onsdag 31 augusti 2011

Asien-turnén i tankarna


Det finns många "sanningar" om metal. De flesta är ren dynga. Men en grej är svår att snacka bort: Hur bra ditt band än är, så är det inte förrns man genomfört sin första turné i asien, som man är ett vetekorn skilt från agnet.

I januari och februari genomför familjen Hårdrock sin första Asienturné som fulltalig kvartett. HårdrockarPappan och Nikki Sofie har turnerat där tillsammans tidigare, men det var innan vi bildade bandet.

Turnéplanen är utställd på Malaysia, Thailand och kanske även Singapore. Och eftersom HårdrockarPappan har en del ledig tid över har han så smått börjat glana i guideböckerna den senaste veckan. Visserligen är reseabstinensen inte så svår så länge solen skiner över Reimersholme och dess omgärdande vatten, men lite sugen blir man allt när man läser om Langkawis vita stränder, trottoarrestaurangerna i Kuala Lumpurs China Town och diverse exotiska djur som man kan ha turen att stöta på.

Personligen har jag svårt att tänka på Asien utan att tänka på Yngwie Malmsteen, den metalartist som kanske flest gånger påpekat hur stor han är i Japan och därför måste jag givetvis bjuda på lite unleashed fucking fury om du klickar här.

För övrigt innebar dagen en trevlig pratstund med tidningen Journalistens reporter Hannah Lundqvist och fotografen Tomas Ohlsson. Resultatet hamnar förhoppningsvis i tryck i deras arbetsledarbilaga, som kommer några gånger per år. En annorlunda upplevelse att vara på andra sidan anteckningsblocket för en gångs skull.

Tidigare har jag nämnt att Vince Folke och jag läser Bilbo nu. Bilbo är för närvarande i Mörkmården och det går sådär för honom. En av hans dvärgpolare trillade i kväll ner i en förtrollad flod och somnade. Jag återkommer med fler rapporter.

God Afton.

måndag 29 augusti 2011

Vi vill så gärna tro


Jag och Vince Folke hade en liten Art Work Shop idag (ni ser den på bilden). Eftersom vi håller på att läsa om Bilbos äventyr föreslog jag att han skulle börja med att måla den mångfärgade fyrverkerield som Gandalf på ungefär var 50:e sida trollar fram ur sin stav. Det tyckte Vince Folke var en bra idé. Han använde sina fina glitterfärger som han fick i födelsedagspresent av grannflickan Hannah. När han var färdig med elden föreslog jag att han skulle måla Gandalf och när han var färdig med detta föreslog jag att han skulle rita Bilbo, och så vidare. Folke är ju en rätt non-figurativ konstnär, så det hela slutade i en (som jag som stolt far tyckte) ganska enastående färgsprakande komposition a´la Jackson Pollock (hrm...nåja).

Vi hade en väldigt kreativ stund tillsammans och hela grejen fick mig att tänka på den fullkomligt lysande dokumentären som SVT sände härom veckan, om den lilla amerikanska tjejen Marla. Hon kränger abstrakt konst för 1000-tals dollar, men som väldigt många bedömare också anser vara en ren fejk. (Hennes pappa är den verklige upphovsmannen enligt belackarna.) I dokumentären framgår ganska tydligt att så också är fallet. Men det som gör hela filmen så fantastiskt är det allra sista klippen, på ett par sekunder. Där visas en bild från en vernissage, flera månader efter att fejkanklagelserna stormat som värst. Man tror att Marla ska vara ute ur leken. Men icke. Tavlorna går som smör i solsken.

Det som är det intressanta med filmen är alltså inte huruvuda lilla Marla är fejk eller inte. Det intressanta är studien över hur vi som publik så gärna vill tro på det vi en gång lärt oss älska. Trots att det är så uppenbart Game Over. Jag är likadan själv. Jag minns när Ace Frehley var gästade pratshowen Robin för nåt år sedan. Jag minns att jag laddade hela dagen för den där intervjun. Satt som klistrad när den sändes. Där 1,3 miljoner tittare såg ett svamlande fyllo som verkligen behövde klippa sig, såg jag fortfarande en råcool rocksnubbe. För det var Ace. The Space Ace. Mannen som fått fler smågrabbar att lära sig spela gitarr än någon annan gitarrist på den här planeten, Hendrix inräknad.

