publiken. Kickan, däremot, har skrikförbud på sina simlektioner. Om regeln efterföljs av ungarna?
Gissa.

Den här helgen gjorde vi ... eehhh?

2011-09-18T20:06:00.002+02:00

Söndag kväll. Man sätter sig ner och ska sammanfatta helgen och inser att eehhh...? Vafan har vi gjort? Inte på det viset att vi inte gjort nåt. Vi gör grejer hela tiden. Problemet är bokstavligt. Man har verkligen glömt. Man sitter där och grubblar och inser att man förmodligen minns mindre än vad Ace Frehley gör av åren 1978-82. Typ. Förmodligen till och med mindre än vad Ozzy minns av hela 1980-talet.

Jag vet inte när den här närminneskollapsen började, men jag tror att det var någon gång i samband med att Folke föddes. Nu har den i alla fall eskalerat till en nivå där jag har svårt att komma ihåg att det var elvispen jag skulle hämta ut ur skänken, efter att ha gått de fem stegen från diskbänken, där jag höll på att förbereda potatismos. Ja ni fattar.

Vad vi gjorde i helgen? "I remember now ..." (Queensryche, "Operation Mindcrime"). Vi drog fram en diskmaskin och kollade varför det ibland stinker värre än en Watainkonsert där bakom. Jag fogade lite kakel. Vi fikade på Rio Bio. Vi åt grymma, hemmagjorda bacon och ostbrugare. Vi for till city och kollade in Nikki Sofies jobb och gick utmed hela Södermälarstrand. Jag sprang 7 kilometer på under 33 minuter. I morgon är det bara jag och Gösta igen.

Tillsammans igen - Per Fontander och jag

2011-09-15T18:50:00.007+02:00

Har börjat lyssna på P4 Radio Stockholm på förmiddagarna, nu när jag är hemma. INTE SÄRSKILT METAL tänker kanske du. Men då tar du inte i beaktande att förmiddagsshowen där ofta leds av 80-talets svenska hårdrocks-häxmästare, Per Fontander. Under några år när Iron Maiden var som störst ledde han Rockbox, det enda seriösa hårdrocksprogrammet i svensk etermedia på den tiden. (Det vill säga TV 1, TV 2 och Riksradion.)

Han ligger ju rätt lågt med sin bakgrund, Per, i det där programmet. Han snackar mest trädgårdstips och grejer. Men ibland skymtar den gamle metal-gurun i honom fram. Som i förrgår när han fick för sig att spela Ozzy Osbourne (nån av balladerna, har glömt vilken, men inte Mama Im Comin´ home i alla fall.) Istället för att bara sätta på musiken, som han brukar, tog Per ett djupt andetag och sa med ödesmättad röst: Och in på scen kliver nu John Michael Osbourne ... och så drog låten i gång.

Det där fick mig att tänka på en grym intervju som Per Fontander en gång gjorde med Ozzy i Rockbox. Ozzy var med på telefon om jag inte minns fel, inför släppet av No rest for the wicked, tror jag det var. Fontander och Ozzy pratade en del om de galna rykten som alltid omgav Ozzy i den brittiska pressen. Bland annat valsade en story runt om att han skulle ha flytt från sin fru Sharon, till nån tibetansk munk i Himalaya. Där skulle han ha klippt av allt sitt hår och skickat det tillbaka till Sharon med post.

"Men", konstaterade Ozzy lakoniskt i telefon, "Det är bättre att det skrivs sånt där än att det är helt tyst. För då kommer folk att läsa om Ozzy, tänka på Ozzy och inte glömma bort Ozzy. Det är helt enkelt bättre att dom skriver skit om Ozzy än att dom inte skriver alls." Jag var nog inte mer än elva, tolv år när jag hörde den där intervjun. Men jag brukar faktiskt fortfarande mumla Ozzys gamla devis för mig själv, när jag blir lite ängslig för vad folk egentligen tycker om mig. Hellre betraktad som skitstövel än bortglömd. Tänker man så blir livet ofta lite lättare.

Per Fontanders insatser för hårdrocken är hur som helst inte bortglömda. Inte av mig i alla fall.

(Foto på Ozzy: F Darkbladeus, Public Domain.)

Första stapplande ackorden

2011-09-12T21:48:00.005+02:00

Så här långt i bloggen har jag i i första hand använt musiktermer som metaforer för vad som pågår i mitt liv. Så icke i kväll. För idag har jag och Folke för första gången jammat ihop, på riktigt.

Folke fick en Ukelele för två jular sedan. Lite för tidigt naturligtvis, men va sjutton. Jag måste ju i alla fall med gott samvete kunna utesluta möjligheten att han skulle ha varit musikaliskt underbarn. Ukken har mest legat och skräpat men så för ett par veckor sedan framkastade jag försiktigt möjligheten till Folke att jag skulle kunna lära honom några ackord nu när vi är hemma så mycket tillsammans.

Och idag gjorde vi slag i saken. Och jag måste säga att Folke visade ett stort intresse. Vi började med D-ackordet, som på en Ukke endast innebär att man trycker ner ringfingret på band 3, tunnaste strängen. Folke låg och hamrade på sitt D medan jag körde en vanlig 3-ackordsrunda och sjöng en av få hårdrockslåtar som passar till Ukelele: I used to love her, med Guns n Roses. (Jag gick inte in så noga på vad den handlar om. "Take it for what it is", säger ju faktiskt Axl mitt i låten, om man lyssnar noga på studioversionen.)

Efter vi hade lirat den några gånger gick vi ut och lyssnade på originalet. "Det ska vara trummor också", konstaterade Folke. Så då gick vi in och hämtade hans rytmägg som han fått av Stella Wendick. Sen körde vi I used to Love her med ägg och Ukelele ett tag. Folke skötte ägget. Mycket lyckat.