Ni ser intervjun här. Döm själva, huruvida Ace är slut eller inte. Men döm inte mig för min åsikt om honom. Jag är förlorad, lev med det.

lördag 27 augusti 2011

Stand Up and Shout!


I går reste sig Tommy Gösta upp för första gången. Jag kom in från balkongen med lite odiskade grejer från lunchen, och då står han. Bara sådär. Alltså inte utan att hålla i sig i något. Han hade båda händerna instuckna i kryddlådan, varför han även skrek i högan sky. Han kunde nämligen varken få ut kryddor eller händer ur den lilla glipan jag lämnat efter att ha tagit ut saltet.

Idag kom sommaren tillbaka, vilket fick trion Tommy Gösta, Vince Folke o Hårdrockarpappan att göra ett efterlängtat come back-gig på långholmsstranden. Nikki Sofie är på solotunrné i Norrland. I morgon ger sig även trion ut på vägarna, eller snarare järnvägarna. Det stundas kalas hos barnens kusin i Uppsala.

torsdag 25 augusti 2011

Lira dina tyngsta riff när du har chansen


För några år sedan gick min bäste kompis Magnus på Wasp-konsert, jag tror det var i Scandinavium (det var långt ifrån fullsatt). Efter någon timmes gig gick plötsligt Blackie och grabbarna av scen, utan närmare förklaring. Folk blev dock inte så förvånande, alla väntade sig en snabb återkomst med ett antal kraftfulla, sprakande extranummer. Men inget hände, förutom att lamporna så småningom tändes och nån roddare lät mp3-musiken börja strömma ur PA-systemet. Magnus gick snopet därifrån, för att nästa dag även konstatera att giget inte recenserats av en enda tidning. Han började närapå så smått tvivla på att spelningen ens hade ägt rum, kanske var alltihop bara en dröm.

Varför berättar jag det här? Jo, för att jag kom att tänka på den historien igår när jag lämnat Vince Folke på dagis. På vägen hem passerade jag o Tommy Gösta en ambulans, där två vårdare höll på att lasta in en gammal kvinna. Hon var nog inte död, men hon var knappast heller medveten om sin omgivning, där hon låg på en brits inlindad i filtar. Hon flyttade från sin lägenhet nu, hon kommer aldrig tillbaka. När jag hämtade Folke på eftermiddagen, stod redan Stadsmissionen utanför samma port och lastade in, vad som måste ha varit kvinnans bohag, i en stor flakbil.

Kvinnan jag såg är knappast unik. Det är så det slutar för de flesta av oss. Som en Wasp-konsert. Musiken tystnar, folk rycker på axlarna, går hem, glömmer. Det blir inga fyrverkerier, bomber eller flygande trumset. Inga extranummer över huvud taget.

Så vad lär vi oss av det? Jo, att aldrig spara de tyngsta riffen till sist. Strömmen kan gå fortare än du anar, eller så surnar bandledaren till och säger att: "Nu går vi av." (Det var väl det som hände i Scandinvium, kan tänkas.) Lira dina fränaste solon så fort du får chansen, lira så att strängarna ryker. Du kan alltid köpa nya.

Det här är ett trivialt resonemang, jag vet. Det är sagt tusen gånger förut, på tusen olika sätt. Likväl tål det att upprepas, för vi verkar ha förbannat svårt att fatta hur sant det är.

God Natt.

onsdag 24 augusti 2011

Det du inte ser ...


Vilken meningslös bild, tänker du nu. Vafan lägger han ut ett jävla skrivbord för? Det ska ju vara på blocket. Icke. Däremot är det inte det du ser, utan det du inte ser på bilden som är det intressanta. Det här är nämligen en dokumentation över min första avslutade punkt på min "att göra"-lista som jag bloggade om i förrgår. Någon som ser några kablar. Nä. Just det. Men de finns där, och de ger ström till både dator och skrivare. (Sen att skrivaren inte ser ut att vara från Bang o Olufsen är jag den förste att erkänna, men det är inte poängen här.)