Senare på kvällen plockade vi fram instrumenten igen. Folke provade då sitt första G-ackord, och att byta mellan D och G. "Jag kan inte" sa Folke efter två försök. "Men hur många gånger tror du att pappa har övat på det där. Kanske 10 000 gånger", sa jag. "10 000", sa Folke och tittade konstigt på mig. Sen körde vi på ett par gånger till.

Parklek - helt ärligt inte särskilt metal

2011-09-09T23:26:00.006+02:00

Vi gick till Drakenbergs parklek i dag på eftermiddagen, Vince Folke, Tommy Gösta och HårdrockarPappan. Det här är kanske inte världens mest PK grej att säga, men parklekar är inte riktigt min grej.

Alltså, det är svårt att neka till att känslan man får i en parklek påminner rätt mycket om den som en gammal hårdrockare får när han/hon går på 90-tals-introtävling med ett gäng indiepopare, på typ Strand Hornstull eller liknande. (I mitt fall läs: Harald Pålbrandt och Stefan Karlsson). Man sitter där under låt efter låt som ett levande frågetecken, samtidigt som HP och SK knäcker det mesta före fjärde takten. "Men den här måste du kunna", säger dom. "Det är ju Sultans of Ping." "Nope. Aldrig hört."

Det är lite samma med parklekar. Ungarna stojar som galna runt en med trehjulingar, bandyklubbaor och slänggungor och man tänker: "Jag är inte riktigt målgruppen ändå." Fast Vince Folke diggar det som sjutton, och Gösta säger inte nej till en långsam swing i babygungorna, så vi lär gå dit fler gånger.

***

Betydligt schysstare lektajm då på förmiddagen. Jag och Vince Folke byggde två borgar, en av Duplo och en av gamla hederliga träklossar. Sen delade vi in Folkes playmobil-riddare i onda och goda och lät dem förgöra varandra. Det var ett slag värdigt att beskrivas i vilken Hammerfall-låt som helst. Vi snackar drakar, trollkarlar, lejon och flygande riddare. Det hela pågick ända tills Tommy Gösta vaknade och krävde bruna bönor och potatismos på stört.

En på det hela taget lyckad dag.

God natt.

Asienturnén - en första skiss, & en fika med Lemmy

2011-09-08T19:06:00.005+02:00

Denna sol-regninga torsdag bjöd på en trevlig fikastund för mig och Tommy Gösta Lee, tillsammans med Ingemar Dahlkvist. Ingemar är en riktig räv i fackförbundstidningskretsar som jag arbetade med under sju år på Byggnadsarbetaren. Numer är han frilans. Ska man förklara Ingemar med att likna honom vid en metal-karaktär, får det bli Lemmy Kilmeister. Han kör fortfarande en rättfram och punkig stil trots att han går mot 60. Och hur originell idé man än har till ett byggreportage, kan man vara rätt säker på att Ingemar har gjort den nån gång på 1990-talet. Och så är det ju lite med Motörhead också. Vi tog var sin dubbel Espresso på Frappino på Långholmsgatan. Tommy Gösta vart lite otålig men han blev gladare när han fick leka med Ingemars snusdosa.

***

Har tidigare bloggat en del om familjen Hårdrocks stundande Asien-turné. Den har alltså två ben kan man säga, ett Thailandsben och ett Malaysiaben. Efter ganska idogt läsande av Lonely Planet har åtminstone Malaysiabenet börjat ta sin första skissartade form.

Ett besök i huvudstaden Kuala Lumpur var ju ganska självklart eftersom vi flyger dit. Det blir vårt öppningsgig helt enkelt. Därefter hade vi nog tänkt att ganska omgående ta oss till Thailand för några veckors turnerande på öarna där innan vi så småningom letar oss ner genom Malaysia tillbaka till KL.

De stopp som hårdrockarpappan tycker verkar mest lockande på den vägen är Langkawi, Pangkor, Penang och Melaka. Sen kan det bli ytterligare förhandlingar om gig även i Singapore. Hårdrockarpappan är osäker, men jag måste givetvis höra vad bandledare Nikki Sofie anser. Vi har haft ett bra management i familjen Wendick, nära vänner som gjorde en liknande turné i vintras. I kväll kommer vi förmodligen att boka in hotellet för de första nätterna i KL. Så nu känns det att det blir allt mer påtagligt att vi ska dra, även om det är långt kvar.

***

Nu ska jag gå och snyta mig, för jag har blivit grymt förkyld.

(Foto på Lemmy ovan: Mark Marek, GNU Free Documentation License)

Favorit i repris: Vilket hårdrocksband är din familj

2011-09-06T20:42:00.007+02:00

Några läsare har undrat en del över de mellannamn som jag använder på mina familjemedlemmar, Tommy, Vince och Nikki. De förklaras i ett tidigare inlägg, från i januari. men eftersom en del nytillkomna läsare verkar ha missat detta inlägg, kommer det här i repris.

Håll till godo
/HårdrockarPappan

Frågan är nu: Vilket hårdrocksband liknar familjen Rudh-Sjöholm mest?

Saaatan vad jag fick fundera innan jag kom på ett trovärdigt svar på det. Först måste man ju bestämma vilka parametrar som är viktiga att jämföra med. Bara det faktum att vi inte har eller har haft några narkotikaproblem, skulle ju egentligen utelämna så gott som alla band utom möjligtvis Iron Maiden. Men dom är vi fan inte. Dessutom består vi bara av originalmedlemmar vilket utesluter även Maiden.

Så man får kompromissa sig fram lite där. Och då kom jag, rätt överraskande för mig själv, fram till Mötley Crüe.

Så sjukt klyschigt tänker du nu. Ännu en medelklasstönt som läst the Dirt men aldrig hört Shout at the Devil.