Den stora skillnaden mellan ett hem och en hårdrocksfestival är följande: På en hårdrocksfestival är det Metal med kablar och kraftkällor. Ju fler synliga trefaskablar och generatorer desto bättre. I hemmet är kablar aldrig något annat än fula. Det finns få saker som är så tragikomiskt som när man kommer hem till folk som lagt två årslöner på att renovera sitt hem, men där hemelektroniken ser ut att ha installerats av två pårökta roddare ur Manowars crew, med en rulle gaffatejp som enda verktyg.

Så sammanfattningsvis en enkel regel att hålla sig till:
Rockfestival: Kabel, ja tack.
Hemma: Kabel, nej tack.

Följer ni bara denna anvisning så går det er väl i livet.

tisdag 23 augusti 2011

"Äh vafan, jag lyssnar på Gordon Fights i stället"

Sorry att det blivit dåligt med blogga senaste dagarna. Men nu är jag i alla fall tillbaka.

Jag gjorde en "att-göra"-lista förra veckan. En massa sköna grejer som ska fixas. Där ska upp en smyglist på panelen på balkongen, toa-stolen på lilla dasset ska lagas, sladdar till datorer ska döljas och det ska in en ny blandare i köket.
Av detta har än så länge blivit intet.

Bland de saker jag istället prioriterat i stunder av ledighet, är att lyssna på retrorockarna i Gordon Fights, som bussige Per Bussman från Triada hade vänligheten att skicka mig. Retrorocken växer sig allt starkare för varje månad känns det som. Graveyard blev ju tokhyllade i våras och nu växer banden som svampar ur marken. GF släpper sin platta den 25 september. Jag ska definitivt föreslå att Byggnadsarbetarens egen retrorock-nörd Peter Leander recenserar den.

Stockholmarna Gordon Fights är kanske ännu bluesigare än Graveyard, mer Hendrix än Steppenwolves och Zeppelin om man säger. Ett stormande böljande gränslandskap mellan blues, proggresiv musik och pionjärmetal, om man kan kalla det så. Det finns lite smakprov på deras MySpace.

***

Vi avslutar med lite familjeliv i form av ett citat av Vince Folke Neil, som han kläckte helt utifrån ingenting på frukosten:

"Vet du pappa? Hello Kitty-superhjälten har ett kök som är lika stort som ett slott. Och rummen är ännu större. Så Hello Kitty-superhjälten har en jättestor lägenhet."

"Okej."

lördag 20 augusti 2011

Familjen hårdrock återförenas med kräftskiva


Minns ni när tidningen OKEJ på 1980-talet bjöd Mötley Crüe på kräftskiva. Om inte så kan ni kolla här. I kväll har hela familjen hårdrock haft en liknande tillställning, om än inte riktigt lika vild.

Vince Folke och HårdrockarPappan hjälptes åt att koka kräftspad redan igår morse (se bild), och under natten hade de röda små kinesiska monstren legat till sig i sörjan så pass att de nu i kväll blivit alldeles delikata. Åtminstone enligt HårdrockarPappan och Nikki Sofie Sixx. Vince Folke bet i en kräftstjärt och försäkrade att han tyckte den var jättegod. Den blev emellertid liggande orörd på fatet under resten av kvällen. Tommy Gösta Lee fick inte äta några kräftor eftersom hans njurar inte fixar saltet så bra ännu. Nästa år får han till fullo invigas i denna märkliga nordiska rit.

I övrigt bjöd dagen på en riktig metal-safari, när familjen hårdrock tog en loj promenad runt Hornstull. På Apoteket Hjärtat stod Close Up-magasines Gudfader Robban Becirovic med familj. Och när familjen därefter gick neråt Hornsbruksgatan mot Bergsunds Strand stod Crash Diets utmärkte sångare Simon Cruz i en port och rökte. Han hade elektrikerbrallorna på sig, men jag vet inte om han återgått till denna profession på senare tid. När HårdrockarPappan intervjuade honom i fjol våras var det musik på heltid som gällde.

Nu ligger i alla fall Vince Folke och Tommy Gösta och sussar sött i sina sängar. Nikki Sofie och HårdrockarPappan njuter av sensommarkvällen på balkongen.

Ha det bäst.

torsdag 18 augusti 2011

Duon rockar på till tonerna av Death Destruction


Nu har vi kört tre dagar som duo, jag och Gösta, emedan Nikki Sofie Sixx och Vince Folke kört solo på jobbet respektive dagis. Duo är ju en svår konstellation. Det finns alltid den där risken att dynamiken går förlorad någonstans på vägen. Särskilt om man är van vid en kvartett med hyfsat jämställda roller. Det tydligaste exemplet är ju Kiss där Gene och Paul körde i diket ganska snabbt efter Ace Frehleys avhopp. Det tog inte många år innan det började dyka upp plattor som Asylum och Hot in the Shade.

Men duon är ju också formatet för det oväntade och fullständigt magiska. Som Axl Rose tillsammans med Elton John på Freddie Mercurys minneskonsert. Eller alla typ alla gitarrdueller mellan KK Downing och Glen Tipton.

Så var befinner sig HårdrockarPappan och Tommy Gösta? Tja, någonstans mitt emellan. Jag har tidigare berättat om TG:s tidiga morgonvanor. Där är vi fortfarande lika osynkade som Dee Snider och den Amerikanska senaten. För att ett par timmar senare, i solskenet vid vattenkanten på Reimersholme, njuta den sista tårtbiten sommar tillsammans i stor harmoni.

Eller som när jag igår drog igång Göteborgs-dödsmetallarna Death Destructions kommande platta på Lap-topen i köket. Jag rundar därefter köksbordet för att kolla så att twin-pads-smattret från gamle Evergrey-batteristen Jonas Ekdahl inte skrämt ihjäl honom. Gösta sitter där på golvet - och bara ler. Han är redan en hårdrockare. Man blir så varm i hjärtat.

För övrigt kan jag säga att efter en tre, fyra lyssningar på Death Destruction, som ju frontas av Jimmie Strimell från Dead By April, så är intrycket väldigt gott. Plattan kommer i nästa vecka, och den är väl värd att kolla in. Bandet är en slags all star-sättning där även Fredrik Larsson från Hammerfall ingår.

Ha det.

tisdag 16 augusti 2011

En dag som Anvil


Även Vince Folke Neil har nu börjat ägna sig åt sitt, under hösten pågående, solo-projekt. Det vill säga förskolan Sagan. Det betydde lite tidigare uppstigning än vanligt. Tyvärr har Tommy Gösta Lee anammat rock n roll-tiden 05.00 AM på ett lite motvalls sätt, vilket gjorde att HårdrockarPappan inte fick sova ens till den önskade tiden 06.50. Till skillnad mot vanliga rockstjärnor vaknar Tommy Gösta vid den tiden och börjar dricka (välling), istället för att, som brukligt är i sleaze-kretsar, sluta dricka och gå och lägga sig.

Men det var ändå lugnt. Teet var slut så jag hade en bra ursäkt för att dricka kaffe till frukost och det gav en bra skjuts.

Det var kul att återse Folkes kompisar och lärare. Den nya, Åsa, verkar också laddad inför terminen. Och när vi lämnat vår frontman där återstod alltså endast en liten duo i bästa Anvil-stil, bestående av HP och Tommy Gösta. Och precis som för Anvil de senaste 25 åren var det inte direkt nåt rock n roll-liv idag. Snarare fokus på tvätt och städning innan den lycklig återföreningen med Vince Folke som ni ser på bilden.