Låt mig då få argumentera. Vår familj består av fyra personer: mamma Sofie, pappa Johan (jag), storebror Folke och lillebror Gösta. Åtminstone de två förstnämnda medlemmarna sprang tidigare rätt mycket på diverse utehak och konsumerade hyfsade mängder alkohol. Numer gör gruppen emellertid få publika framträdanden, vilket förmodligen ger upphov till ett och annat tvivel hos bekantskapskretsen kring om vi över huvud taget existerar fortfarande. Men viktigt är, att när vi väl gör publika framträdanden, gör vi det med samtliga originalmedlemmar. Vi har gott om konflikter i gruppen, men vi inser samtidigt att ingen av oss är ersättlig. Så fort en lämnar, så tar den personen med sig all magi som gruppen begåvats med. Mängden skandaler vi numer är upphov till är emellertid inte ens mätbar. Vissa tycker kanske det är sorgligt ibland, andra tycker kanske att det är skönt. Dessutom är vi fortfarande hyfsat snygga, trots att åldern börjar göra sig påmind hos ett par av medlemmarna.

Den här beskrivningen passar naturligtvis även in på förmodligen minst 30 procent av landets övriga småbarnsfamiljer vilket leder till slutsatsen att Mötley Crüe faktiskt är en slags sinnebild för det traditionella, heteronormativa, västerländska kärnfamiljs-samhället. Glam Metal som en slags kristdemokratisk, våt dröm. Lite oväntat kanske, men icke desto mindre sant. Dags sålunda för Göran Hägglund att blondera håret, vira lite sjalar om skallen och trä på sig högklackat.

Med detta avklarat återstår att bestämma vem som är vem i Mötley Rudh-Sjöholm.

Vince Neil: Folke, storebrorsan. 4 år. Familjens frontman. Drar på sig mest uppmärksamhet, levererar allt mellansnack, alla oneliners.

Tommy Lee: Gösta, lillebrorsan. 8 veckor. Inte världens största rockstjärnefaktor kanske, men kompenserar det med en förmåga att gå hem även hos människor som egentligen inte gillar genren i vanliga fall.

Nikki Sixx: Sofie min sambo. Bandledaren. Självklart den som jag helst velat vara, men det är ingen idé att låtsas. Klart att jag bidrar med riffen, men det är Sofie som ser till att låtarna blir skrivna. Dessutom den klart snyggaste medlemmen.

... vilket lämnar till mig att vara

Mick Mars: Killen med kanske sämst tajming i hela metalvärlden: Visst, du får bli sologitarrist i ett av 80-talets största band, men nu råkar det vara det enda metalbandet under nämnda årtionde där sologitarristen till och med rankas lägre än trummisen. Men jag klagar inte. Jag är fortfarande i ett band. Och det är det som räknas.

Ha det

The loneliness of the Long Distance Runner ...

2011-09-05T21:31:00.003+02:00

... heter som bekant femte spåret på Iron Maidens ofta lite utskällda (och en smula underskattade) Somewhere In Time. Om inte annat så håller jag omslaget för ett av de coolare på gruppens 80-tals-plattor, och det säger ju inte lite.

Jag brukar normalt inte lyssna på musik när jag är ute och springer, men ikväll hade jag kanske behövt en liten metal-injektion, och då hade nog inte ovanstående låt varit helt fel. 1,8 mil blev det till slut, på tiden 1,34,04. Det var den längsta sträcka jag nånsin sprungit och det var en märklig känsla efteråt. Man var inte andfådd, bara liksom ... tom. De sista kilometrarna gick så pass sakta att lungorna knappt var under någon press alls. Problemet var bara att när jag försökte trycka till för att öka farten vägrade knäna och låren att lyda. De ville bara fortsätta i samma stadiga tempo som tidigare, ungefär som en basgång av Steve Harris. En märklig känsla, helt skild från den man har när man går max på en 10-kilometare till exempel. Men det gjorde mig samtidigt lite sugen på att ta nästa steg och testa halvmaran.

Nya Close Up dök ner i brevlådan idag. Inte oväntat Opeth på omslaget. Det blir väl denna månads stora släpp. Tyvärr har jag ingen större koll på den eftersom Byggnadsarbetaren inte brukar få särskilt mycket plattor från Warner. Dom är säkert trevliga och duktiga men jag har aldrig lyckats bygga någon lång relation med dem. Vi får väl se till våren. Istället lyssnar jag på Iced Earth som också släpper platta i september. Återkommer med rapport.

God Kväll

HårdrockarPappan goes LattePappan

2011-09-01T21:41:00.004+02:00

Jag hade egentligen lovat mig själv att inte göra det. Fast sen hade jag liksom ett ärende åt det hållet. Och jag tyckte det kunde vara okej, eftersom jag faktiskt ägnat en hel del tid den här veckan åt att laga en läckande skithusstol. (Sånt tarvar sin belöning.) Så idag satte jag mig och Tommy Gösta på 4:ans buss till ... Sofo. Och det tog inte lång stund innan jag satt där med en stor latte och en croissant och läste ett magasin om medier. Klädsel: För liten jeansjacka, huligansneakers och dödskalle-tisha. Gösta satt bredvid, sovandes i sin Urban Jungle-vagn.

Till mitt försvar kan dock sägas två saker: Magasinet jag läste hade en bild av mig (och min ärade kollega Peter Önnestam) på framsidan, så det var kanske lite självklart att jag ville läsa det. Och, viktigast av allt, jag fikade UTAN lap-top. Så jag var inte helt och fullt en +35-söder-lattefarsa. Det kan jag för övrigt aldrig bli eftersom min bärbara dator varken är vit eller har några frukter på ryggen.

Sen ska sägas att TG och jag hade det gemytligare än på en Mustasch-konsert (när Ralph är på gott humör). Vi drev omkring och kollade in second hand-kläder, provade en Epiphone Les Paul-kopia på 4 Sounds och käkade lunch på Taste Vietnam (På bilden kan du se hur trevligt vi hade där).

Men nu lovar jag. Inga fler latteåterfall. Jag tänker bli renare än James Hatefield och bara dricka svenskt bryggkaffe i mitt eget kök.

(Kanske.)

Asien-turnén i tankarna

2011-08-31T21:45:00.003+02:00

Det finns många "sanningar" om metal. De flesta är ren dynga. Men en grej är svår att snacka bort: Hur bra ditt band än är, så är det inte förrns man genomfört sin första turné i asien, som man är ett vetekorn skilt från agnet.

I januari och februari genomför familjen Hårdrock sin första Asienturné som fulltalig kvartett. HårdrockarPappan och Nikki Sofie har turnerat där tillsammans tidigare, men det var innan vi bildade bandet.

Turnéplanen är utställd på Malaysia, Thailand och kanske även Singapore. Och eftersom HårdrockarPappan har en del ledig tid över har han så smått börjat glana i guideböckerna den senaste veckan. Visserligen är reseabstinensen inte så svår så länge solen skiner över Reimersholme och dess omgärdande vatten, men lite sugen blir man allt när man läser om Langkawis vita stränder, trottoarrestaurangerna i Kuala Lumpurs China Town och diverse exotiska djur som man kan ha turen att stöta på.

Personligen har jag svårt att tänka på Asien utan att tänka på Yngwie Malmsteen, den metalartist som kanske flest gånger påpekat hur stor han är i Japan och därför måste jag givetvis bjuda på lite unleashed fucking fury om du klickar här.

För övrigt innebar dagen en trevlig pratstund med tidningen Journalistens reporter Hannah Lundqvist och fotografen Tomas Ohlsson. Resultatet hamnar förhoppningsvis i tryck i deras arbetsledarbilaga, som kommer några gånger per år. En annorlunda upplevelse att vara på andra sidan anteckningsblocket för en gångs skull.

Tidigare har jag nämnt att Vince Folke och jag läser Bilbo nu. Bilbo är för närvarande i Mörkmården och det går sådär för honom. En av hans dvärgpolare trillade i kväll ner i en förtrollad flod och somnade. Jag återkommer med fler rapporter.

God Afton.

Vi vill så gärna tro

2011-08-29T21:24:00.003+02:00

Jag och Vince Folke hade en liten Art Work Shop idag (ni ser den på bilden). Eftersom vi håller på att läsa om Bilbos äventyr föreslog jag att han skulle börja med att måla den mångfärgade fyrverkerield som Gandalf på ungefär var 50:e sida trollar fram ur sin stav. Det tyckte Vince Folke var en bra idé. Han använde sina fina glitterfärger som han fick i födelsedagspresent av grannflickan Hannah. När han var färdig med elden föreslog jag att han skulle måla Gandalf och när han var färdig med detta föreslog jag att han skulle rita Bilbo, och så vidare. Folke är ju en rätt non-figurativ konstnär, så det hela slutade i en (som jag som stolt far tyckte) ganska enastående färgsprakande komposition a´la Jackson Pollock (hrm...nåja).

Vi hade en väldigt kreativ stund tillsammans och hela grejen fick mig att tänka på den fullkomligt lysande dokumentären som SVT sände härom veckan, om den lilla amerikanska tjejen Marla. Hon kränger abstrakt konst för 1000-tals dollar, men som väldigt många bedömare också anser vara en ren fejk. (Hennes pappa är den verklige upphovsmannen enligt belackarna.) I dokumentären framgår ganska tydligt att så också är fallet. Men det som gör hela filmen så fantastiskt är det allra sista klippen, på ett par sekunder. Där visas en bild från en vernissage, flera månader efter att fejkanklagelserna stormat som värst. Man tror att Marla ska vara ute ur leken. Men icke. Tavlorna går som smör i solsken.

Det som är det intressanta med filmen är alltså inte huruvuda lilla Marla är fejk eller inte. Det intressanta är studien över hur vi som publik så gärna vill tro på det vi en gång lärt oss älska. Trots att det är så uppenbart Game Over. Jag är likadan själv. Jag minns när Ace Frehley var gästade pratshowen Robin för nåt år sedan. Jag minns att jag laddade hela dagen för den där intervjun. Satt som klistrad när den sändes. Där 1,3 miljoner tittare såg ett svamlande fyllo som verkligen behövde klippa sig, såg jag fortfarande en råcool rocksnubbe. För det var Ace. The Space Ace. Mannen som fått fler smågrabbar att lära sig spela gitarr än någon annan gitarrist på den här planeten, Hendrix inräknad.

Ni ser intervjun här. Döm själva, huruvida Ace är slut eller inte. Men döm inte mig för min åsikt om honom. Jag är förlorad, lev med det.

Stand Up and Shout!

2011-08-27T20:34:00.003+02:00

I går reste sig Tommy Gösta upp för första gången. Jag kom in från balkongen med lite odiskade grejer från lunchen, och då står han. Bara sådär. Alltså inte utan att hålla i sig i något. Han hade båda händerna instuckna i kryddlådan, varför han även skrek i högan sky. Han kunde nämligen varken få ut kryddor eller händer ur den lilla glipan jag lämnat efter att ha tagit ut saltet.

Idag kom sommaren tillbaka, vilket fick trion Tommy Gösta, Vince Folke o Hårdrockarpappan att göra ett efterlängtat come back-gig på långholmsstranden. Nikki Sofie är på solotunrné i Norrland. I morgon ger sig även trion ut på vägarna, eller snarare järnvägarna. Det stundas kalas hos barnens kusin i Uppsala.

Lira dina tyngsta riff när du har chansen

2011-08-25T21:05:00.003+02:00

För några år sedan gick min bäste kompis Magnus på Wasp-konsert, jag tror det var i Scandinavium (det var långt ifrån fullsatt). Efter någon timmes gig gick plötsligt Blackie och grabbarna av scen, utan närmare förklaring. Folk blev dock inte så förvånande, alla väntade sig en snabb återkomst med ett antal kraftfulla, sprakande extranummer. Men inget hände, förutom att lamporna så småningom tändes och nån roddare lät mp3-musiken börja strömma ur PA-systemet. Magnus gick snopet därifrån, för att nästa dag även konstatera att giget inte recenserats av en enda tidning. Han började närapå så smått tvivla på att spelningen ens hade ägt rum, kanske var alltihop bara en dröm.