Nu ska jag kolla min jobbmejl och se om jag fått några spännande plattor. Det har varit alldeles för lite lyssnande på nya plattor på sista tiden.

söndag 14 augusti 2011

Ett allt igenom lyckat återföreningsgig


Tillbaka i Stockholm efter en helg i the Old Country, det vill säga min födelsestad Falkenberg. Mellan fredag och söndag lämnade hårdrockarpappan tillfälligt sin familj för ett återföreningsgig med sina gamla ungdomspolare, i Jens grymma sommarhus i Ugglarp.

Återföreningsgig av det här slaget kan gå lite hur som helst. Man vill inte göra en Black Sabbath och fastna i en massa obetydliga skitkonflikter från förr. Ej heller vill man bara leverera en massa gråtmild nostalgi eller helt enkelt framstå som gubbar som försöker vara unga (Läs Aerosmith i början av 1990-talet).

Tidernas kanske starkaste återförening inom hårdrocken stod Deep Purple för i början av 1980-talet med plattan Perfect Stranger. Det var inte långt ifrån den nivån jag och mina fem polare hamnade i helgen tycker jag.

Man har en lördag på sig. Det gör att setlistan blir lika sprängfylld som Gene Simmons trikåer. Mellan 12.30 och 02.15 hann vi med allt från sill-lunch och nakenbad till fyrkamp, grillning och midnattsbastu. Och givetvis en massa gamla minnen, men hela tiden blandat med historier från våra nuvarande liv.

Och så min egna personliga favorit, att jag efter många år åter fick chansen att jamma lite på akustisk gura tillsammans med min äldsta kompis, Toya. Numer professionell strängbändare och låtskrivare i Örebros eget Queensryche, Saint Deamon, vars nya hemsida ni kan se här. Han är grym Toya.

Allt som allt en eftermiddag, kväll och natt som sent ska glömmas. Tack ska ni ha, Toya, Jens, Manne, Love och Kalle. Det här får vi göra om.

onsdag 10 augusti 2011

Årets bästa låtar - so far. En liten Spotifypresent.

Varje år i december kräver grand master Harald Pålbrandt (en polare till mig helt enkelt) ett antal män i 35-40-års-åldern på en lista där de ska presentera det gångna årets 20 bästa låtar. I vanliga fall ingår listan i den vanliga paniken över allt annat som ska göras till jul.

Så inte i år.

Eders Pappa Hårdrock har nämligen under hela året fört in låtar i en Spotifylista, allt eftersom de släppts och vunnit hans gillande. Det betyder att jag redan i augusti kan presentera en gedigen, om än långt i från komplett, lista över i hans tycke det bästa som släppts så här långt, 2011. Ni når den här

Håll till godo och trevlig lyssning.

tisdag 9 augusti 2011

Kasst, Century lämnar Spotify

Gick in i min jobbmail nu för en stund sedan och hittade ett pressmeddelande från Century media, som säger att de drar bort alla sina band från Spotify. Flera andra hemsidor referar till pressmeddelandet nu i kväll.

Det är en katastrof för hårdrocken som genre anser jag. De kan ju inte på allvar tro att det tjänar deras bands intresse. I de länder där Spotify används av en bred allmänhet, finns inte bandet om det inte finns på Spotify, så är det bara.
In Flames, Arch Enemy, Crowbar och många, många, många fler inte längre går att lyssna på på Spottan. Fan i helvete säger jag.

En liten Dave Mustaine gör entré


Redan efter frukost visade det sig att Tommy Gösta Lee bytt skepnad. Idag var han lika butter som Dave Mustaine på Big 4 på Ullevi. Inte blev det bättre av att han fick ett stort skrapsår på ena tån, förmodligen orsakat av en golvlist i hallen.

I det läget gäller det att sänka ambitionsnivån. Ingen kan räkna med att en bandmedlem ska gå från nämnde Mustaine till att bli David Lee Roth i en California Girls-video på en förmiddag. Lyckades i alla fall få honom i speldugligt skick med hjälp av 1 och 40 minuters sömn samt en burk hemlagad burkpasta. Runt 14-tiden var han såpass på humör att vår trio lyckades genomföra ett entimmes gig på Drakenparken i Tanto. Efter en banan skymtade till och med ett leende.