Varför berättar jag det här? Jo, för att jag kom att tänka på den historien igår när jag lämnat Vince Folke på dagis. På vägen hem passerade jag o Tommy Gösta en ambulans, där två vårdare höll på att lasta in en gammal kvinna. Hon var nog inte död, men hon var knappast heller medveten om sin omgivning, där hon låg på en brits inlindad i filtar. Hon flyttade från sin lägenhet nu, hon kommer aldrig tillbaka. När jag hämtade Folke på eftermiddagen, stod redan Stadsmissionen utanför samma port och lastade in, vad som måste ha varit kvinnans bohag, i en stor flakbil.

Kvinnan jag såg är knappast unik. Det är så det slutar för de flesta av oss. Som en Wasp-konsert. Musiken tystnar, folk rycker på axlarna, går hem, glömmer. Det blir inga fyrverkerier, bomber eller flygande trumset. Inga extranummer över huvud taget.

Så vad lär vi oss av det? Jo, att aldrig spara de tyngsta riffen till sist. Strömmen kan gå fortare än du anar, eller så surnar bandledaren till och säger att: "Nu går vi av." (Det var väl det som hände i Scandinvium, kan tänkas.) Lira dina fränaste solon så fort du får chansen, lira så att strängarna ryker. Du kan alltid köpa nya.

Det här är ett trivialt resonemang, jag vet. Det är sagt tusen gånger förut, på tusen olika sätt. Likväl tål det att upprepas, för vi verkar ha förbannat svårt att fatta hur sant det är.

God Natt.

Det du inte ser ...

2011-08-24T13:52:00.006+02:00

Vilken meningslös bild, tänker du nu. Vafan lägger han ut ett jävla skrivbord för? Det ska ju vara på blocket. Icke. Däremot är det inte det du ser, utan det du inte ser på bilden som är det intressanta. Det här är nämligen en dokumentation över min första avslutade punkt på min "att göra"-lista som jag bloggade om i förrgår. Någon som ser några kablar. Nä. Just det. Men de finns där, och de ger ström till både dator och skrivare. (Sen att skrivaren inte ser ut att vara från Bang o Olufsen är jag den förste att erkänna, men det är inte poängen här.)

Den stora skillnaden mellan ett hem och en hårdrocksfestival är följande: På en hårdrocksfestival är det Metal med kablar och kraftkällor. Ju fler synliga trefaskablar och generatorer desto bättre. I hemmet är kablar aldrig något annat än fula. Det finns få saker som är så tragikomiskt som när man kommer hem till folk som lagt två årslöner på att renovera sitt hem, men där hemelektroniken ser ut att ha installerats av två pårökta roddare ur Manowars crew, med en rulle gaffatejp som enda verktyg.

Så sammanfattningsvis en enkel regel att hålla sig till:
Rockfestival: Kabel, ja tack.
Hemma: Kabel, nej tack.

Följer ni bara denna anvisning så går det er väl i livet.

"Äh vafan, jag lyssnar på Gordon Fights i stället"

2011-08-23T09:24:00.006+02:00

Sorry att det blivit dåligt med blogga senaste dagarna. Men nu är jag i alla fall tillbaka.

Jag gjorde en "att-göra"-lista förra veckan. En massa sköna grejer som ska fixas. Där ska upp en smyglist på panelen på balkongen, toa-stolen på lilla dasset ska lagas, sladdar till datorer ska döljas och det ska in en ny blandare i köket.
Av detta har än så länge blivit intet.

Bland de saker jag istället prioriterat i stunder av ledighet, är att lyssna på retrorockarna i Gordon Fights, som bussige Per Bussman från Triada hade vänligheten att skicka mig. Retrorocken växer sig allt starkare för varje månad känns det som. Graveyard blev ju tokhyllade i våras och nu växer banden som svampar ur marken. GF släpper sin platta den 25 september. Jag ska definitivt föreslå att Byggnadsarbetarens egen retrorock-nörd Peter Leander recenserar den.

Stockholmarna Gordon Fights är kanske ännu bluesigare än Graveyard, mer Hendrix än Steppenwolves och Zeppelin om man säger. Ett stormande böljande gränslandskap mellan blues, proggresiv musik och pionjärmetal, om man kan kalla det så. Det finns lite smakprov på deras MySpace.

***

Vi avslutar med lite familjeliv i form av ett citat av Vince Folke Neil, som han kläckte helt utifrån ingenting på frukosten:

"Vet du pappa? Hello Kitty-superhjälten har ett kök som är lika stort som ett slott. Och rummen är ännu större. Så Hello Kitty-superhjälten har en jättestor lägenhet."

"Okej."

Familjen hårdrock återförenas med kräftskiva

2011-08-20T20:27:00.005+02:00

Minns ni när tidningen OKEJ på 1980-talet bjöd Mötley Crüe på kräftskiva. Om inte så kan ni kolla här. I kväll har hela familjen hårdrock haft en liknande tillställning, om än inte riktigt lika vild.

Vince Folke och HårdrockarPappan hjälptes åt att koka kräftspad redan igår morse (se bild), och under natten hade de röda små kinesiska monstren legat till sig i sörjan så pass att de nu i kväll blivit alldeles delikata. Åtminstone enligt HårdrockarPappan och Nikki Sofie Sixx. Vince Folke bet i en kräftstjärt och försäkrade att han tyckte den var jättegod. Den blev emellertid liggande orörd på fatet under resten av kvällen. Tommy Gösta Lee fick inte äta några kräftor eftersom hans njurar inte fixar saltet så bra ännu. Nästa år får han till fullo invigas i denna märkliga nordiska rit.

I övrigt bjöd dagen på en riktig metal-safari, när familjen hårdrock tog en loj promenad runt Hornstull. På Apoteket Hjärtat stod Close Up-magasines Gudfader Robban Becirovic med familj. Och när familjen därefter gick neråt Hornsbruksgatan mot Bergsunds Strand stod Crash Diets utmärkte sångare Simon Cruz i en port och rökte. Han hade elektrikerbrallorna på sig, men jag vet inte om han återgått till denna profession på senare tid. När HårdrockarPappan intervjuade honom i fjol våras var det musik på heltid som gällde.

Nu ligger i alla fall Vince Folke och Tommy Gösta och sussar sött i sina sängar. Nikki Sofie och HårdrockarPappan njuter av sensommarkvällen på balkongen.

Ha det bäst.

Duon rockar på till tonerna av Death Destruction

2011-08-18T21:36:00.003+02:00

Nu har vi kört tre dagar som duo, jag och Gösta, emedan Nikki Sofie Sixx och Vince Folke kört solo på jobbet respektive dagis. Duo är ju en svår konstellation. Det finns alltid den där risken att dynamiken går förlorad någonstans på vägen. Särskilt om man är van vid en kvartett med hyfsat jämställda roller. Det tydligaste exemplet är ju Kiss där Gene och Paul körde i diket ganska snabbt efter Ace Frehleys avhopp. Det tog inte många år innan det började dyka upp plattor som Asylum och Hot in the Shade.

Men duon är ju också formatet för det oväntade och fullständigt magiska. Som Axl Rose tillsammans med Elton John på Freddie Mercurys minneskonsert. Eller alla typ alla gitarrdueller mellan KK Downing och Glen Tipton.

Så var befinner sig HårdrockarPappan och Tommy Gösta? Tja, någonstans mitt emellan. Jag har tidigare berättat om TG:s tidiga morgonvanor. Där är vi fortfarande lika osynkade som Dee Snider och den Amerikanska senaten. För att ett par timmar senare, i solskenet vid vattenkanten på Reimersholme, njuta den sista tårtbiten sommar tillsammans i stor harmoni.

Eller som när jag igår drog igång Göteborgs-dödsmetallarna Death Destructions kommande platta på Lap-topen i köket. Jag rundar därefter köksbordet för att kolla så att twin-pads-smattret från gamle Evergrey-batteristen Jonas Ekdahl inte skrämt ihjäl honom. Gösta sitter där på golvet - och bara ler. Han är redan en hårdrockare. Man blir så varm i hjärtat.

För övrigt kan jag säga att efter en tre, fyra lyssningar på Death Destruction, som ju frontas av Jimmie Strimell från Dead By April, så är intrycket väldigt gott. Plattan kommer i nästa vecka, och den är väl värd att kolla in. Bandet är en slags all star-sättning där även Fredrik Larsson från Hammerfall ingår.

Ha det.

En dag som Anvil

2011-08-16T18:52:00.004+02:00

Även Vince Folke Neil har nu börjat ägna sig åt sitt, under hösten pågående, solo-projekt. Det vill säga förskolan Sagan. Det betydde lite tidigare uppstigning än vanligt. Tyvärr har Tommy Gösta Lee anammat rock n roll-tiden 05.00 AM på ett lite motvalls sätt, vilket gjorde att HårdrockarPappan inte fick sova ens till den önskade tiden 06.50. Till skillnad mot vanliga rockstjärnor vaknar Tommy Gösta vid den tiden och börjar dricka (välling), istället för att, som brukligt är i sleaze-kretsar, sluta dricka och gå och lägga sig.

Men det var ändå lugnt. Teet var slut så jag hade en bra ursäkt för att dricka kaffe till frukost och det gav en bra skjuts.

Det var kul att återse Folkes kompisar och lärare. Den nya, Åsa, verkar också laddad inför terminen. Och när vi lämnat vår frontman där återstod alltså endast en liten duo i bästa Anvil-stil, bestående av HP och Tommy Gösta. Och precis som för Anvil de senaste 25 åren var det inte direkt nåt rock n roll-liv idag. Snarare fokus på tvätt och städning innan den lycklig återföreningen med Vince Folke som ni ser på bilden.

Nu ska jag kolla min jobbmejl och se om jag fått några spännande plattor. Det har varit alldeles för lite lyssnande på nya plattor på sista tiden.

Ett allt igenom lyckat återföreningsgig

2011-08-14T21:55:00.005+02:00

Tillbaka i Stockholm efter en helg i the Old Country, det vill säga min födelsestad Falkenberg. Mellan fredag och söndag lämnade hårdrockarpappan tillfälligt sin familj för ett återföreningsgig med sina gamla ungdomspolare, i Jens grymma sommarhus i Ugglarp.

Återföreningsgig av det här slaget kan gå lite hur som helst. Man vill inte göra en Black Sabbath och fastna i en massa obetydliga skitkonflikter från förr. Ej heller vill man bara leverera en massa gråtmild nostalgi eller helt enkelt framstå som gubbar som försöker vara unga (Läs Aerosmith i början av 1990-talet).

Tidernas kanske starkaste återförening inom hårdrocken stod Deep Purple för i början av 1980-talet med plattan Perfect Stranger. Det var inte långt ifrån den nivån jag och mina fem polare hamnade i helgen tycker jag.

Man har en lördag på sig. Det gör att setlistan blir lika sprängfylld som Gene Simmons trikåer. Mellan 12.30 och 02.15 hann vi med allt från sill-lunch och nakenbad till fyrkamp, grillning och midnattsbastu. Och givetvis en massa gamla minnen, men hela tiden blandat med historier från våra nuvarande liv.

Och så min egna personliga favorit, att jag efter många år åter fick chansen att jamma lite på akustisk gura tillsammans med min äldsta kompis, Toya. Numer professionell strängbändare och låtskrivare i Örebros eget Queensryche, Saint Deamon, vars nya hemsida ni kan se här. Han är grym Toya.

Allt som allt en eftermiddag, kväll och natt som sent ska glömmas. Tack ska ni ha, Toya, Jens, Manne, Love och Kalle. Det här får vi göra om.