Väl hemma igen lirade jag och Vince Folke Neil den medföljande plattan från senaste Close Up Magazine. Vi lirade den i spelaren på vår lap top.
"Ta fram bilden" sa Folke missnöjt när gränssnittet i Windows Media Player endast visade ett grått fält som sa "Okänt album".
"Det finns ingen bild. Det är bara när man spelar i Spotify som det syns. När man spelar en riktig skiva får man kolla på omslaget", svarade jag.
"Omslaget", sa Folke. "Vad är det för något?"
"Det är pappret du håller i handen ..."
Endast tystnad följde. Började känna mig rätt gammal, typ Alice Cooper-gammal. Eller som hans storebrorsa.

***

Till sist en reflektion. Stod och kollade Pride-tåget i lördags. Det börjar allt mer få karaktären av en rullande mässa. Det känns som att snart sagt varenda sammanslutning i det här landet rullar sin logga genom stan under regnbågsfärgerna. Men var fanns hårdrockarna? Jag räknade till en (1) metal-tisha i hela tåget, en Metallica. I övrigt lös tyngre musiken med sin frånvaro helt (Att en tredjedel av grabbsen på Stockholm leathermens trailer såg ut som Rob Halford tycker jag inte riktigt räknas här, ej heller att en del transor förde tankarna till Paul Stanley i i videon till Tears are Fallin, som du kan kolla in här.) Skärpning till nästa år. Det måste ju finnas metallskallar som föredrar Michael Amott framför Angela Gossow, om man säger så.

måndag 8 augusti 2011

Första giget avklarat


Precis som sin förlaga Nikki Sixx har sitt Sixx: AM har vår bandledare en hel del att göra med sitt soloprojekt just nu. Det kan ni läsa om på andra ställen på nätet.

Således var det första giget som trio idag. På grund av detta valde vi en setlist som kändes välrepad: Ännu ett besök på Playa Långholmen med andra ord. Kanske inte direkt Long Beach Arena men vi känner oss lika hemtama där som Lemmy vid Jack Vegas-maskinerna på the Rainbow.

Dessutom infann sig rock n roll-stämningen direkt när Tommy Gösta Lee bestämde sig för att ta sitt livs första cigg. Eller, det var snarare filtret från en fimp och han bara tuggade, he never inhaled. Det var hur som helst det det mest dramatiska som inträffade.

Sen kunde vi bara konstatera att publiktillströmningen var betydligt mer beskedlig idag än under vårt senaste gig på Långholmen, i fredags. Om det berodde på att vi inte kör med originaluppsättning längre, eller om folk helt enkelt börjat återgå till sina yrkesliv låter vi vara osagt.

På bilden ser ni hur som helst att vi hade trevligt. Ha det gott.

Hårdrockarpappan här igen

Visst ser ni. Hårdrockarpappan är tillbaka. Det är ju ett tag sedan jag startade den här bloggen, men sen hände det inte så mycket. Förrns nu. Det är i skrivande stund 11 minuter sedan jag officiellt gick in i föräldraledig-mode. I 10 månader framåt ska Gösta, Folke och Hårdrockarpappan köra power-trio på Reimers. Det blir fetare än en kör bakom Dimmu Borgir. Och då tänkte jag, va fan, likaväl som att skriva nån slags dagbok kan jag lika gärna köra på bloggen, om jag nu ändå lagt ner besvär på att skapa den.
Så ni som hittade hit: "You wanted the best, and you got the best ..."
Nu kör vi.
PS: Jo, jag har sett att det finns bloggar med snarlika namn o teman på Internet. Men å andra sidan är metal trots allt en genre som helt bygger på plagiat. Eller som ex-Skid Row-Sebastian Bach en gång uttryckte det i en dokumentär på MTV: "All the bands in the business wants to be Kiss. Except for Kiss. They want to be Coca Cola. DS
Sov gott creatures of the night. Theres no need for any Fear of the Dark.