Årets bästa låtar - so far. En liten Spotifypresent.

2011-08-10T22:08:00.004+02:00

Varje år i december kräver grand master Harald Pålbrandt (en polare till mig helt enkelt) ett antal män i 35-40-års-åldern på en lista där de ska presentera det gångna årets 20 bästa låtar. I vanliga fall ingår listan i den vanliga paniken över allt annat som ska göras till jul.

Så inte i år.

Eders Pappa Hårdrock har nämligen under hela året fört in låtar i en Spotifylista, allt eftersom de släppts och vunnit hans gillande. Det betyder att jag redan i augusti kan presentera en gedigen, om än långt i från komplett, lista över i hans tycke det bästa som släppts så här långt, 2011. Ni når den här

Håll till godo och trevlig lyssning.

Kasst, Century lämnar Spotify

2011-08-09T21:39:00.004+02:00

Gick in i min jobbmail nu för en stund sedan och hittade ett pressmeddelande från Century media, som säger att de drar bort alla sina band från Spotify. Flera andra hemsidor referar till pressmeddelandet nu i kväll.

Det är en katastrof för hårdrocken som genre anser jag. De kan ju inte på allvar tro att det tjänar deras bands intresse. I de länder där Spotify används av en bred allmänhet, finns inte bandet om det inte finns på Spotify, så är det bara.
In Flames, Arch Enemy, Crowbar och många, många, många fler inte längre går att lyssna på på Spottan. Fan i helvete säger jag.

En liten Dave Mustaine gör entré

2011-08-09T20:25:00.008+02:00

Redan efter frukost visade det sig att Tommy Gösta Lee bytt skepnad. Idag var han lika butter som Dave Mustaine på Big 4 på Ullevi. Inte blev det bättre av att han fick ett stort skrapsår på ena tån, förmodligen orsakat av en golvlist i hallen.

I det läget gäller det att sänka ambitionsnivån. Ingen kan räkna med att en bandmedlem ska gå från nämnde Mustaine till att bli David Lee Roth i en California Girls-video på en förmiddag. Lyckades i alla fall få honom i speldugligt skick med hjälp av 1 och 40 minuters sömn samt en burk hemlagad burkpasta. Runt 14-tiden var han såpass på humör att vår trio lyckades genomföra ett entimmes gig på Drakenparken i Tanto. Efter en banan skymtade till och med ett leende.

Väl hemma igen lirade jag och Vince Folke Neil den medföljande plattan från senaste Close Up Magazine. Vi lirade den i spelaren på vår lap top.
"Ta fram bilden" sa Folke missnöjt när gränssnittet i Windows Media Player endast visade ett grått fält som sa "Okänt album".
"Det finns ingen bild. Det är bara när man spelar i Spotify som det syns. När man spelar en riktig skiva får man kolla på omslaget", svarade jag.
"Omslaget", sa Folke. "Vad är det för något?"
"Det är pappret du håller i handen ..."
Endast tystnad följde. Började känna mig rätt gammal, typ Alice Cooper-gammal. Eller som hans storebrorsa.

***

Till sist en reflektion. Stod och kollade Pride-tåget i lördags. Det börjar allt mer få karaktären av en rullande mässa. Det känns som att snart sagt varenda sammanslutning i det här landet rullar sin logga genom stan under regnbågsfärgerna. Men var fanns hårdrockarna? Jag räknade till en (1) metal-tisha i hela tåget, en Metallica. I övrigt lös tyngre musiken med sin frånvaro helt (Att en tredjedel av grabbsen på Stockholm leathermens trailer såg ut som Rob Halford tycker jag inte riktigt räknas här, ej heller att en del transor förde tankarna till Paul Stanley i i videon till Tears are Fallin, som du kan kolla in här.) Skärpning till nästa år. Det måste ju finnas metallskallar som föredrar Michael Amott framför Angela Gossow, om man säger så.

Första giget avklarat

2011-08-08T22:15:00.007+02:00

Precis som sin förlaga Nikki Sixx har sitt Sixx: AM har vår bandledare en hel del att göra med sitt soloprojekt just nu. Det kan ni läsa om på andra ställen på nätet.

Således var det första giget som trio idag. På grund av detta valde vi en setlist som kändes välrepad: Ännu ett besök på Playa Långholmen med andra ord. Kanske inte direkt Long Beach Arena men vi känner oss lika hemtama där som Lemmy vid Jack Vegas-maskinerna på the Rainbow.

Dessutom infann sig rock n roll-stämningen direkt när Tommy Gösta Lee bestämde sig för att ta sitt livs första cigg. Eller, det var snarare filtret från en fimp och han bara tuggade, he never inhaled. Det var hur som helst det det mest dramatiska som inträffade.

Sen kunde vi bara konstatera att publiktillströmningen var betydligt mer beskedlig idag än under vårt senaste gig på Långholmen, i fredags. Om det berodde på att vi inte kör med originaluppsättning längre, eller om folk helt enkelt börjat återgå till sina yrkesliv låter vi vara osagt.

På bilden ser ni hur som helst att vi hade trevligt. Ha det gott.

Hårdrockarpappan här igen

2011-08-08T00:10:00.004+02:00

Visst ser ni. Hårdrockarpappan är tillbaka. Det är ju ett tag sedan jag startade den här bloggen, men sen hände det inte så mycket. Förrns nu. Det är i skrivande stund 11 minuter sedan jag officiellt gick in i föräldraledig-mode. I 10 månader framåt ska Gösta, Folke och Hårdrockarpappan köra power-trio på Reimers. Det blir fetare än en kör bakom Dimmu Borgir. Och då tänkte jag, va fan, likaväl som att skriva nån slags dagbok kan jag lika gärna köra på bloggen, om jag nu ändå lagt ner besvär på att skapa den.

Så ni som hittade hit: "You wanted the best, and you got the best ..."

Nu kör vi.

PS: Jo, jag har sett att det finns bloggar med snarlika namn o teman på Internet. Men å andra sidan är metal trots allt en genre som helt bygger på plagiat. Eller som ex-Skid Row-Sebastian Bach en gång uttryckte det i en dokumentär på MTV: "All the bands in the business wants to be Kiss. Except for Kiss. They want to be Coca Cola. DS

Sov gott creatures of the night. Theres no need for any Fear of the Dark.

Back in the Byggnadsarbetaren Groove

2011-01-03T22:30:00.005+01:00

Jobb i morgon.
Tillbaka efter 8 veckors pappaledighet med Gösta och resten av familjen.
Jag skulle givetvis ljuga om jag sa att det kändes som inför Guns N Roses-giget på Forum i Köpenhamn 1991 (Izzy ingick fortfarande i sättningen då). Men det känns å andra sidan inte det minsta som att lyssna på Chinese Democracy heller.

Jag gillar mitt jobb.
Vi är nio pers i redaktionen på Byggnadsarbetaren. De flesta av oss har jobbat länge ihop, men när vi släpper tidningar (vilket vi gör var tredje vecka ungefär) känns de fortfarande fantastiskt pigga och ambitiösa. Alla är engagerade och vi lider sällan av stora konflikter. Publiken gillar oss fortfarande.

Faan. När jag tänker på det är vi lite som Iron Maiden.
Snart kommer nästa nummer av tidningen. Plötsligt inser jag att det kommer att bli the Number of the Beast.

Vilket hårdrocksband är din familj?

2011-01-02T16:50:00.002+01:00

Frågan är nu: Vilket hårdrocksband liknar familjen Rudh-Sjöholm mest?

Saaatan vad jag fick fundera innan jag kom på ett trovärdigt svar på det. Först måste man ju bestämma vilka parametrar som är viktiga att jämföra med. Bara det faktum att vi inte har eller har haft några narkotikaproblem, skulle ju egentligen utelämna så gott som alla band utom möjligtvis Iron Maiden. Men dom är vi fan inte. Dessutom består vi bara av originalmedlemmar vilket utesluter även Maiden.

Så man får kompromissa sig fram lite där. Och då kom jag, rätt överraskande för mig själv, fram till Mötley Crüe.

Så sjukt klyschigt tänker du nu. Ännu en medelklasstönt som läst the Dirt men aldrig hört Shout at the Devil.

Låt mig då få argumentera. Vår familj består av fyra personer: mamma Sofie, pappa Johan (jag), storebror Folke och lillebror Gösta. Åtminstone de två förstnämnda medlemmarna sprang tidigare rätt mycket på diverse utehak och konsumerade hyfsade mängder alkohol. Numer gör gruppen emellertid få publika framträdanden, vilket förmodligen ger upphov till ett och annat tvivel hos bekantskapskretsen kring om vi över huvud taget existerar fortfarande. Men viktigt är, att när vi väl gör publika framträdanden, gör vi det med samtliga originalmedlemmar. Vi har gott om konflikter i gruppen, men vi inser samtidigt att ingen av oss är ersättlig. Så fort en lämnar, så tar den personen med sig all magi som gruppen begåvats med. Mängden skandaler vi numer är upphov till är emellertid inte ens mätbar. Vissa tycker kanske det är sorgligt ibland, andra tycker kanske att det är skönt. Dessutom är vi fortfarande hyfsat snygga, trots att åldern börjar göra sig påmind hos ett par av medlemmarna.

Den här beskrivningen passar naturligtvis även in på förmodligen minst 30 procent av landets övriga småbarnsfamiljer vilket leder till slutsatsen att Mötley Crüe faktiskt är en slags sinnebild för det traditionella, heteronormativa, västerländska kärnfamiljs-samhället. Glam Metal som en slags kristdemokratisk, våt dröm. Lite oväntat kanske, men icke desto mindre sant. Dags sålunda för Göran Hägglund att blondera håret, vira lite sjalar om skallen och trä på sig högklackat.

Med detta avklarat återstår att bestämma vem som är vem i Mötley Rudh-Sjöholm.

Vince Neil: Folke, storebrorsan. 4 år. Familjens frontman. Drar på sig mest uppmärksamhet, levererar allt mellansnack, alla oneliners.

Tommy Lee: Gösta, lillebrorsan. 8 veckor. Inte världens största rockstjärnefaktor kanske, men kompenserar det med en förmåga att gå hem även hos människor som egentligen inte gillar genren i vanliga fall.

Nikki Sixx: Sofie min sambo. Bandledaren. Självklart den som jag helst velat vara, men det är ingen idé att låtsas. Klart att jag bidrar med riffen, men det är Sofie som ser till att låtarna blir skrivna. Dessutom den klart snyggaste medlemmen.

... vilket lämnar till mig att vara

Mick Mars: Killen med kanske sämst tajming i hela metalvärlden: Visst, du får bli sologitarrist i ett av 80-talets största band, men nu råkar det vara det enda metalbandet under nämnda årtionde där sologitarristen till och med rankas lägre än trummisen. Men jag klagar inte. Jag är fortfarande i ett band. Och det är det som räknas.

Ha det

/Hårdrockarpappan

En Rocket Ride på Liljeholmen

2011-01-02T00:42:00.000+01:00

Året började med Ace Frehley.
Vi tillbringade nyårsnatten hos familjen Wendicks på Liljeholmen och Christofer reste sig plötsligt ur fåtöljen och klickade fram Rocket Ride på Spottan.
Vilken grym nyårslåt det är. Jag hade aldrig tänkt på det förut.
Resten av kvällen lyssnade vi mest på Anthony and the Johnsons och en massa annan pop som jag som vanligt aldrig har hört talas om. Christofer såg min nöd och sände en raket helt enkelt. Det var fint.
Mina båda pojkar Gösta och Folke hade redan somnat.

Välkomna alla till min nya hårdrocksblogg och ett fint 2011. Hoppas ni vill vara med här och läsa under året som kommer.

/Johan